-

DU ÄR HIMLEN FÖR MIG VARJE DAG: Minns du natten du och jag låg och försökte förstå oss på stjärnhimlen, hur de brinnande stjärnorna kunde lysa så klart på oktoberhimlen? Vi var närmre vintergatan än någonsin. Kaoset som tidigare fastnat mellan mina ryggkotor lämnades kvar mellan de papperstunna lakanen i form av damm från våra vener och nyckelben. Trädens höga kronors skuggor spred sig över grässtråna, trängde sig igenom rutan som skilde oss och och verkligheten isär, för att lämna mörka skuggor mot ditt vita trätak och ditt nakna parkettgolv. Jag sa något om att kanske är det allt vi är. Stjärndamm. Stjärndamm som har fastnat på varenda hårstrå på ditt huvud som jag har räknat. Kanske blir vi aldrig mer än så. Ett år var det sen idag, och nu ligger jag i en annan säng som står tom med alldeles för nakna lakan. Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan, eller hur? (Tiden går, om hundra år är du stjärndamm min vän.)