-

Åkte tre timmar med bil mot Göteborg för att se Håkan för femte gången i mitt liv. Träden försvann bakom oss när gummidäcken slets mot asfalten, vinden delade sig vid framrutan, och de få molnen på himlen lättade och försvann till sist. När vi väl var framme låg vi flera timmar helt tysta nere vid en hamn när solen sjönk ner i vattnet och lyssnade på när Håkan sjöng om hur det är att vara uppsnärjd i det blå. Tjugofyra timmar senare skulle vi vara samma sak där bakom kravallstaketet: tankarna högt uppe bland molnen, och det skulle kännas som om vi skulle drömma igen.

Vi köade i sjutton timmar under solskenet och junihimlen, och medans vi väntade åt vi jordgubbar på gräsmattan och sjöng till 'Kom igen, Lena!' för att känna hur peppen och lyckan skulle sprida sig genom blodomloppet, och inte lämna oss den här gången. Sedan, efter väntan som involverade solsting och vätskebrist blev vi insläppta. Jag och min bästa vän hamnade längst fram och när folkmassan blev allt större kände vi återigen hur peppen spred sig ända till hjärtat och jag visste att det snart var dags. Snart skulle vi få höra Hurricanes gitarr skrika, Håkans stämband sjunga, och folkhavet som var där för samma anledning klappa och dansa i takt till musiken.

I två timmar och femton minuter exploderar gång på gång eufori i min kropp och hjärtat slår alldeles för fort, trots trycket mot bröstkorgen. Jag la alla förstörda drömmar bakom mig den kvällen, och Håkan byggde upp mig igen. Precis som han alltid gör. När jag först hörde tonerna till 'Gårdakvarnar och skit', kände jag återigen hur hjärtat slog för fort. Han sjunger om att vi kanske inte alltid kommer ha varandra, utan bara så länge det finns stjärnor och bara så länga våra hjärtan klarar av att slå. Och jag tänkte på min kärlek. Hon var den enda som fattades den kvällen.

Efter konserten kände jag hur folkmassan liksom gled ifrån mig och trycket på bröstkorgen lättade. Hjärtat slog i normal takt igen. Och Håkan var återigen borta ifrån scenen. Lyckan lämnade igen min kropp som den alltid gör efter en konsert av dans, sång, tårar, och skratt. Istället kände jag hur tomheten la sig till ro i min kropp och tårar pressades återigen ut ur mina ögon. Svart om kinderna, blåmärken vid revbenen och på knäna. Det var det finaste jag sett och jag hatar att se honom när han lämnar scenen. För: Drömmarna rasar igen när han går ut från scenen, men ibland är en dröm det finaste man har. Du får mig alltid att uppleva dem, Håkan. Tack.




(Nej, de här bilderna är inte från Göteborg. De här bilderna är bilder från landet. Min systemkamera blev nämligen stulen i Göteborg)