-

Det har kanske alltid handlat om det aldrig riktigt avslutande sökandet efter någonting som känns och lämnar avtryck. Något som tar över kaoset i kroppen och förvandlar känsloexplosionerna till ren, sprudlande, sprängandes, färgsprakande eufori. I den eviga väntan på att låta lugnet bosätta sig i min kropp och klistras fast på hjärtats ständigt rörliga utsida så är allt jag känner hur hjärnan och hjärtat kolliderar och blir till miljontals bitar på grund av den invändiga explosionen som frigör exakt allting förutom just det jag ständigt söker; eufori. Det handlar alltid, och kommer alltid att handla om, att vinna kriget mot hjärnspökena som ständigt skapar illusionen om ensamhet. Det handlar alltid om att inte låta ensamheten styra en, och aldrig ta mest skada av alla på grund av fallet mot en bottenlös yta. Ändå är det mina förbannade känsloexplosioner som förgör mig. Jag tar alltid mest skada av förstörelsen. Du brände dig, det blev aska av mig, men visst exploderade vi fint på den blinkande natthimlen med det färgstarka ljusskimret lämnat på den efteråt som någon slags souvenir och avtryck? Natthimlen och explosionerna var vackra tills jag insåg att jag hade förlorat månen medans jag räknade stjärnorna. Ljusskimret ersatte stjärnorna och kvar återstod en becksvart himmel. Och jag var återigen tillbaka på ruta ett.