-

Ni alla verkar liksom ha gett upp det här lite, så nu väljer jag att ta en paus. Ta hand om era små sparvhjärtan och låt inte våren flyta mellan fingrarna på er. Vi kanske ses snart igen. (Och ni får gärna komma och hälsa på mig om någon ska på Hultsfred för dit ska jag om inte alls många dagar och dansa tills fötterna inte bär längre, tälta under sommarhimlen, och dansa i ett folkhav med rödvinsfyllda människor med ekande bröstkorgar, bland nedtrampat gräs och höga björkar.)

De rökte billiga cigaretter och dränkte sin nostalgi de inte ville minnas i rödvin och vi pratade om okända kontinenter. Att resa någonstans dit våra fingrar aldrig når. Tiotusen meter över molnen, över marken och ovanför de förblödande städerna. Jag försvann mellan orden med ett uppmålat leende på läpparna, lät mina tankar pendla mellan romantik och tragik. Som balansgång över de tunna linjerna som skiljer de ifrån. Trots de sexton grader celsius som vilade i luften, och trots att våren låg döende över asfalten så begärde jag ständigt mer. Jag behöver återuppliva mitt fågelhjärta med sjuhundra grader mänsklig värme, mänsklig puls. Inte pulsen från betonghus eller trädstammar och heller inte värmen från den förblödande asfalten. Staden förblöder och vi måste härifrån. Tiotusen meter över marken. Nya kontinenter och nya vintergator.

(vill ha: hennes rödmålade läppar som svagt smakar mentolcigaretter och rödvin som lämnar min kropp i trans och gåshud som avryck.)