- -

Är du lycklig nu?

De rökte billiga cigaretter och dränkte sin nostalgi de inte ville minnas i rödvin och vi pratade om okända kontinenter. Att resa någonstans dit våra fingrar aldrig når. Tiotusen meter över molnen, över marken och ovanför de förblödande städerna. Jag försvann mellan orden med ett uppmålat leende på läpparna, lät mina tankar pendla mellan romantik och tragik. Som balansgång över de tunna linjerna som skiljer de ifrån. Trots de sexton grader celsius som vilade i luften, och trots att våren låg döende över asfalten så begärde jag ständigt mer. Jag behöver återuppliva mitt fågelhjärta med sjuhundra grader mänsklig värme, mänsklig puls. Inte pulsen från betonghus eller trädstammar och heller inte värmen från den förblödande asfalten. Staden förblöder och vi måste härifrån. Tiotusen meter över marken. Nya kontinenter och nya vintergator.

(vill ha: hennes rödmålade läppar som svagt smakar mentolcigaretter och rödvin som lämnar min kropp i trans och gåshud som avryck.)

2012-05-06 @ 15:35:47 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Korallreven och vintergatan./Mänslig värme, snälla kom närmre.

I: Det är storm i Sverige, orkaner i Skåne, det har stormat i mig det senaste året. Den invändigt stormen håller mig sömnlös om nätterna och drömmande om dagarna. Jag drömmer om den oändliga vintergatan som jag aldrig kommer få se med mina egna pupiller och känna med mina egna fingertoppar. Jag drömmer nog alltid om sånt jag aldrig når.

Som vanligt är jag den som älskar mest och jag önskar att känslostormarna inte längre bestämde riktning. Du ska veta att mina tankar fortfarande är om dig, och du ska veta hur tom sängen är utan dig och din hud. Jag behöver dig här, invirad i samma lakan som jag och med samma delade tankar som hela tiden studsar mellan mina väggar. Jag vill ligga så pass nära dig, så att jag inte längre vet var jag börjar och du slutar. Jag vill smälta samman med dig och bli ett med årstidsförändringarna. Kanske, om vi ligger tillräckligt nära tillräckligt länge på mina utslitna lakan, kanske våra kroppar tillslut blir en enda. Utan millimeteravstånd i en nittiocentimerssäng.

II: Hela tiden var hon tre meter framför mig och hon skrek ord om sommarnätter och jag memorerade varenda ord hennes läppar formade. Jag minns än idag hur bokstäverna och hur hennes formuleringar flöt över hela min kropp och jag minns bilden av hur hon försvann skrattandes bakom björkarna precis när solen hade börjat lägga sig över staden. Solen som strömmade genom björkarnas trädstammar och genom våra ömtåliga kroppar fick hennes ögon och hår att skifta färg. Björkens trädkronor lämnade svarta skuggor över hennes fräkniga kinder och hennes ben klädda i för tunna strumpbyxor fick också skuggor som souvenirer lämnade på dem. I alla fall så som jag minns det, så var hon aprilhimlen för mig. Jag minns din för långa lugg fortfarande, nästan så den skymde ögonen, jag minns fortfarande dina fräkniga kinder och dina smala ben med skuggor från björkarna.

(De här bilderna är lite av de dagarna som gått sedan jag sist skrev. Jag har hunnit varit i stockholm, träffat Markus krunegård, väntat på sms som aldrig kommer, druckit för många tekoppar, läst ''Ett ufo gör entré'' och hon har spenderat alldeles för mycket tid i mitt huvud. Hur har era dagar varit?)

2012-04-15 @ 21:00:35 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Knackningar i väggen som inte går att tyda. Finns inga regler, men du väljer att lyda.

I: Bruset ifrån tusentals tv-apparater dränks i vibrationer från dåliga mobilhögtalare som spelar gammal popmusik som förr fick hjärtat att brista rakt framför ögonen på oss, men som nu lämnar oss helt och hållet oberörda. Förr kunde jag se hur våra hjärtan exploderade i en färgexplosion, trots att explosionen var invändig. Nu lämnar musiken oss ihopklistrade och fulländade, men jag kommer förmodligen aldrig förstå mig på mänskligheten, eller varför vi känner som vi gör. Att känna sig så fulländad men vara så splittrad. Att det är inbördeskrig och orkaner inuti en trots att man dansar över vindstilla gator. Och när musiken tystnar så ifrågasätter jag oftast om hjärtat faktiskt är byggt för överlevnad. Ibland tvekar jag.

(Du kommer födas och dö, och födas igen så länge du hör musiken.)

II: Du rökte cigaretter och träbänken som vi satt på luktade svagt av blött gräs och kvällssol. Plusgraderna har äntligen, efter lång väntan, bosatt sig i mig och vårsolen befinner sig ständigt gömd bakom mina ögonlock. Där satt vi med våren strömmandes genom våra kroppar ända tills gatulamporna tändes. Du rökte cigarett efter cigarett och en av de gångerna precis när du låtit röken fylla dina lungor och giftet dina vener frågade du mig något i form av om vi kunde förbli evigt unga där bland björkar, cigarettrök, nerklottrade parkbänkar, och lådvinsnostalgi. Jag log lite smått, precis så man kunde se mina tänder skymta bakom slarvigt rödmålade läppar. Jag svarade inte utan slöt mina ögon och sjöng med i textrader om att jag inte går isär när jag går med dig. För det gör jag inte.

2012-03-19 @ 13:27:18 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Angående cover

Förlåt, nu är länken till min cover ändrad. Kolla i det nedre inlägget för att se den!

2012-02-26 @ 17:13:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns. Att det är långt hem:

ETT: Bakom dina stängda, tunga ögonlock passerar dina drömmar, och jag studerar din andhämtning och ser hela tiden hur din bröstkorg höjs för att sänkas. Jag vill inte behöva bilda en egen uppfattning om vart dina tankar färdas genom att se hur dina ögonlock darrar, utan jag önskar att jag kunde försvinna in i din tunna tonårskropp för att se med egna pupiller och känna med egna fingrar vad som vilar bakom din bröstkorg och i din hjärtkammare. Jag lokaliserar ditt hjärta som av tvångstankar, bara för att veta att du fortfarande är kopplad till verkligheten. Din kropp ser så tunn ut med skuggorna målade över den på mina lakan, och jag önskar att jag kunde fästa din kropp i min och inte låta gravitationen ta dig ifrån mig. När du gick därifrån bar mina bleka lakan fortfarande avtrycket av din ryggrads kotor.

TVÅ: Tågrälsen leder mot en ganska främmande stad och jag besvarar inte vårsolen genom att blunda, trots att den sticker till i mina ögon. Trettioen minuter av Bon Iver och när landskapen försvinner bakom mig är det då som känslorna kommer krypandes igen. Känslan av att vilja fly från någonting vars existens är oklar lägger sig likt damm över min slitna kropp. Min kropp har blivit för trång och jag behöver se nya vyer, nya städer, höra pulsen från andra höghus. För jag är så förbaskat trött på de här kopierade och kontrastlösa betonghusen.

TRE: Jag tänker sällan på dig längre. Det är som att vårsolen, vinglande cykeldäck på en grusgång, tågresor mot din stad och tedrickande i för stora koppar knappt påminner mig om dig längre. Jag ser dig inte längre när jag sluter mina ögonlock, trots att det ibland är vad jag hoppas på. Ibland saknar jag dock hur jag brukade hata när du stirrade på mig med den där nakna skärpan i dina ögon. Jag visste ju redan innan hur det skulle kännas när kärleken ligger vilandes i halsgropen och jag visste redan innan hur ryggraden skulle bränna av ensamhet. Ändå hamnade jag här trots alla varningssignaler.

OCH JAG INSER PLÖTSLIGT, KÄRLEK FÅR MAN BARA SE, NÄR TAK OCH VÄGGAR RASAR IN IGEN I ENSAMHETEN

(Förövrigt får ni jättegärna kolla på min cover av Håkan Hellströms vaggvisa för flyktbenägna. Kommentera även jättegärna vad ni tycker. http://www.youtube.com/watch?v=khQTdU7Wncw)

2012-02-25 @ 21:34:40 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Ingenting kan röra oss inatt. Ibland så dör jag lite grann när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn.

Trädens grenar omfamnat oss och gatorna när de sprakande gatulamporna förvandlar våra skuggor till jättar ända tills deras existens upphör och dödas av morgonen. Klockan 03.31 vågar jag äntligen hålla din hand och mina nervösa fingrar nuddar dina och sammanflätas. I tre minuter och femtiofyra sekunder var vi en och samma kropp, fast med två lika hårt slående hjärtan. En enda skälvande kropp med nervositeten som en ovälkommen inneboende som bosatt sig precis bakom våra nyckelben, och där våra axlar blev till hals. Tre minuter och femtiofyra sekunder av fjärilar i bröstkorgen som äntligen vaknat upp och viskat: välkommen hem. Eufori flödandes genom hela kroppen och i cellerna.

Tills efteråt.

Tycker du om att se mig falla isär över gatorna med blottade artärer och vener? Du var tio centimeter ifrån mig och studerade bakom dina gråblå ögon hur allt föll sönder, utan att ens försöka förhindra det. Jag behövde bara din kyla och din svala hud. Istället såg du på när jag förvandlades till kylan personifierad. Jag blev minusgraderna själv, imman mot glasrutorna, frosten på trädstammarna. Jag är vintern. Och morgonen förgörde mig likt den förstörde våra skuggor. Jag är den kyliga luften genom dina lungor, och igenom hela ditt blodsystem. Jag är dimman över ängarna, frosten i din hjärtgrop. Drömmen om flykt föddes för att krascha och sedan dö, precis som du hade sagt. Och först då, var vi inte längre ett med varandra. Nu var vi istället ett med vintern.

(För många bilder på mig, förlåt. Jag har bara inte orken längre att fota mer än på instagram. Har ni instagram? Kommentera gärna då vad ni heter. Eller på tumblr? Puss.)

2012-02-13 @ 16:05:22 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Av ingens frö/Du får hela jävla jag:

X: Mina fingrar drar igenom ditt hår och trots att jag alltid tappar räkningen runt etthundratjugosju så försöker jag mig ändå på att räkna alla dina hårstrån på ditt huvud. Hårstråna kittlar på den tunna huden vid mina fingrertoppar, och jag känner hur du bland de trassliga hårstråna i din hårbotten samlat alla ord jag någonsin sagt till dig och omvandlat det till någon slags poesi. Trasslig poesi och önsketankar om gryningen över den isfyllda ån och om natten under rymden blev istället en bitter vandring hem i singular med vinet fortfarande i din kropp. Du har visor i ditt hår och poesi i dina sår. Poesin och nostalgin faller över din kropp på ett sådant vackert sätt som jag bara trodde att ord kunde få ett fall att framstå som.

Y: Vi dansar totalt i otakt till musiken och ibland känns det som om våra fötter är minst en meter över parkettgolvet. Natten var vår, och jag kunde svära på att de sekunderna då jag inte visste om jag drömde eller bevittnade allt så var vi odödliga. Ingenting kunde röra oss då. Ingenting kunde heller förstöra oss. Trots att jag inte längre kan skilja på dröm eller verklighet när allting nästintill flyter samman till ett enda stort psykadeliskt mönster.

Z: Fyra timmars bussresa till dig bestående av Markus Krunegård i öronen och när jag blundar kan jag fortfarande se trädens reflektion i fönsterrutan, trots mina stängda ögon. (På vägen hem försökte jag att inte gråta när jag insåg att Joakim Berg satt bredvid mig och sov.)

(Instagram är mitt liv typ.)

2012-01-23 @ 13:54:13 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()

Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt:

1: Halskyssar och nyckelbenskyssar och jag håller om din tunna kropp lite för hårt, trycker dig närmre mig. Jag säger att du är det finaste jag vet och torkar tårarna från dina kinder. Kysser dig lite extra precis där din axel blir till hals och sedan flätar jag mina fingrar in i dina. Hastigare hjärta och blodet pumpar lite hårdare varje gång ditt hår har fallit sådär vackert över kudden, så som bara ord kan falla på pappersark.

2: Regnpromenad genom en blöt stad med gatuljusen tända och mörkret har fallit över gatorna redan vid klockan 16.00. Jag har för tunna kläder och smsar med min finaste samtidigt som jag inte ser vart jag sätter fötterna och jag snubblar runt på gator bland ojämna gatustenar och jag tappade nog mitt hjärta där bland de blöta trottoarerna. Jag tittar upp över de höga gatulamporna som lämnar spår i asfalten i form av skuggor som växer sig meterlånga när det bara är jag och dem på gatorna. (På så sätt förhindrar jag ensamhet: att låta skenet lysa igenom mina hårstrån och jag brinner upp där under lamporna.)

3: Jag brukar säga att jag bara lyssnar på Lasse Lindh när jag är kär. Han är i princip det enda jag har lyssnat på sedan du lämnade min trappuppgång där jag kysste dig senast. Det är kanske därför jag känner hur fjärilarna har flyttat in i mig trots årstiden nu, och fåglarna har flytt från söder för att lägga sig intill min hud. Det är det som håller mig vaken om nätterna. Jag vet att allt detta låter som en kliché, och en lögn. En kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. Jag hade aldrig trott att något så enkelt som du bredvid mig kan göra mig så lugn.

Berätta gärna för mig, vad håller er sömnlösa om nätterna? Är ni kära? Kärlek är det finaste jag vet och jag skulle göra så mycket för att få höra er berätta om hur kärleken påverkar er.

(De sista är instagramfoton. Ni som har instagram får gärna följa mig: autumncold.)

2012-01-12 @ 19:34:11 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Ge mig något som känns. / Ensammast i Sverige. / Visst exploderade vi fint, eller hur?

Det har kanske alltid handlat om det aldrig riktigt avslutande sökandet efter någonting som känns och lämnar avtryck. Något som tar över kaoset i kroppen och förvandlar känsloexplosionerna till ren, sprudlande, sprängandes, färgsprakande eufori. I den eviga väntan på att låta lugnet bosätta sig i min kropp och klistras fast på hjärtats ständigt rörliga utsida så är allt jag känner hur hjärnan och hjärtat kolliderar och blir till miljontals bitar på grund av den invändiga explosionen som frigör exakt allting förutom just det jag ständigt söker; eufori. Det handlar alltid, och kommer alltid att handla om, att vinna kriget mot hjärnspökena som ständigt skapar illusionen om ensamhet. Det handlar alltid om att inte låta ensamheten styra en, och aldrig ta mest skada av alla på grund av fallet mot en bottenlös yta. Ändå är det mina förbannade känsloexplosioner som förgör mig. Jag tar alltid mest skada av förstörelsen. Du brände dig, det blev aska av mig, men visst exploderade vi fint på den blinkande natthimlen med det färgstarka ljusskimret lämnat på den efteråt som någon slags souvenir och avtryck? Natthimlen och explosionerna var vackra tills jag insåg att jag hade förlorat månen medans jag räknade stjärnorna. Ljusskimret ersatte stjärnorna och kvar återstod en becksvart himmel. Och jag var återigen tillbaka på ruta ett.

2011-12-27 @ 19:13:09 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont.

Det är när hjärtat skaver som mest där under och bland alltihop. Det är när jag har sprungit så pass långt så benen knappt bär mig mer. Det är när vinden tar tag i mitt hår och ensamheten slår likt en klocka i mitt bröst. Tick tack tick tack. Det är då jag vill lägga mig ner på marken och känna hur december pulserar i asfalten. Lägga mig ner och låta vintern ta över mig och min kropp. Låta vintern lägga sig till ro i mina vener och låta minusgraderna förgöra mig. Men sedan inser jag att det är när gruset ligger som tätast mot min kropp och saltvatten rinner ner för mina kinder som man inte ska ge upp. Egentligen ska man väl aldrig ge upp, oavsett vad kriget gäller. För människohjärtat, trots slagfältet, är byggt för att klara sig. Man klarar sig igenom alla stormar. Och när man känner att man ska sjunka likt en sten i ett grumligt hav, och när man känner att man har förlorat varenda orienteringspunkt så klarar man sig ändå. Man sjunker aldrig. Man är bara halvvägs ner mot bottnen när man trodde att man hade nått den. Eller hur? Och trots att det är långt till ytan så är ytan ändå närmre än vad bottnen någonsion kommer att vara. Så snälla ni, sjunk inte. Ni klarar vad som helst trots att hjärnan och hjärtat inte alltid samarbetar. Jag vet hur det är att inte vilja vakna längre. Jag vet hur det är när ensamheten slår i bröstet. Och jag vet hur det känns att känna sig otillräcklig, men vet ni vad? Jag tog mig igenom det här. Det kommer ni också göra så småningom. Så ge inte upp. Det är alltid för tidigt att ge upp och slutet på allt det dåliga är närmre än vad ni tror. Ta er igenom vintern, kära ni. Låt inte minusgraderna förstöra er, utan fortsätt. Fortsätt springa trots att benen inte bär. Ni är snart där. Håll ut.

2011-12-02 @ 13:21:33 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

There will come a time, you'll see, with no more tears and love will not break your heart.

Det är inte om nätterna när jag och verkligheten ligger klarvakna i en nybäddad säng som den fastklamrade känslan innanför bröstet bestående av ensamhet känns som starkast, eller är som värst. Det är inte när den kommer krypandes längs kotorna eller ligger som tätast längs mina ådror. Det är inte heller när hela min kropp och hela mitt nyvakna blodsystem skakar av kylan ifrån mitt halvt öppna fönster som låter novembervindar och gatustormar blåsa in utan att jag försöker hindra det. Ingenting är på fasaden av min hud med små sprickor där ljus kan tränga in. Det är djupare än så. Det är inuti det bultande hjärtat som jag har begravt känslorna. Någonstans där inuti har jag kanske förlorat de. Bland vener. Bland slag i otakt. Bland ömtåliga hjärtan som slår i hopp om förändringar. Som att både jag och mina bortglömda känslor har förlorat våra orienteringspunkter, trots att det är i vårat egna blodsystem vi befinner oss i. Men kanske gäller det inte bara våra kroppar, kanske är även stjärnorna förlorade, bundna, och vilsna i sitt egna solsystem.

(Trots att nästan alla läsare verkar ha lämnat mig vid det här laget så frågar jag er som är kvar: Är det någonting ni undrar över eller så? Och sedan: Skulle någon vilja brevväxla? Jag tycker om brev. Och att skicka med origamifåglar. Puss.)

2011-11-15 @ 21:16:04 Permalink Allmänt Kommentarer (28) Trackbacks ()

Och du, så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter:

Jag snubblar runt bland kullersten och vattenpölar på de släckta gatorna med nyupptäckta och främmande känslor som strömmar igenom hela min kropp. Det är en främmande stad och främmande tankar. Främmande ansikten som passerar mig på gatorna som mina ögon inte hinner att registrera förrän de är borta. Vatten som tränger sig in genom mina tunna tygskor och jag ramlar runt i mina egna tankar bestående av dina fräknar, och hur jag brukade försöka räkna dina bruna, nästan svarta, ögonfransar när vi låg på golvet invirade och förlorade i drömmar. Virrvarret i min hjärna går inte att trassla ut, än, men på sådana här gator där det lämnas plats åt mig och andra människor, som kanske andas, tänker och känner likadant glömmer jag bort allting som har med trasslet att göra. Jag stannar istället upp, sluter ögonen och tvingar in höstluften i mina täppta lungor, och tänker att snart är gatorna förvandlade till is. Från sköra höstvindar till starka vinterstormar. Snart är inte bara gatorna minusgrader: Vi kommer också omvandlas till det. Våra andetag. Vårat nervsystem. Och vintergatan kommer vara närmre än någonsin. En dag är hela världen vår, min älskling.

03:30: Den natten vaknade jag med ett bultande hjärta för jag visste att kanske har jag bara drömt allting. Ingenting är på riktigt och jag har liksom tappat min verklighetsuppfattning. Ingenting är vettigt. Men trots att jag drömde alltihopa och trots att världen aldrig kommer bli våran så har ingenting någonsin känts så på riktigt. Jag har aldrig känt mig närmre någon som jag gjorde den natten mot din fräkniga hud.

2011-11-02 @ 15:08:39 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

But I can't move the mountains for you:

Det är som att luftvägarna ner till bröstkorgen har täppts för. Ändå försöker jag lossa ensamheten ifrån de fläckiga, trasiga tapeterna för att låta den fylla mina celler och min blödande, ständigt pulserande muskel; hjärtat. Jag försöker låta ensamheten från tapeten fylla mina redan fulla lungor. Men egentligen kanske det är samma sak som att komplettera någonting som redan är helt; Förstöra någonting som redan är trasigt. Och jag, jag har tappat hjärtat mot parkettgolvet så många gånger. Jag har låtit det gå sönder likt glasföremål mot hård och sprucken asfalt. Jag har låtit det bulta alldeles för hårt där på golvets blanka, nästan vita, fasad och under revbenen utan att försöka förhindra det. Kanske vill jag inte förhindra det. Kanske vill jag låta det och min kevlarsjäl blöda sig tomma på grund av de för hårda slagen. Slagen som slår för att förhindra ensamhet. (Ändå är det det jag gång på gång fyller min kropp med genom varenda andetag.)

2011-10-23 @ 20:22:02 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd:

Och kanske om vi ligger stilla såhär tillräckligt länge, med mina fingrar i ditt hår, så kanske mina ögon kan registrera varenda liten spricka i din huds färg. Sprickor som jag kan bära med mig, inristade i min bröstkord även när du har lämnat mig. För det kommer du göra så småningom. Du kommer ge upp mig lika lätt som du ger upp vintern när den är här. Då du brukar ligga på parkettgolvet och titta upp i taket tills december är över. Men snälla, låt inte decembermånaden ta över din tunna tonårskropp. Och för mig är du mer än tunna revben som nuddar det tunna lagret av skinn, som jag ibland tror ska gå sönder av den räfflade fasaden: sprickorna i huden syns återigen. För mig är du de sista sommardagarna när regnet slagit mot asfalten allt för länge. Du säger att du gillar regnet. Ändå skyddade du dig mot det med tunna plastparaplyn för att undvika det.

(Det är kanske därför hela min skälvande kropp nästan brister varje gång du säger att du älskar mig. På grund av ditt skyddande mot det fallande regnet. Och jag, jag är livrädd för vad som väntar.)

2011-10-19 @ 12:32:32 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Du vet nog vad jag menar i kärlek och krig och allt det där.

Hur mycket jag än försöker att glömma dig så är det som att du har odlat rötter precis under bröstkorgen, och min kropp har låtit rötterna slingra sig runt mina revben. Det är som att du har odlat blommor precis under mina nyckelben och det är som fåglar i mitt bultande huvud. Jag önskar att fåglarna kunde fly söderut såhär om hösten, fast ut ur min hjärna och inte bara ut ur staden. Du är trång under bröstet och du skaver mot kanterna av revbenen. Du sover precis intill hjärtat, som: En ovälkommen inneboende under huden och jag hatar mig själv för att jag hela tiden andas in dig. Jag känner dig i varenda andetag. Jag känner dig i venerna och jag vill få lungorna att explodera. Tvinga de till explosion. Tankarna försvinna. Hjärtat implodera. Ändå känner jag dig på tungan varje gång jag andas in. Som något strävt. Salt. Men jag har ju aldrig vetat hur kärlek har smakat, så hur kan jag definiera något jag aldrig lyckats känna?

(Eller kanske är det kärlek ändå. Det är kanske därför jag är så förbannat svag för dina vassa knän, krokiga fingrar och för dina synliga nyckelben. Men jag vill inte. Jag vill tömma lakanen. Tömma hjärnan. Tömma bröstkorgen. Tömma allt. Och framförallt glömma. Glömma allt som har med dig att göra. Jag är trött på mina darrande celler.)

2011-10-13 @ 15:30:33 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()