-

X: Mina fingrar drar igenom ditt hår och trots att jag alltid tappar räkningen runt etthundratjugosju så försöker jag mig ändå på att räkna alla dina hårstrån på ditt huvud. Hårstråna kittlar på den tunna huden vid mina fingrertoppar, och jag känner hur du bland de trassliga hårstråna i din hårbotten samlat alla ord jag någonsin sagt till dig och omvandlat det till någon slags poesi. Trasslig poesi och önsketankar om gryningen över den isfyllda ån och om natten under rymden blev istället en bitter vandring hem i singular med vinet fortfarande i din kropp. Du har visor i ditt hår och poesi i dina sår. Poesin och nostalgin faller över din kropp på ett sådant vackert sätt som jag bara trodde att ord kunde få ett fall att framstå som.

Y: Vi dansar totalt i otakt till musiken och ibland känns det som om våra fötter är minst en meter över parkettgolvet. Natten var vår, och jag kunde svära på att de sekunderna då jag inte visste om jag drömde eller bevittnade allt så var vi odödliga. Ingenting kunde röra oss då. Ingenting kunde heller förstöra oss. Trots att jag inte längre kan skilja på dröm eller verklighet när allting nästintill flyter samman till ett enda stort psykadeliskt mönster.

Z: Fyra timmars bussresa till dig bestående av Markus Krunegård i öronen och när jag blundar kan jag fortfarande se trädens reflektion i fönsterrutan, trots mina stängda ögon. (På vägen hem försökte jag att inte gråta när jag insåg att Joakim Berg satt bredvid mig och sov.)










(Instagram är mitt liv typ.)