-

I: Genom elektriskt hår som har klistrats fast mot min tröja ekar tystnaden innanför tunna väggar som är klädda i en fläckig tapet. Tystnaden pressar sig igenom mina hårsstrån i ljuset från takets lysrörsbelysning, och när de strålarna slår mot mitt huvudet slår samtidigt ensamheten mot insidan av min bröstkorg.

II: (Jag vill bara höra hur ditt hjärta hest skriker ut allting dåligt så det lämnar din kropp. Jag vill bara känna hur du isolerar oss från omvärlden och jag vill hela tiden ha dig så pass nära så jag inte längre vet var du börjar och jag slutar: Var dina revben knyts ihop i mina.)

III: Jag kan inte svara på om det här är känslan som man känner när bröstkorgen spricker och hjärtat går sönder av de vassa kanterna eller om det är nu alla fjärilar i magen vaknar upp och viskar välkommen hem. Jag säger inte att jag har slutat känna, för det går nog inte, men jag känner bara ingen skillnad på rätt och fel längre.

IV: Knyter ihop mig själv, alla drömmar och förhoppningar igen som jag förlorade hos dig.

V: Jag ska skydda dig med kroppen min, finaste A. Vi mot världen.

Bakom tegelhusens fasad tänder du billiga cigaretter i handen för att inte låta vinden döda elden vi hållt vid liv såhär pass länge. Tändstickorna som dras mot asken är det enda som hörs. Gatorna tomma förutom någon bil som kör förbi oss någon gång ibland. Du blåser ut röken ur näsborrarna och dröjer kvar röken i lungorna med cigaretten fortfarande i mungipan.

Mascaran klumpar sig och rinner ner längs dina kinder: lämnar svarta ränder längs din hals som souvenirer. Jag hatar att se dig förstöra dig. Du säger att endorfiner inte befinner sig i din kropp längre. Det tror jag inte på. Jag tror att de ligger begravda under dina skulderblad: som om endorfinerna har fastnat i ditt blodomlopp, djupt under din hud. När jag låter tankarna lämna min kropp genom en enkel formulering från mina läppar fastnar de när de nuddar vid din hud. Orden klistras fast på den tunna huden kring din hals, men de kommer inte längre än så. Du släpper inte in dem. Det har du aldrig gjort. Du låter aldrig någon komma innanför, det är därför du är så svår att förstå.

Kärlek för mig är att ligga sömnlös vissa nätter på grund av alla tankar som cirkulerar i huvudet om den personen. Det är att känna hur pirret i magen sprider sig vidare från cell till cell ända ut till fingertopparna. Kärleken är som kärleken på film - fast realistisk: när man tror att bröstkorgen ska explodera av fjärilar, och när man tror att man ska spricka av längtan tills man är i personens armar igen. Kärlek är eviga telefonsamtal om nätterna när personen är allt för långt borta, men distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa. Jag drömmer ofta om bruna ögon som i morgonljuset blir gröna. Om brunt axellångt hår, korta fingrar som är inflätade i mina och om tryggheten som är inbäddad i hennes famn. Jag tror inte på perfektion, men jag brukar säga att jag är kär i en ängel. Hennes sprickor och brister ses som perfektion i mina ögon, som sprickor där ljus kan tränga in. Hon är en sådan som är värd att offra allt för. Är man riktigt kär är man beredd att ge upp så mycket för att få hålla om henne igen, krama hennes hand och pussa henne på pannan medans hon sover. Att fläta hennes hår i runt mina fingrar, och lägga alla söndertrasade drömmar bakom mig för att kunna starta något nytt med henne: se en framtid där vi kan bli något stort. Detta drömmer jag om, men det bästa av allt är att hon är min på riktigt, att hon vill vara min verklighet när jag har drömt om någon som henne så länge. Hon är min definition av kärlek. Så nu frågar jag er. Vad är kärlek för er?

Solstrålarna genom trädtopparna och genom fåglarnas fjädrar samtidigt som jag studerar bakom ögonen hur ljuset silas och bäddas in i ditt ljusbruna hår: lyser igenom varenda hårstrå på ditt huvud och för första gången ser jag igenom dig, nästan som om du vore byggd av glas. Dina fötter dansandes i gräset, dina halslinjer och ögonlocken slutna. Du säger att det är det som får dig att stiga ur sängen på morgonen, att låta dina nakna fötter dansa och möta nyvaket gräs och att samtidigt drömma om blå skyar, att flyga högt ovanför taken. Du säger att du drömmer om fåglar och att det är det enda som får dig att känna dig levande. Jag drömmer inte och tänker inte på fåglar på samma sätt som dig. Jag tänker att du är min verklighetsflykt. Det som får min bröstkorg att höjas, mina ögon att öppnas och min hjärna att fyllas med tankar om dig. Och jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att förstå att jag aldrig varit såhär kär som jag är i dig.

Febervarma gator när jag trycker näsan i kudden där avtrycket av ditt hår fortfarande finns kvar. Tyget luktar som du och madrassen påminner mig alldeles för mycket om dina höftbens skarpa linjer, ärren över dina handleder. Allting påminner om dig natten du lämnade ut ditt hjärta totalt till min kropp och till mina händer och när du grät dig tom mot mitt bröst. Dina darrande ögonfransar och ryckande ögonlock mot min hals när du förklarar hur alla ångestfyllda, sömnlösa nätter nästintill dödar dig. När du somnat med fortfarande lika blöta ögon stryker jag mitt finger mot ditt kindben för att låta mina hudsprickor fånga upp saltvattnet du tömt din kropp på. Jag minns hur jag gjorde samma sak i gatuhörnet där vi rökte billiga cigaretter när ditt smink hade runnit ner längs med kinderna och lämnat svarta ränder som souvenir på din hals.

+ Du kväver tankarna, stänger inne dem och dansar istället till musiken, sjunger med i refrängerna, sluter ögonen och snurrar runt i rummet för att inte återgå till vinterrutiner då cementhjärtat knappt slog. Cirkulerar på samma sätt som dina tankar som kraschar mot cementväggarna. Armarna pekandes utåt när du låtsas att du kan flyga.

++ I bröstet där hoppet bor var det tomt, länge, länge, flera år. Pilla upp sår, lät inget läka, höll mig smal genom att inte äta, länge, länge, länge, flera år. Försvunna dar och eviga nätter, vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde, sen kom du.