-

hej. idag är det tisdag. dygnet har pågått i tjugo timmar och fyrtiofyra minuter. sedan jag skrev här sist har jag hunnit köat till kent i över sjuttio timmar och sett de live, skaffat flickvän, pussats, befunnit mig i stockholm, blivit förkyld, dansat, druckit äpplepajsvin, sjungit mig hes, sovit för lite och börjat gymnasiet. såhär kan lite av sådant se ut när man inte har några andra formuleringar än bilder:

Fjärde augusti: spenderar en kväll/natt på en gräsmatta i centrala stockholm under en himmel fylld av moln i färgerna brandgult och grått med många fina vänner. Vi dansar och skrattar tills benen viker sig och till slut låg jag i gräset under gatulampan och skrattade tills jag grät. Ingenting kunde röra oss den natten, tänkte jag. Vi spelar en midsommarnattsdröm och jag spenderar flera timmar pratandes med en nyfunnen vän om feminism, politik och kvinnonormer tills klockan blir allt för sent, då vi vinglar hem på Stockholms midnattsgator i för små tygskor och trasiga strumpbyxor. Jag studerar de olikt färgade stenhusen och hur blommorna slingrar sig längs med väggarna. Sommaren dör långsamt framför ögonen på oss och hon röker sina sista cigaretter i hörnet av ett café. I en bil på asfalterad väg antecknar jag: Dina klara ögon. Likt hela världens oceaner som omfamnar dina pupiller. Dina läppar formar mjuka formuleringar som faller likt snö över min kropp och fastnar på min hjärtfasad. I din bröstkorg ryms hela vintergatan och dess stjärndamm. Allt är samlat och fångat bakom dina revben. I ditt tunna blodsystem ryms det stjärnsystem och hela din kropp är egentligen bara en karta. Själv är jag fången i min egen kropp och du sa en gång till mig att jag inte längre var sprucken endast innanför. Hudens fasad och yta var numera sprucken och jag var avslöjad. Ytan och under, täckt med sprickor likt stenar mot glasrutor. Allt är numera glassplitter och vad är numera vår definition av symbios och eufori? Vener som målas upp på utsidan av min hy är det enda som ryms inom våra vyer och allt som är tydligt utifrån vårt suddiga, oklara, perspektiv.

JULI/AUGUSTI: Jag har druckit så många koppar kaffe att jag har tappat räkningen, trots att jag inte ens tycker om det. Mest för att hålla mig vaken om nätterna. Jag har gått runt i samma för stora tröja i tre dagar i rad och strumpbyxorna är trasiga lite överallt. Det regnar mest, men ibland skiftar det och plötsligt är det regnbågar och jag blir nostalgisk om aprilhimlen, förhoppningar och regnbågar. Det luktar oftast blöt asfalt och jag har spenderat många dagar på vår gräsmatta med ögonen slutna och bara andats. Mitt anteckningsblock är nerklottrat med ord som moln och på mina handleder klottrar jag kvinnosymboler. Löven har inte börjat skifta färg än, och jag undrar när hösten förflyttar sig hit för jag tycker om hösten. Hösten kanske betyder förändringar den här gången. Förbättringar. Augusti handlar i år om afaltstempererad hud, försommarens regn, ljudet från tiotuen störtande flygplan, att glömma bort gravitationens existens, ditt kastanjebruna hår som doftar svagt av mentolcigaretter. Den här gången handlar det om ljudet från flykt och tusen stämband. Augusti är varje natt jag somnat till min puls bas. (Om två dagar åker jag till Stockholm och om tre dagar är det pride. Hälsa gärna på mig om någon ser mig där. Hoppas att augusti tar hand om er.)