Bakpå min cykel höll du mig som i kramp, du landade hårt du var nog alltid sjuk.
Aprilkväll bakpå pakethållaren och mina händer kupade runt hans axlar. Regniga kinder och vinden som blåste mitt hår över ögonen. Det knastrande ljudet av vinglande gummidäck mot grus ekade mellan betonghusen, och lukten av blöt asfalt fyllde gatorna. Kvällens sista solstrålar i ansiktet som vi inte besvarade genom att stänga ögonlocken, vi pressade inte ögonfransarna mot varandra, lät oss inte påverkas av solen. Påväg mot tågstationen, utvägen, och han hann blinka fjorton gånger och röka två cigaretter innan tåget bromsade in på perrongen. Hans hjärta hann slå x antal slag och han sa att det kändes som om det bodde fåglar vid hjärtat. Att deras vingslag var hans hjärtslag. Duggregnet började lätta och han lät cigaretten släckas av den blöta asfalten. Han pressade fram ett tvingat leende bakom de vita tänderna när han pratar om hjärtat på tvåhundrafemtio gram och när han andas in rök mellan orden. Han säger att tobaken får lugnet att fylla varje cell i han kropp, men jag svarar att det förstör honom, ändå låter jag mina luftvägar släppa in samma rök ifrån hans cigarett. Låter min kropp förstöras på samma sätt som hans.
''Vi kommer att dö samtidigt du och jag.''
''Nej. Vi förblir evigt unga. Du vet redan hur det kommer bli. Det finns inget slut. Inget sista kapitel. Du och jag ska aldrig dö.''
''Vi kommer att dö samtidigt du och jag.''
''Nej. Vi förblir evigt unga. Du vet redan hur det kommer bli. Det finns inget slut. Inget sista kapitel. Du och jag ska aldrig dö.''
Det är så svårt att höra vad du säger, vad är det du egentligen vill säga?
Hjärtat slår och slår och det påminner mig om att även ett krossat hjärta har en rytm. En bröstkorg med klippta fjärilsvingar fylls fortfarande med liv för varje gång jag andas, men: Du slet sönder varje ven. Krossade varje känsla och varje artär, du tömde mina andetag. Och det är svårt att andas som om dimman trängt in och täppt till luftvägarna. Och jag visste redan innan hur svårt det skulle bli att andas när kärlek satt sig i halsgropen och när känslorna lämnat hjärtat för att lämna kroppen fullständigt. Tömt mitt hjärta på känslor. Jag visste redan innan hur ryggraden skulle bränna när saknaden hade flyttat in i varenda nerv. Ändå hamnade jag här trots alla varningssignaler.
OCH JAG INSER PLÖTSLIGT, KÄRLEK FÅR MAN BARA SE,
NÄR TAK OCH VÄGGAR RASAR IN IGEN I ENSAMHETEN.
I: Mina kinder bär dina märken efter ådrorna i dina handleder. Mitt lakan bär trycket av dina kotor. (Och kanske är det det som får mig att stanna uppe om nätterna, för du är så mycket vackrare än sömnen. Du är vackrare än alla förbipasserande drömmar.)
II: Jag vill trassla mig in i ditt hår men trassla ut virrvarret av trådar i din kropp. Min kropp har blivit för trång och jag kryper under din hud, bevarar alla hemligheter och planterar dem under dina knäskålar. Jag vill andas in dig. Fläta ihop andetagen och drömmarna som ligger och andas i takt med ditt hjärta.
OCH JAG INSER PLÖTSLIGT, KÄRLEK FÅR MAN BARA SE,
NÄR TAK OCH VÄGGAR RASAR IN IGEN I ENSAMHETEN.
I: Mina kinder bär dina märken efter ådrorna i dina handleder. Mitt lakan bär trycket av dina kotor. (Och kanske är det det som får mig att stanna uppe om nätterna, för du är så mycket vackrare än sömnen. Du är vackrare än alla förbipasserande drömmar.)
II: Jag vill trassla mig in i ditt hår men trassla ut virrvarret av trådar i din kropp. Min kropp har blivit för trång och jag kryper under din hud, bevarar alla hemligheter och planterar dem under dina knäskålar. Jag vill andas in dig. Fläta ihop andetagen och drömmarna som ligger och andas i takt med ditt hjärta.
Vem blir inte ful i 60-watts ljus? / Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.
Jag känner dig under min hud, jag känner trycket av ditt pekfinger mot höger hjärtkammare. Mitt sträva hår mot din lena kind: som om din hud vore av persikoskal. Dina armar känns tunna, gravitationslösa när de omfamnar min midja och jag vill ta mig innanför i huvudet på dig och fästa mitt hjärta i din bröstkorg. Men ingen kommer innanför när det gäller dig, du som har vant dig vid ensamhet. Du säger ingenting utan spänner tystnaden som ett hårt band, binder ihop dig och mig så vi blir en och samma. Samma känslor, samma omständigheter, samma hjärta, samma kropp. Samma revben sammanflätade i varandra. Trots att jag vet att du hade andra drömmar och andra planer. Men inte med mig. Och jag vill veta vart dina tankar färdas. Är de kvar i samma stad? I samma land? Eller drömmer du om franska kyssar i ösregn? (För det gör jag)
Du har alltid varit kantig. Skarp. Jag hatar hur du stirrar på mig med den där nakna skärpan i dina ögon när du röker de sista blossen med lätt särade läppar innan morgon växlar till dag. Jag hatar att inte kunna veta vart din blick vilar när ögonlocken är halvt slutna. Du är så tunn, jag vill hålla kvar dig nere på jorden, fästa grässtråna runt dina fötter och inte låta gravitationen slita iväg dig från mig. Dina lungor håller oss båda vid liv, och även när du lämnat mig för att andas annat syre i en annan stad är du fortfarande som fastklistrad på min näthinna. Dina andetag inborrade i mina hörselgångar.
Jag kan inte fånga dig, för jag vet att hela stan vill ha dig / If I was a whirlwind I could sweep her heart away:
Paniken slår till och av tvångstankar lokaliserar jag ditt hjärta: lägger handen mot din bröstkorg och studerar bakom mina gröna ögon din andhämtning, och hur drömmarna snabbt passerar bakom dina papperstunna ögonlock för att sedan fylla någon annans tankar. Jag ser hur dina ögonlock rycker, och ser hur ögonfransarna lämnar en svag nyans av grå skugga på din kind. Jag älskar hur din hud räfflas av bröstkorgens väl slipade kanter och allt jag kan tänka på när mina fingrar leker över dina revben är att jag önskar att himlen fick plats i mellanrummet mellan mina fingrar och din hud. Det skulle göra dig till fulländad. Sedan ser jag hur drömmarna smulas sönder och krossas bakom stängda ögonlock som sedan öppnas för att titta på mig nyvaket. Din hud luktar kaffe och du säger ingenting utan ler bara emot mig medans morgonsolen vaknar och skärs i bitar mellan persiennerna. Morgonens första strålar lämnar en skugga mot det vita lakanet. Sedan rör du vid min kinds tunna hud och kysser mig innan du lämnar rummet för sista gången. Kaffelukten och drömmarna stannade kvar i mina lakan. Mina kinder bär fortfarande dina märken efter ådrorna i dina handleder.
Jag blundar så hårt jag bara kan, sömnen hälsar på och i en dröm känner jag pulsen ifrån tusentals stjärnor och hör ljudet ifrån tusen höghus. Samma pulstakt som hans. När jag drömmer om honom dunkar fågelhjärtat lite för hårt i min kropp och blodet pumpas ut lite för snabbt.
(Ps. På tredje bilden ser ni världens bästa bror. Inlägget handlar dock inte om honom, såklart)
Jag blundar så hårt jag bara kan, sömnen hälsar på och i en dröm känner jag pulsen ifrån tusentals stjärnor och hör ljudet ifrån tusen höghus. Samma pulstakt som hans. När jag drömmer om honom dunkar fågelhjärtat lite för hårt i min kropp och blodet pumpas ut lite för snabbt.
(Ps. På tredje bilden ser ni världens bästa bror. Inlägget handlar dock inte om honom, såklart)
Du faller handlöst framför mig, på din väg mot okända land / När din sjukdom tagit dig, ska jag ge någon gata ditt namn:
TÄNK OM VI SKULLE VAKNA / INTE ANDAS:
Vaknar upp ur en dröm där mitt finger är invirat i ditt hår och dina fingrar vilar mot mitt nyckelben. Sedan är allt borta och jag vaknar ensam ur någonting jag önskar hade varit på riktigt. Sover i halva sängen: lämnar plats åt drömmarna, det enda sättet du kan vara min igen.
VÅRA LUNGOR TÖMDA PÅ LUFT, PRECIS SOM OM VI FÅTT EN KNUFF:
Vinterns korta dagar är långa i år, men ändå börjar vintern lida mot sitt slut och jag håller andan för att klara av de sista dagarna av februari månad. Fyller alldeles för många tonårsblanka, bleka, pappersark med ord som består av honom. Hans revben. Hans hår. Hans ögon. Fyller pappret, tömmer hjärnan och tömmer hjärtat. Försöker glömma honom, men det vore som att glömma mig själv säger jag tyst och stänger den vita boken med svarta detaljer.
''Om hundra år är vi alla stjärndamm i universum, älskling. Det vet du. Vi ska alla en gång dö, oavsett hur mycket hjältarna håller oss vid liv. Syret föråldrar oss. Syret dödar oss men håller oss vid liv. Det är samma sak med livräddarna. Allting dödar oss. Oavsett vilken tid det tar.''
Sedan fortsätter jag: ''Kom, så glömmer vi döden. Han röker i vår säng.''
Vi förlitar oss på hjältarna i en dröm om att inte förintas och explodera av tomhet. Fyller hjärtat igen med textrader och toner om hur färglös jag blir utan hans andetag och sedan återgår jag till tystnaden igen. Tom på känslor.
(Columbus: Om jag förlorar dig, förlorar jag synen.)
Vaknar upp ur en dröm där mitt finger är invirat i ditt hår och dina fingrar vilar mot mitt nyckelben. Sedan är allt borta och jag vaknar ensam ur någonting jag önskar hade varit på riktigt. Sover i halva sängen: lämnar plats åt drömmarna, det enda sättet du kan vara min igen.
VÅRA LUNGOR TÖMDA PÅ LUFT, PRECIS SOM OM VI FÅTT EN KNUFF:
Vinterns korta dagar är långa i år, men ändå börjar vintern lida mot sitt slut och jag håller andan för att klara av de sista dagarna av februari månad. Fyller alldeles för många tonårsblanka, bleka, pappersark med ord som består av honom. Hans revben. Hans hår. Hans ögon. Fyller pappret, tömmer hjärnan och tömmer hjärtat. Försöker glömma honom, men det vore som att glömma mig själv säger jag tyst och stänger den vita boken med svarta detaljer.
''Om hundra år är vi alla stjärndamm i universum, älskling. Det vet du. Vi ska alla en gång dö, oavsett hur mycket hjältarna håller oss vid liv. Syret föråldrar oss. Syret dödar oss men håller oss vid liv. Det är samma sak med livräddarna. Allting dödar oss. Oavsett vilken tid det tar.''
Sedan fortsätter jag: ''Kom, så glömmer vi döden. Han röker i vår säng.''
Vi förlitar oss på hjältarna i en dröm om att inte förintas och explodera av tomhet. Fyller hjärtat igen med textrader och toner om hur färglös jag blir utan hans andetag och sedan återgår jag till tystnaden igen. Tom på känslor.
(Columbus: Om jag förlorar dig, förlorar jag synen.)
Jag ger dig inte min morgon, och inte min dag, du får något så mycket bättre: Du får hela jävla jag. / Stjärnfallet är jag och du är himlen jag föll från den dagen.
Känslan av att vilja fånga stjärnorna i sin famn och att sedan känna sig otillräcklig med tanke på att universum är alldeles för stort för att fånga och dölja intill hjärtat. Dölja tomheten i kroppen och fylla upp mellanrummet mellan ryggradens kotor. Jag vill glömma bort att andas men ändå få in rymden i min bröstkorg. Universum får mig att tänka på att: älskling det vi mest av allt vill ha, är någonting som aldrig kan bli vårt. Det är likheten mellan honom och stjärnhimlen. Något jag inte kan fånga, men ändå är han något så mycket större än himlen för mig varje dag.
