en motorväg skär genom centrum över torgen och betongen i en plötslig hagelstorm. man glömmer att nätterna är korta, och sömnen den bedrar mig med min hjärtesorg.
den tunna linjen mellan trygghet och panik syns tydligare under ögonlocken om nätterna. flykten börjar vid midnatt. flykten från verkligheten börjar när drömmar sätter fart. drömmar om någonting som tar mig någonstans och om sånt som fastnar i de minnsesfyllda bleka väggarna i mitt rum. och så går hjärtat mitt sönder när drömmarna inte längre är min verklighet när jag sedan vaknat. hjärtat slår inte emot det kyliga trägolvet men går ändå i tusen bitar, tusen bitar som inte går att få till en helhet. (de små glasflisorna fattas ändå)
för du var solskenet och jag var ensam
dina ögon ser på mig genom dimman. jag som alltid hade trott att detta var någonting evigt. morgonsol, asfaltsdamm, din hand i min, och så det där ljudet. som tusen viskningar. jag andades tystare för att inte störa.
december, har du några hjältar kvar? då är du en sällsynt art, den sista i sitt slag
vintern känns längre i år. snötäcket känns tjockare än någonsin. vintern är så kall att den nästan hugger i bröstkorgen varje gång vi fyller lungorna med den decembertunna luften. vi lämnar hjältarna utanför. vi är mer noga i år med vilka vi släpper in och inte. minusgraderna stannar utanför. minnena av ett år tillbaks också.
(tusentals decemberlögner lämnar din mun. lögner om att tonårsdrömmarna driver oss. att vi är känslolösa men ändå så långt bort ifrån känslolösa man kan komma. hjärtat pumpar ut rädslan, sprider ut det i hela kroppen, blodomloppet. allt annat är stilla. våra hjärtan är två kugghjul, maskiner. och dina ögon har samma nakna skärpa som mina. under min bleka handflata, under din hud bankar ditt hjärta rytmiskt. sedan: allt är stilla. tystnad.)
