-

Sextonde april: Ljus genom glasrutan som skiljer oss och världen isär. Bakom oss exploderar landskapet och husen försvinner in i morgondimman. Tåget som skär mot rälsens metall och när tåget stannat helt krockar mina skor mot den hårda betongen under mig. Lycka igenom hela kroppen, längtan av att snart vara där. Sedan köar vi i tretton timmar för att se honom igen. Hjälten, våren, gryningen, löven om hösten, sommarsolens strålar mot husens tegelväggar inne i centrum. Håkan.

Innan konserten får vi träffa Hurricane Gilbert och Håkan, för att några timmar senare tryckas mot kravallstaketet som ettusenfemhundra andra personer. Trycket mot bröstkorgen, ettusenfemhundra andra personer med hjärtan i halsen precis som jag, tårarna mot kinderna, skriket ifrån hesa halsar när han står framför mig igen. Under ''Det är så jag säger det'' gråter jag så mycket tills jag har slut på vatten i mina tårkanaler. Jag dansar tills benen knappt bär mig och efter konserten faller jag ihop på asfalten och gråter. Tömd på precis allting. Luft, slag, puls, ork. Det skrikande ljudet av tonårshjärtan i aprilnatten begravs i asfalten och ut ur dörren kommer återigen Hurricane Gilbert. Jag kramar om honom och säger att vi ses i Göteborg. ''Det blir fint.'' svarar han och går mot vägen. Sedan går jag tillbaka till järnvägsstationen igen med mina vänner och tar tåget hem tillbaka till kaoset, ut ur min trygghetszon. Sedan var allting slut. Allt vackert föds för att dö, men snart ses vi igen finaste Håkan.

(Ja jag grät när jag såg Håkan kommandes på vägen, så jag ser bara jätteknäpp ut på bilden bredvid honom)









I: ''Vad ser du i någon som mig?''

Ett leende som tränger sig in i mina ögon och ett svar som krockar mot baksidan av hans tänder:

''Minns du den där gången på parkbänken när alla hade gått hem ifrån nattlivet och lämnat staden bakom sig? Då frågade du samma sak. Jag tände bara en cigg och svarade genom rökmolnet att du inte var drömmarna jag drömde ibland. Du var bättre än så. Du var min verklighet, och det var enda gången jag inte flydde ifrån den.''



II: Svarta dagar följs av vita nätter och jag stannar uppe och dansar under aprilhimlen tills jag har andats in dig så vi blir samma blod, samma tankar, samma hjärta. Tills jag inte längre vet vart jag börjar och du slutar. Vi dansar vid vägkanten med doften av bränt gummi i våra näsor och dina fingrar som håller om min hand hårdare än vad som egentligen behövs. Händerna nästan som svetsade i varandra och med andan i halsen precis efter att du låtit asfalten släcka din cigarett. Kunde du känna mina händer bakom din ryggrad? Jag försökte hålla fast dig med samma kraft som du med din fastklistrade hand i min.







III: Det låter som en kliché och en lögn, en kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. / Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

(Hej alla fina läsare. Nu är det 101 av er på bloglovin. Jag kunde inte vara gladare över att ni har stannat hos mig såhär länge. Tack. Tack för alla fina kommentarer.)

Ibland brukar jag trycka huvudet mot din dörr för att lyssna om vrålet ifrån din gamla radio fortfarande är bosatt innanför de fyra väggarna. Om radion fortfarande spelar låten det dansades till då ingenting var vettigt mitt i natten på de tomma, vindstilla gatorna. Trots att vindarna inte blåste över trädtopparna så såg jag på dig att stormen bodde precis vid ditt hjärta och när jag ifrågasatte det så svarade du bara att den blåste liv i dig. Tystnaden bor nu innanför tegelväggen, i de papperstunna väggarna, i fönstrets hörn där radion brukade stå bakom gardinen. Radion spelar aldrig våran sång längre och stormen bor nu för tiden i mig. Trots att du aldrig sa att stormen innebar kaos så befinner sig kaos i varenda cell i min kropp.

Saker jag behöver känna om nätterna är: Hans blottade nyckelben mot mina och hans knotiga långa fingrar som krockar mot min handflata. Istället känner jag exakt ingenting förutom solstrålarna som dansar mellan nervtrådarna och saltvatten mot kindbenets tunna hudlager. Stadens långsamma puls som fastnat i hudsprickorna över händerna. Ingenting om honom men han är det enda som tränger in. Jag lever på tomheten med andra ord. Jag vill ha något mer än så. Jag vill känna hans ärrade handleder under mina fingertoppar, dra bort alla sår och leka med mina fingrar över hans ådror som ständigt pumpar. Ibland pumpar allting i otakt.

Hjärtat slår för hårt och jag önskar att det slog så hårt att det tappade känseln. Att jag slapp känna alla känslor om kärlek och att hjärnan skulle sluta tänka alla dessa tankar. Det dödar mig. Livet är allt vi har men ibland vill jag inte ha någonting alls. Bara hans nyvakna, rufsiga hår. Bara hans händer runt min midja. Jag vill ha mer än hans tystnad att kalla för min, men utan känslor. Utan hjärta. Utan puls.

(Den sextonde April ska jag se Håkan igen i Norrköping. Och jag har även beställt biljetter till Håkan i Göteborg den fjärde juni. Ses vi där?)