- -

Av ingens frö/Du får hela jävla jag:

X: Mina fingrar drar igenom ditt hår och trots att jag alltid tappar räkningen runt etthundratjugosju så försöker jag mig ändå på att räkna alla dina hårstrån på ditt huvud. Hårstråna kittlar på den tunna huden vid mina fingrertoppar, och jag känner hur du bland de trassliga hårstråna i din hårbotten samlat alla ord jag någonsin sagt till dig och omvandlat det till någon slags poesi. Trasslig poesi och önsketankar om gryningen över den isfyllda ån och om natten under rymden blev istället en bitter vandring hem i singular med vinet fortfarande i din kropp. Du har visor i ditt hår och poesi i dina sår. Poesin och nostalgin faller över din kropp på ett sådant vackert sätt som jag bara trodde att ord kunde få ett fall att framstå som.

Y: Vi dansar totalt i otakt till musiken och ibland känns det som om våra fötter är minst en meter över parkettgolvet. Natten var vår, och jag kunde svära på att de sekunderna då jag inte visste om jag drömde eller bevittnade allt så var vi odödliga. Ingenting kunde röra oss då. Ingenting kunde heller förstöra oss. Trots att jag inte längre kan skilja på dröm eller verklighet när allting nästintill flyter samman till ett enda stort psykadeliskt mönster.

Z: Fyra timmars bussresa till dig bestående av Markus Krunegård i öronen och när jag blundar kan jag fortfarande se trädens reflektion i fönsterrutan, trots mina stängda ögon. (På vägen hem försökte jag att inte gråta när jag insåg att Joakim Berg satt bredvid mig och sov.)

(Instagram är mitt liv typ.)

2012-01-23 @ 13:54:13 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(9) Trackbacks ()

Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt:

1: Halskyssar och nyckelbenskyssar och jag håller om din tunna kropp lite för hårt, trycker dig närmre mig. Jag säger att du är det finaste jag vet och torkar tårarna från dina kinder. Kysser dig lite extra precis där din axel blir till hals och sedan flätar jag mina fingrar in i dina. Hastigare hjärta och blodet pumpar lite hårdare varje gång ditt hår har fallit sådär vackert över kudden, så som bara ord kan falla på pappersark.

2: Regnpromenad genom en blöt stad med gatuljusen tända och mörkret har fallit över gatorna redan vid klockan 16.00. Jag har för tunna kläder och smsar med min finaste samtidigt som jag inte ser vart jag sätter fötterna och jag snubblar runt på gator bland ojämna gatustenar och jag tappade nog mitt hjärta där bland de blöta trottoarerna. Jag tittar upp över de höga gatulamporna som lämnar spår i asfalten i form av skuggor som växer sig meterlånga när det bara är jag och dem på gatorna. (På så sätt förhindrar jag ensamhet: att låta skenet lysa igenom mina hårstrån och jag brinner upp där under lamporna.)

3: Jag brukar säga att jag bara lyssnar på Lasse Lindh när jag är kär. Han är i princip det enda jag har lyssnat på sedan du lämnade min trappuppgång där jag kysste dig senast. Det är kanske därför jag känner hur fjärilarna har flyttat in i mig trots årstiden nu, och fåglarna har flytt från söder för att lägga sig intill min hud. Det är det som håller mig vaken om nätterna. Jag vet att allt detta låter som en kliché, och en lögn. En kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. Jag hade aldrig trott att något så enkelt som du bredvid mig kan göra mig så lugn.

Berätta gärna för mig, vad håller er sömnlösa om nätterna? Är ni kära? Kärlek är det finaste jag vet och jag skulle göra så mycket för att få höra er berätta om hur kärleken påverkar er.

(De sista är instagramfoton. Ni som har instagram får gärna följa mig: autumncold.)

2012-01-12 @ 19:34:11 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(10) Trackbacks ()

Ge mig något som känns. / Ensammast i Sverige. / Visst exploderade vi fint, eller hur?

Det har kanske alltid handlat om det aldrig riktigt avslutande sökandet efter någonting som känns och lämnar avtryck. Något som tar över kaoset i kroppen och förvandlar känsloexplosionerna till ren, sprudlande, sprängandes, färgsprakande eufori. I den eviga väntan på att låta lugnet bosätta sig i min kropp och klistras fast på hjärtats ständigt rörliga utsida så är allt jag känner hur hjärnan och hjärtat kolliderar och blir till miljontals bitar på grund av den invändiga explosionen som frigör exakt allting förutom just det jag ständigt söker; eufori. Det handlar alltid, och kommer alltid att handla om, att vinna kriget mot hjärnspökena som ständigt skapar illusionen om ensamhet. Det handlar alltid om att inte låta ensamheten styra en, och aldrig ta mest skada av alla på grund av fallet mot en bottenlös yta. Ändå är det mina förbannade känsloexplosioner som förgör mig. Jag tar alltid mest skada av förstörelsen. Du brände dig, det blev aska av mig, men visst exploderade vi fint på den blinkande natthimlen med det färgstarka ljusskimret lämnat på den efteråt som någon slags souvenir och avtryck? Natthimlen och explosionerna var vackra tills jag insåg att jag hade förlorat månen medans jag räknade stjärnorna. Ljusskimret ersatte stjärnorna och kvar återstod en becksvart himmel. Och jag var återigen tillbaka på ruta ett.

2011-12-27 @ 19:13:09 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(1) Trackbacks ()

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont.

Det är när hjärtat skaver som mest där under och bland alltihop. Det är när jag har sprungit så pass långt så benen knappt bär mig mer. Det är när vinden tar tag i mitt hår och ensamheten slår likt en klocka i mitt bröst. Tick tack tick tack. Det är då jag vill lägga mig ner på marken och känna hur december pulserar i asfalten. Lägga mig ner och låta vintern ta över mig och min kropp. Låta vintern lägga sig till ro i mina vener och låta minusgraderna förgöra mig. Men sedan inser jag att det är när gruset ligger som tätast mot min kropp och saltvatten rinner ner för mina kinder som man inte ska ge upp. Egentligen ska man väl aldrig ge upp, oavsett vad kriget gäller. För människohjärtat, trots slagfältet, är byggt för att klara sig. Man klarar sig igenom alla stormar. Och när man känner att man ska sjunka likt en sten i ett grumligt hav, och när man känner att man har förlorat varenda orienteringspunkt så klarar man sig ändå. Man sjunker aldrig. Man är bara halvvägs ner mot bottnen när man trodde att man hade nått den. Eller hur? Och trots att det är långt till ytan så är ytan ändå närmre än vad bottnen någonsion kommer att vara. Så snälla ni, sjunk inte. Ni klarar vad som helst trots att hjärnan och hjärtat inte alltid samarbetar. Jag vet hur det är att inte vilja vakna längre. Jag vet hur det är när ensamheten slår i bröstet. Och jag vet hur det känns att känna sig otillräcklig, men vet ni vad? Jag tog mig igenom det här. Det kommer ni också göra så småningom. Så ge inte upp. Det är alltid för tidigt att ge upp och slutet på allt det dåliga är närmre än vad ni tror. Ta er igenom vintern, kära ni. Låt inte minusgraderna förstöra er, utan fortsätt. Fortsätt springa trots att benen inte bär. Ni är snart där. Håll ut.

2011-12-02 @ 13:21:33 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(7) Trackbacks ()

There will come a time, you'll see, with no more tears and love will not break your heart.

Det är inte om nätterna när jag och verkligheten ligger klarvakna i en nybäddad säng som den fastklamrade känslan innanför bröstet bestående av ensamhet känns som starkast, eller är som värst. Det är inte när den kommer krypandes längs kotorna eller ligger som tätast längs mina ådror. Det är inte heller när hela min kropp och hela mitt nyvakna blodsystem skakar av kylan ifrån mitt halvt öppna fönster som låter novembervindar och gatustormar blåsa in utan att jag försöker hindra det. Ingenting är på fasaden av min hud med små sprickor där ljus kan tränga in. Det är djupare än så. Det är inuti det bultande hjärtat som jag har begravt känslorna. Någonstans där inuti har jag kanske förlorat de. Bland vener. Bland slag i otakt. Bland ömtåliga hjärtan som slår i hopp om förändringar. Som att både jag och mina bortglömda känslor har förlorat våra orienteringspunkter, trots att det är i vårat egna blodsystem vi befinner oss i. Men kanske gäller det inte bara våra kroppar, kanske är även stjärnorna förlorade, bundna, och vilsna i sitt egna solsystem.

(Trots att nästan alla läsare verkar ha lämnat mig vid det här laget så frågar jag er som är kvar: Är det någonting ni undrar över eller så? Och sedan: Skulle någon vilja brevväxla? Jag tycker om brev. Och att skicka med origamifåglar. Puss.)

2011-11-15 @ 21:16:04 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(29) Trackbacks ()

Och du, så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter:

Jag snubblar runt bland kullersten och vattenpölar på de släckta gatorna med nyupptäckta och främmande känslor som strömmar igenom hela min kropp. Det är en främmande stad och främmande tankar. Främmande ansikten som passerar mig på gatorna som mina ögon inte hinner att registrera förrän de är borta. Vatten som tränger sig in genom mina tunna tygskor och jag ramlar runt i mina egna tankar bestående av dina fräknar, och hur jag brukade försöka räkna dina bruna, nästan svarta, ögonfransar när vi låg på golvet invirade och förlorade i drömmar. Virrvarret i min hjärna går inte att trassla ut, än, men på sådana här gator där det lämnas plats åt mig och andra människor, som kanske andas, tänker och känner likadant glömmer jag bort allting som har med trasslet att göra. Jag stannar istället upp, sluter ögonen och tvingar in höstluften i mina täppta lungor, och tänker att snart är gatorna förvandlade till is. Från sköra höstvindar till starka vinterstormar. Snart är inte bara gatorna minusgrader: Vi kommer också omvandlas till det. Våra andetag. Vårat nervsystem. Och vintergatan kommer vara närmre än någonsin. En dag är hela världen vår, min älskling.

03:30: Den natten vaknade jag med ett bultande hjärta för jag visste att kanske har jag bara drömt allting. Ingenting är på riktigt och jag har liksom tappat min verklighetsuppfattning. Ingenting är vettigt. Men trots att jag drömde alltihopa och trots att världen aldrig kommer bli våran så har ingenting någonsin känts så på riktigt. Jag har aldrig känt mig närmre någon som jag gjorde den natten mot din fräkniga hud.

2011-11-02 @ 15:08:39 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(5) Trackbacks ()

But I can't move the mountains for you:

Det är som att luftvägarna ner till bröstkorgen har täppts för. Ändå försöker jag lossa ensamheten ifrån de fläckiga, trasiga tapeterna för att låta den fylla mina celler och min blödande, ständigt pulserande muskel; hjärtat. Jag försöker låta ensamheten från tapeten fylla mina redan fulla lungor. Men egentligen kanske det är samma sak som att komplettera någonting som redan är helt; Förstöra någonting som redan är trasigt. Och jag, jag har tappat hjärtat mot parkettgolvet så många gånger. Jag har låtit det gå sönder likt glasföremål mot hård och sprucken asfalt. Jag har låtit det bulta alldeles för hårt där på golvets blanka, nästan vita, fasad och under revbenen utan att försöka förhindra det. Kanske vill jag inte förhindra det. Kanske vill jag låta det och min kevlarsjäl blöda sig tomma på grund av de för hårda slagen. Slagen som slår för att förhindra ensamhet. (Ändå är det det jag gång på gång fyller min kropp med genom varenda andetag.)

2011-10-23 @ 20:22:02 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(6) Trackbacks ()

Jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd:

Och kanske om vi ligger stilla såhär tillräckligt länge, med mina fingrar i ditt hår, så kanske mina ögon kan registrera varenda liten spricka i din huds färg. Sprickor som jag kan bära med mig, inristade i min bröstkord även när du har lämnat mig. För det kommer du göra så småningom. Du kommer ge upp mig lika lätt som du ger upp vintern när den är här. Då du brukar ligga på parkettgolvet och titta upp i taket tills december är över. Men snälla, låt inte decembermånaden ta över din tunna tonårskropp. Och för mig är du mer än tunna revben som nuddar det tunna lagret av skinn, som jag ibland tror ska gå sönder av den räfflade fasaden: sprickorna i huden syns återigen. För mig är du de sista sommardagarna när regnet slagit mot asfalten allt för länge. Du säger att du gillar regnet. Ändå skyddade du dig mot det med tunna plastparaplyn för att undvika det.

(Det är kanske därför hela min skälvande kropp nästan brister varje gång du säger att du älskar mig. På grund av ditt skyddande mot det fallande regnet. Och jag, jag är livrädd för vad som väntar.)

2011-10-19 @ 12:32:32 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(5) Trackbacks ()

Du vet nog vad jag menar i kärlek och krig och allt det där.

Hur mycket jag än försöker att glömma dig så är det som att du har odlat rötter precis under bröstkorgen, och min kropp har låtit rötterna slingra sig runt mina revben. Det är som att du har odlat blommor precis under mina nyckelben och det är som fåglar i mitt bultande huvud. Jag önskar att fåglarna kunde fly söderut såhär om hösten, fast ut ur min hjärna och inte bara ut ur staden. Du är trång under bröstet och du skaver mot kanterna av revbenen. Du sover precis intill hjärtat, som: En ovälkommen inneboende under huden och jag hatar mig själv för att jag hela tiden andas in dig. Jag känner dig i varenda andetag. Jag känner dig i venerna och jag vill få lungorna att explodera. Tvinga de till explosion. Tankarna försvinna. Hjärtat implodera. Ändå känner jag dig på tungan varje gång jag andas in. Som något strävt. Salt. Men jag har ju aldrig vetat hur kärlek har smakat, så hur kan jag definiera något jag aldrig lyckats känna?

(Eller kanske är det kärlek ändå. Det är kanske därför jag är så förbannat svag för dina vassa knän, krokiga fingrar och för dina synliga nyckelben. Men jag vill inte. Jag vill tömma lakanen. Tömma hjärnan. Tömma bröstkorgen. Tömma allt. Och framförallt glömma. Glömma allt som har med dig att göra. Jag är trött på mina darrande celler.)

2011-10-13 @ 15:30:33 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(10) Trackbacks ()

Stjärnfallet är jag, och du är himlen jag föll från den dagen.

DU ÄR HIMLEN FÖR MIG VARJE DAG: Minns du natten du och jag låg och försökte förstå oss på stjärnhimlen, hur de brinnande stjärnorna kunde lysa så klart på oktoberhimlen? Vi var närmre vintergatan än någonsin. Kaoset som tidigare fastnat mellan mina ryggkotor lämnades kvar mellan de papperstunna lakanen i form av damm från våra vener och nyckelben. Trädens höga kronors skuggor spred sig över grässtråna, trängde sig igenom rutan som skilde oss och och verkligheten isär, för att lämna mörka skuggor mot ditt vita trätak och ditt nakna parkettgolv. Jag sa något om att kanske är det allt vi är. Stjärndamm. Stjärndamm som har fastnat på varenda hårstrå på ditt huvud som jag har räknat. Kanske blir vi aldrig mer än så. Ett år var det sen idag, och nu ligger jag i en annan säng som står tom med alldeles för nakna lakan. Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan, eller hur? (Tiden går, om hundra år är du stjärndamm min vän.)

2011-10-10 @ 16:56:04 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(8) Trackbacks ()

‎''Att helt fly från vardagen verkar inte gå. Människan är inte gjord för att ta dagen som den kommer.''

1 oktober: Det blöta gräset pulserar. Asfalten sjunger. Löven darrar likt mina knäskålar. Fåglarna förflyttar sig från gren till gren. Vinden blåser igenom min löst stickade halsduk och får mig att rysa. Och kanske är det vid såna här tillfällen, då det bara är jag och vinden på gatorna som jag minns det så himla väl. Hur jag minns när du och jag satt uppe, invirade i tomma lakan och pratade om flykt.

''Fattar du inte? Det har alltid handlat om flykten. Det handlar om att fly från dig själv. Fly från känslostormarna och kortslutningen. Ta dig igenom det här nu.''

2 oktober: Det är som att du liksom försöker ta dig ut men inte lyckas. Du sprider dig i varenda jävla blodådra i min kropp. Och det gör så ont. Det är jobbigt att allting handlar om dig och påminner om dig. Till och med gatan som jag inte ens minns namnet på när du pratade om hur mycket du gillade när myggorna liksom brinner under gatulamporna. Till och med de här förbannade fabriksmolnen. Det gör så ont, för jag vet ju: ingenting påminner dig om mig på samma sätt. Du syns fortfarande i hudens skåror som gång på gång igen går sönder, trots att jag försöker limma ihop mig själv hela tiden.

3 oktober: För en gångs skull har jag persiennerna uppe och jag vaknar av höstsolen som sticker mig i ögonen; förvandlar hela rummet till guld, likt de guldfärgade fälten vi sprang över förra sommaren barfota. Jag fortsätter vänta på ett sms som aldrig kommer. Något slags livstecken från din sida, så jag kan somna ikväll för en gångs skull genom att veta att även du tog dig igenom känslostormarna och korslutningen, precis som jag. Men jag väntar förgäves på ord som mina ögon aldrig kommer registrera.

4 oktober: Jag känner löven under huden, medans du inte känner någonting alls. Jag går isär igen, trots limmet över hela min kropp. Men allting trasigt ska bli helt den här gången. Så småningom. Snart ska saknaden inte skava mot hjärtat längre.

Jai perdu mes repères, je nage en eau trouble. Emmène-moi aussi loin que possible. Les paysages défilent et la brume se dissipe. Grâce à toi à nouveau je respire.

2011-10-04 @ 12:58:23 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(6) Trackbacks ()

Du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen.

Staden har lagt sommaren bakom sig för att välkomna hösten i form av höstvindar som bär med sig fallna löv i färgerna rött och gult. Jag kan nästan se igenom stadens människor, trots deras allt tjockare lager av kläder. Precis som asfalten börjar klä sig i ett lager av löv, för att täcka dess allt mer spruckna fasad. Människor fungerar nog på samma sätt under deras hud. Under tunna tyger och tunt skinn, bland vener och blodkroppar döljer de hemligheter från tidigare vintrar. Det gör i alla fall jag. Jag hoppas hela tiden på förändringar höst efter höst när vindarna klamrar sig fast kring trädstammarna och sliter löv ifrån grenarna. Höstvindarna blåser liv i löven och jag önskar att min skälvande kropp var lika tunn och ömtålig som löven. Jag önskar att vindarna kunde blåsa liv i mig också. Istället står jag som fastfrusen på gatorna mellan de ekande husen med de tomma trappuppgångarna. Det är som att jorden snurrar för fort och jag inte hinner med. Stormarna liksom delar sig vid mina blottade kinder för att sedan bli hela igen bakom min rygg. Men jag behöver en orkan som gör mig synlig och fyller mig med luft igen.

2011-09-29 @ 21:13:25 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(5) Trackbacks ()

Så förlåt, förlåt för allt / Jag har letat som besatt efter känslor som är försvunna.

A: Sängen är fortfarande varm av värmen från din hud. Jag minns fortfarande varenda ögonfrans som täckte dina gröna ögon. Kudden bär fortfarande avtrycket från ditt huvud. Mönstret av din ryggrads kotor har fastnat i mina fingertoppars skåror. Mina ögon har registrerat varenda ärr på dina handleder. Varenda hårstrå på ditt huvud. De växlande färgerna på dina ögon beroende på ljuset som tränger igenom fönstret. Dina knäskålars blåmärken från när vi var små. Din nackes hårstrå som solen lyckades lysa igenom om morgnarna; Varenda hårstå var som gjort av glas. Du var så tunn och skör. Solen lyste igenom revbenens mellanrum precis som det tunna avståndet mellan hårstråna.

DU ÄR TUNN SOM LUFT, DU ÄR NÄSTAN PERFEKT. / KOM GÖR MIG LUGN, JAG KLÄR I DIN ANDEDRÄKT. / OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ FÖRLORAR JAG SYNEN. OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ HAR JAG INGENTING KVAR. / FÖRLÅT MIG, MEN DU ÄR ALLT JAG HAR.

B: Det var tre månader och tolv dagar sen idag. Tre månader och tolv dagar sedan jag liksom lämnade halva mig hos dig. Och allt det här är egentligen bara önsketänkande. För sängen står fortfarande tom. Jag liksom sover i halva sängen nu för tiden, lämnar plats åt drömmarna; det enda sättet jag åtminstonde kan låtsas att du är min igen. Men allt det här är inte det samma utan dig. Jag kommer inte få se hur ditt bruna hår faller över dina nyckelben igen, lägger sig perekt kring din hals. Inte känna känslan komma krypandes närmare hjärtat då du rör vid min hand försiktigt. Inte se hur ditt nyvakna hår lägger sig över din tinning. Jag kan inte längre känna hur du vilar ditt huvud mot mina axlar. Återigen är det bara önsketänkande. Du glider trots allt det här fortfarande genom ådrornas dörrar, du stannar fortfarande hjärtats slag. Men det är som ett krig i mig. Ensamheten svider till på läpparna. Jag känner hur den försöker ta sig ut under den silkestunna huden. Men jag är just det; Övergiven.

(Har alla ni fina läsare lämnat mig förresten?)

2011-09-24 @ 17:04:21 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(12) Trackbacks ()

Min klocka har stannat. Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi:

Och det enda jag egentligen kräver såhär om nätterna är att jag skulle kunna kontrollera hjärtat och hjärnan, att de på något sätt skulle sammarbeta. I hjärnan går tankar runt och skär som kanterna av sönderkrossade glasbitar. I hjärtkammaren är du gömd och hjärtat vill nästan inte slå alls. Slagen är för svaga, helt enkelt. Hjärnan är som rusningstrafiken när vintern har lagt sig över staden. Och hjärtat, däremot är som oceanernas lugn. Och jag vill ha en förändring. Jag vill att du ska säga till mig att allting kommer ordna sig, att hjärnan och hjärtat kommer sammarbeta till slut.

Jag vill inte vara kvar under fabriksmolnen på septemberhimlen, men samtidigt har jag tröttnat på att fly bara för jag aldrig vet vad hjärtat vill. Det är just det: Kanske vill jag inte känna alls. Jag vill inte känna vinden blåsa under fåglarnas vingar. Jag vill inte veta att den samlas mellan deras fjädrar. Jag vill inte känna av begäret av att fly. Jag vill inte känna hjärtslagen alls. Jag vill inte känna de första snöflingorna på mina läppar. Jag vill inte känna de första solstrålarna om våren. Och framförallt vill jag inte känna av dig under huden. Inte dunkandes i mina ådror. Jag vill inte känna hur du river sönder mina tankar där bakom pannbenet. Jag vill glömma dig. Men hur ska man kunna glömma någon som en gång var aprilhimlen, solskenet, allt det fina med den här staden? Och hur ska man kunna glömma bort en säng som förr brukade innehålla två hjärtan? Jag vill att du trasslar isär virrvarret i min hjärna, kära du. Stärk mina hjärtslag igen. Två hjärtan är starkare än ett, du vet.

1: Och återigen krossar du mig under foten som höstlöven. Kras.

2011-09-15 @ 11:18:32 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(9) Trackbacks ()

Regn slickar hela staden som en fuktig kall tunga. / Och det doftar just som asfalt gör om hösten:

Höstdimman har lagt sig över de gråaktiga fälten, fastnat på trädens stammar, likt det elektriska håret på din tröja, och höstvindarna som sprider sig fort mellan de avklädda gatorna har ändrat lövens färger. Du trycker min hand hårt och springer i det daggfyllda gräset och låter vinden ta tag i våra kroppar med ditt hår fladdrandes precis vid dina nyckelben. Vi låter vinden få våra bultande hjärtan att rysa. Låter den ta tag i våra skälvande, bristande kroppar för att vi ska känna oss vid liv för en gångs skull. Du är så skör med dina knäskålar slåendes mot varandra. Med de ihoptryckta revbenen tätt intill hjärtat som nästan dämpar ljudet av de snabba slagen när du springer längs med fältet med andan i halsen. Med för många tankar vi båda redan har tänkt dunkandes i huvudet.

När vi väl har stannat tittar vi uppåt för att se hur fåglarna lämnar elledningarna, lämnar molnen, lämnar trädtopparna för att flyga söderut. Jag vill fly på samma sätt. Lämna betongen inne i centrum. Lämna hustaken och staden bakom mig. Lämna asfalten, men ta med mig minnet av hur den luktar såhär om hösten.

(Såhär ser jag ut nu för tiden)

2011-08-19 @ 14:02:40 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(17) Trackbacks ()

Tiden går, om hundra år är du stjärndamm, min vän:

När gatulamporna tändes en efter en där under det lövklädda trädet kändes det bara rätt. Solen hade slocknat, och våra skuggor förstorades i skuggan från 400 wattsljus. Sommaren hade fångat oss och trots alla långa vintrar i minusgrader jag hade genomgått så hade sommaren den här gången fått isen i venerna att rinna i flytande form igen. Men på det sättet var nog du och jag olika. Vintern bodde fortfarande som en ovälkommen inneboende i dina fingrar. Svenska hjärtan tinar aldrig när de väl har frusit. Det visste du lika väl som jag. Men mina tankar var lika fria som fåglarna om våren, högt ovanför telenäten och ovanför molnen. Tankarna var uppe bland stjärnorna och någon dag skulle jag ta dig dit. Jag ska ta dig härifrån en vacker dag, min fina. Ta dig ifrån dina känslostormar. Begrava dina negativa tankar under stenar bland saltvatten. Ta tag i dina fingrar, och låta vinden föra oss dit den ville ta oss. Upp till vintergatan, för att vi sedan ska kunna försvinna totalt bland stjärnorna. Bli ett med rymden, för att sedan: bli till stjärndamm.

2011-07-30 @ 19:54:54 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(8) Trackbacks ()

Det finns alltid som en utväg & jag har aldrig varit stark. I min skalle brann en motsats.

A: I tankarna tänder hon eld på allt, sa hon. På buskarna nästintill hans husvägg. Elden som sprider sig längs med gatorna, som om de vore parfymerade. På så sätt skulle världen lysa för henne för en gångs skull. Och jag vill att mina tankar ska eldas upp på samma sätt. Försöka få tankarna om dig att förstöras och bli aska, aska som liksom fastnar på utsidan av min hjärna, men inte kommer längre än så. Och tankarna du lät eldas upp ska försvinna med vinden. Fastna på trädstammarna och på de nakna trädgrenarn då allt annat också är naket: Människornas hjärtan blottade. Människor avklädda på känslor.

- Och hur mycket både jag och vi försöker tända eld på våra tonårstankar så går det inte. Efter elden kommer askan. Askan kryper sig in ändå, hur mycket vi än försöker stänga det ute. Aska i venerna. Hjärtan i lågor.

B: Jag vill förstå dig. Krypa under lagren av svarta lakan. Under din hud. In i dina vener. Krypa precis vid ditt hjärta. För under lagret av askan har vi alla samma röda blod och jag vill göra allt som krävs för att hitta dina tankar i virrvarret av trådar. (Men hur ska jag ens försöka mig på att förstå dig när jag inte ens förstår mig själv? Jag kan inte förstå slagfältet i min hjärttrakt och inte stjärnhimlen i min hjärna.)

Lite olika bilder från den tiden jag har varit borta. Dock vet jag inte om det här innebär återkomst eller inte. Vi får se. Jag skriver när jag får lust till det.

2011-07-27 @ 00:09:32 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(14) Trackbacks ()

Jag lägger ner nu (Lillebror)

Hej. Jag är så otroligt trött på alla negativa, anonyma, patetiska kommentarer jag får ibland. Det här bloggandet är inte värt det. Alls. Så nu lägger jag ner, för ett tag. Jag har tappat skrivarlusten och tappat skrivarförmågan. Det kanske blir något inlägg någon gång ibland, när hjärnan blir för full och hjärtat håller på att sprängas av känslor. Då, kanske. Jag vet inte. Dock har jag skaffat tumblr. Ni får gärna länka eran tumblr i en kommentar här nere om ni vill, och fråga gärna om msn också om ni vill lära känna mig, eller fortsätta hålla lite kontakt. Puss. Här är min tumblr, ha det jättebra!

http://autumncold.tumblr.com

2011-06-24 @ 14:57:19 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(14) Trackbacks ()

Hör du ljudet av juli (juni) där utanför? Sist vi sågs var det vinter och en meter snö.

När dina bara fötter springer över gräset och över grusgången ser du samtidigt hur ljuset samlas i trädkronorna som sträcker sig mot himlen och tankarna är samlade på ungefär samma ställe, där under molnen. Dina högtflygande tankar tänker på saltvattnets vågor, där du där ute brukade trassla in dig i sjögräs, se solljuset som inte hade någon skärpa sprida sig för att sedan dö desto djupare ner du kom. Sandbotten mellan tårna och när du trycker ut luften från dina lungor lyfts du upp igen ifrån det som finns under ytan. Lämnar allting, men smaken av saltvatten dröjer sig kvar på dina läppar. Det var juni tvåtusennio senast du sprang längs med grusgången förbi hallonbuskarna. Nu var du där igen, två år senare, men den här gången var sikten klarare än någonsin. Ljudet av din ständigt pulserande muskel hörs starkare där bland vågorna, under ytan. Ingenting gör dig rädd då längre. Istället drar du ett streck över det som en gång var. Drar linjen: svart, vit, suddig. Aldrig mer ska linjerna och kontrasterna av solljuset kladdas ut som akvarellfärg på ett tunt pappersark. Aldrig mer ska vi låta vågorna ta över oss igen.

2011-06-13 @ 15:12:12 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(10) Trackbacks ()

och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre. / ibland är en dröm det finaste man har.

Åkte tre timmar med bil mot Göteborg för att se Håkan för femte gången i mitt liv. Träden försvann bakom oss när gummidäcken slets mot asfalten, vinden delade sig vid framrutan, och de få molnen på himlen lättade och försvann till sist. När vi väl var framme låg vi flera timmar helt tysta nere vid en hamn när solen sjönk ner i vattnet och lyssnade på när Håkan sjöng om hur det är att vara uppsnärjd i det blå. Tjugofyra timmar senare skulle vi vara samma sak där bakom kravallstaketet: tankarna högt uppe bland molnen, och det skulle kännas som om vi skulle drömma igen.

Vi köade i sjutton timmar under solskenet och junihimlen, och medans vi väntade åt vi jordgubbar på gräsmattan och sjöng till 'Kom igen, Lena!' för att känna hur peppen och lyckan skulle sprida sig genom blodomloppet, och inte lämna oss den här gången. Sedan, efter väntan som involverade solsting och vätskebrist blev vi insläppta. Jag och min bästa vän hamnade längst fram och när folkmassan blev allt större kände vi återigen hur peppen spred sig ända till hjärtat och jag visste att det snart var dags. Snart skulle vi få höra Hurricanes gitarr skrika, Håkans stämband sjunga, och folkhavet som var där för samma anledning klappa och dansa i takt till musiken.

I två timmar och femton minuter exploderar gång på gång eufori i min kropp och hjärtat slår alldeles för fort, trots trycket mot bröstkorgen. Jag la alla förstörda drömmar bakom mig den kvällen, och Håkan byggde upp mig igen. Precis som han alltid gör. När jag först hörde tonerna till 'Gårdakvarnar och skit', kände jag återigen hur hjärtat slog för fort. Han sjunger om att vi kanske inte alltid kommer ha varandra, utan bara så länge det finns stjärnor och bara så länga våra hjärtan klarar av att slå. Och jag tänkte på min kärlek. Hon var den enda som fattades den kvällen.

Efter konserten kände jag hur folkmassan liksom gled ifrån mig och trycket på bröstkorgen lättade. Hjärtat slog i normal takt igen. Och Håkan var återigen borta ifrån scenen. Lyckan lämnade igen min kropp som den alltid gör efter en konsert av dans, sång, tårar, och skratt. Istället kände jag hur tomheten la sig till ro i min kropp och tårar pressades återigen ut ur mina ögon. Svart om kinderna, blåmärken vid revbenen och på knäna. Det var det finaste jag sett och jag hatar att se honom när han lämnar scenen. För: Drömmarna rasar igen när han går ut från scenen, men ibland är en dröm det finaste man har. Du får mig alltid att uppleva dem, Håkan. Tack.

(Nej, de här bilderna är inte från Göteborg. De här bilderna är bilder från landet. Min systemkamera blev nämligen stulen i Göteborg)

2011-06-08 @ 19:50:34 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(8) Trackbacks ()

TIDIGARE INLÄGG NYARE INLÄGG