-

Hur mycket jag än försöker att glömma dig så är det som att du har odlat rötter precis under bröstkorgen, och min kropp har låtit rötterna slingra sig runt mina revben. Det är som att du har odlat blommor precis under mina nyckelben och det är som fåglar i mitt bultande huvud. Jag önskar att fåglarna kunde fly söderut såhär om hösten, fast ut ur min hjärna och inte bara ut ur staden. Du är trång under bröstet och du skaver mot kanterna av revbenen. Du sover precis intill hjärtat, som: En ovälkommen inneboende under huden och jag hatar mig själv för att jag hela tiden andas in dig. Jag känner dig i varenda andetag. Jag känner dig i venerna och jag vill få lungorna att explodera. Tvinga de till explosion. Tankarna försvinna. Hjärtat implodera. Ändå känner jag dig på tungan varje gång jag andas in. Som något strävt. Salt. Men jag har ju aldrig vetat hur kärlek har smakat, så hur kan jag definiera något jag aldrig lyckats känna?

(Eller kanske är det kärlek ändå. Det är kanske därför jag är så förbannat svag för dina vassa knän, krokiga fingrar och för dina synliga nyckelben. Men jag vill inte. Jag vill tömma lakanen. Tömma hjärnan. Tömma bröstkorgen. Tömma allt. Och framförallt glömma. Glömma allt som har med dig att göra. Jag är trött på mina darrande celler.)