-

Jag har en ny blogg: http://somvatten.blogg.se

för många ensamma händer som ingen håller i. vi går vilse, två desorienterade kroppar på många folktömda gator som vi gått på så många gånger förut, berusade av natten. allt jag har kvar av oss är ett enda stort trassel av dig inbäddad i mina armar. dina smala axlar och din andedräkt i min nacke. någon slags kontrast med dina varma andetag mot min kalla hud och mot höstens kalla luft. vi flöt samman med hösten, löven, asfalten, kastanjerna och våra andetag var förklädda i dimma. lukten av dig fastnade i gropen av mina nyckelben och din hud är likt bevarad under mina fingertoppar numera. låt mig känna din puls igen. vila din vintertrötta och tunga kropp under min hud. försvinn i mitt blodsystem. ditt hjärta slår hårt under min handflata och allt jag hoppas på är din närhet igen. trots att mina saltvattensögon inte längre vilar blicken på din nakna rygg så kommer jag alltid bära med mig känslan jag fick när dina fingertoppar färdades över min varmt tempererade hud och lämnade min kropp i trans och gåshud. kanske förblir vi bara desorienterade och tidlösa. kanske blir vi aldrig mer än så. (den förste november ska jag se finaste markus krunegård i norrköping igen. ses vi där?)

Jag vill se hur din bröstkorg töms. Jag vill luta mitt huvud mot ditt tunna skinn som täcker dina revben och lyssna hur maskinerna därunder jobbar i otakt. Studera din andhämtning. Jag vill se hur du går sönder. Mitt framför ögonen på mig. Jag vill se hur solen får alla dina kontraster att flyta samman, likt havsvatten mot sandbotten. Jag vill se hur din hud utsöndrar lugn och jag vill andas in dig och varje millimeter som täcker dig. "Förgör vad som förgör dig" sade du en gång till mig.

hej. idag är det tisdag. dygnet har pågått i tjugo timmar och fyrtiofyra minuter. sedan jag skrev här sist har jag hunnit köat till kent i över sjuttio timmar och sett de live, skaffat flickvän, pussats, befunnit mig i stockholm, blivit förkyld, dansat, druckit äpplepajsvin, sjungit mig hes, sovit för lite och börjat gymnasiet. såhär kan lite av sådant se ut när man inte har några andra formuleringar än bilder:

Fjärde augusti: spenderar en kväll/natt på en gräsmatta i centrala stockholm under en himmel fylld av moln i färgerna brandgult och grått med många fina vänner. Vi dansar och skrattar tills benen viker sig och till slut låg jag i gräset under gatulampan och skrattade tills jag grät. Ingenting kunde röra oss den natten, tänkte jag. Vi spelar en midsommarnattsdröm och jag spenderar flera timmar pratandes med en nyfunnen vän om feminism, politik och kvinnonormer tills klockan blir allt för sent, då vi vinglar hem på Stockholms midnattsgator i för små tygskor och trasiga strumpbyxor. Jag studerar de olikt färgade stenhusen och hur blommorna slingrar sig längs med väggarna. Sommaren dör långsamt framför ögonen på oss och hon röker sina sista cigaretter i hörnet av ett café. I en bil på asfalterad väg antecknar jag: Dina klara ögon. Likt hela världens oceaner som omfamnar dina pupiller. Dina läppar formar mjuka formuleringar som faller likt snö över min kropp och fastnar på min hjärtfasad. I din bröstkorg ryms hela vintergatan och dess stjärndamm. Allt är samlat och fångat bakom dina revben. I ditt tunna blodsystem ryms det stjärnsystem och hela din kropp är egentligen bara en karta. Själv är jag fången i min egen kropp och du sa en gång till mig att jag inte längre var sprucken endast innanför. Hudens fasad och yta var numera sprucken och jag var avslöjad. Ytan och under, täckt med sprickor likt stenar mot glasrutor. Allt är numera glassplitter och vad är numera vår definition av symbios och eufori? Vener som målas upp på utsidan av min hy är det enda som ryms inom våra vyer och allt som är tydligt utifrån vårt suddiga, oklara, perspektiv.

JULI/AUGUSTI: Jag har druckit så många koppar kaffe att jag har tappat räkningen, trots att jag inte ens tycker om det. Mest för att hålla mig vaken om nätterna. Jag har gått runt i samma för stora tröja i tre dagar i rad och strumpbyxorna är trasiga lite överallt. Det regnar mest, men ibland skiftar det och plötsligt är det regnbågar och jag blir nostalgisk om aprilhimlen, förhoppningar och regnbågar. Det luktar oftast blöt asfalt och jag har spenderat många dagar på vår gräsmatta med ögonen slutna och bara andats. Mitt anteckningsblock är nerklottrat med ord som moln och på mina handleder klottrar jag kvinnosymboler. Löven har inte börjat skifta färg än, och jag undrar när hösten förflyttar sig hit för jag tycker om hösten. Hösten kanske betyder förändringar den här gången. Förbättringar. Augusti handlar i år om afaltstempererad hud, försommarens regn, ljudet från tiotuen störtande flygplan, att glömma bort gravitationens existens, ditt kastanjebruna hår som doftar svagt av mentolcigaretter. Den här gången handlar det om ljudet från flykt och tusen stämband. Augusti är varje natt jag somnat till min puls bas. (Om två dagar åker jag till Stockholm och om tre dagar är det pride. Hälsa gärna på mig om någon ser mig där. Hoppas att augusti tar hand om er.)

Inledning: Jag kommer ihåg allting. I alla fall är det så jag vill se det. Hur mina knäskålar var tryckta mot varandra och hur mina vinterbleka ben vilade mot parkettgolvets blanka och kalla yta. Anteckningsblocket var placerat i mitt knä och jag höll pennan så hårt att knogarna vitnade. Jag minns hur många gånger jag hade försökt att skriva olika meningar för att sedan stryka över dem, pressa ihop det randiga pappret för att slänga det på golvet precis bredvid mig. Det enda jag egentligen inte minns är hur många minuter jag spenderade där på mitt golv vid min sängkant, och hur många minuter jag spenderade i hopp om att försöka få ner allt jag någonsin tänkt om dig i formuleringar i anteckningsblocket. Kanske var det tre minuter och fyrtionio sekunder. Kanske var det nittioen minuter och åtta sekunder. Jag vet inte. Kanske är det vid sådana tillfällen man förlorar sin verklighetsuppfattning. Jag önskar att jag då var bättre på det hela med formuleringar. Om jag kunde förklara allting för dig, viska dig alla hemligheter som ligger närmast mitt bultande hjärta, så skulle det kanske vara det här. Kapitel I: Det var någon gång i mitten av april och Alice vaknade av att hennes mamma öppnade dörren för att sedan placera en kopp te på hennes fönsterkarm. ”Kamomill” sade hon, och log lite smått. Alice tittade ner i sin madrass, drog fingrarna genom sitt morgonrufsiga hår och log, nästan så att man kunde skymta hennes tänder bakom de bleka läpparna. Mamman gick sedan ut och stängde dörren bakom sig försiktigt. Alice satte sig på sängkanten, med fötterna dinglandes ovanför sitt parkettgolv för att sedan ställa sig upp och gå mot fönstret. Hon drack en klunk av sitt te som ännu var för varmt, och vinklade upp persiennerna för att möta morgonens första solstrålar. Solstrålarna stack till i hennes ögon och tvingade henne att blunda. Persiennernas springor lämnade solblekta ränder över hela hennes vitmålade väggar och över hennes kopparröda hår. Topparna var slitna och håret täckte knappt hennes nyckelben. Luggen var för lång och nuddade hennes ögonfransar. Hon suckade bara för sig själv och drack ännu en klunk av hennes te. Utifrån köket ropade hennes mamma att hon skulle åka till jobbet och att hon hade satt på kaffe åt Alice. Alice gav ingen respons utan fortsatte att stirra ut genom hennes persienner. Hon studerade med hennes gråblå ögon hur molnen flyttade sig. Trädtopparnas rörelser och förflyttandet av markens löv tydde på vind. Jämförelsevis ingenting med vad hon upplevt den senaste vintern, fast kanske är det en annan sak eftersom det var inbördesorkaner och inte någon vind som förflyttade löv eller fick trädtoppar att svaja. Det var en hel jävla orkan i henne den föregående vintern och numera, när vårsolen lyser för starkt och hjärtat slår för hårt så inser hon att det har lämnat sina spår i hennes blodsystem. Kapitel II: När koppen var tom och när himmelen var nästintill molnfri numera gick hon för att ta på sig kläder. Strumpbyxorna var trasiga lite här och var och tröjan hon tog på sig var egentligen alldeles för stor. Skorna var det hål i även dem. Hon tog på sig allt för tunna kläder, slängde tygpåsen över axeln och gick ut. Återigen stack solstrålarna till i hennes ögon, och hon tog solglasögonen ur hennes jackficka och ur ett solglasögonsperspektiv blev allt färgat till sepia tills pupillerna vande sig. Vinden blåste håret för ögonen när hon böjde ner huvudet för att ta upp sitt cigarettpaket ur den svarta tygpåsen över hennes axel. Hon tände en cigarett i mungipan som fläckades av hennes röda läppstift ifrån gårdagen. Trottoaren var fortfarande fylld av gruset ifrån vintern och det knastrade under hennes tygskor för varje steg hon tog på trottoarskanten, vinglandes fram med utsträckta armar och ögonen slutna. Cigarettröken steg mot himmelen och Alice fortsatte att gå med huvudet riktat mot molnen. Tankarna färdades i hennes hastighet och under den där promenaden bland betonghus och förbipasserande cyklar hann hon med att tänka på precis allting. När hon redan hade tänkt alla slitna tankar gick hon samma väg tillbaka hem igen. Samma trottoarskant, men inte samma förbipasserande cyklar. Däremot samma betonghus och samma fabriksområden. Samma kedjerökning. Kapitel III: Alice stod till trappan till deras trähus. Rött med vita knutar. ’’Så jävla svenskt som det bara kan bli, ‘’ mumlade hon tyst medan hon omfamnade handtaget med sina långa, smala fingrar. Under metallhandtaget hade vattendroppar från nattens regn samlats. Hon tog av sig sina skor och lade sig direkt i hennes säng som fortfarande var varm efter att hon senast hade varit där. Kroppsvarm och febervarm med lika skrynkliga lakan som förut. Hennes ögonlock var tunga och solen som lyste genom hennes fönster lämnade skuggor av hennes ögonfransar som souvenir på hennes kinder. Precis när ögonlocken stängts och kroppen var som i trans väcktes hon av ringklockan som skar genom den stängda dörren till hennes rum och ekade mellan hennes fyra bleka väggar. Hennes hjärta slog hårt i takt till hennes ljudlösa fotsteg över parkettgolvet. Hon suckade och vred om låset för att öppna dörren. På stentrappan utanför stod en gammal vän vid namn Theodor till henne med regnlockigt hår och utan att Alice ens hinner hälsa säger han: ’’Allvarligt talat, vem är du numera egentligen?’’ Alice himlade med ögonen och gick till köket för att hälla upp kaffe i en kopp åt honom. Han tog av sig skorna och gick mot henne med hans långa ben i för smala stuprörsjeans. Han slog sig ner vid bordet och Alice satte sig på stolen mittemot och tittade ner i sin kaffekopp. Hon satt med det högra benet över det vänstra och kaffekoppen höll hon i den högra handen med fingrarna hårt om handtaget. Theodor tittade på henne och drack sitt kaffe emellanåt med samma jämna mellanrum. Alltid lika många klunkar och alltid samma ljud som lämnade hans läppar när han hade svalt sitt svarta kaffe. Koppen stod tillslut tom medan Alice fortfarande stirrade ner med tom blick i sin ännu fulla kaffekopp. Theodor sträckte ut sin taniga arm över köksträbordet för att trycka igång Alices gamla radio som brukade vara hennes mammas under 70-talet. Högtalarna var så pass dåliga att man knappt kunde urskilja orden på vad de sjöng men Theodor nynnade ändå med i musiken. Sedan blev han tyst och tittade på sin kaffesump. ’’Har du något svar ännu?’’ sade han till Alice efter några minuters tystnad. Hon lyfte blicken från sin kaffekopp och möttes upp av hans ännu regnlockiga hår. ’’På vadå?’’ sade hon efter en stund. ’’På vem fan du är, såklart.’’ Han fortsatte sedan och sa någonting om att han inte längre visste vad eller vem hon var. Kanske lyssnade hon inte tillräckligt noga när hans skarpa röst överröstades av bruset ifrån högtalarna. Hon svarade inte utan drack nu den första klunken av det nu kalla kaffet, medan hans kopp ännu stod tom. Han tittade på henne och slutade inte att stirra. Han betraktade hennes trasiga strumpbyxor, hennes bleka hals och hennes väl synliga nyckelben. Sedan lutade han sig återigen tillbaka mot stolsryggen, placerade hans händer i hans knä och skakade på huvudet. Kapitel IV: Allt hon ville göra var att skrika åt honom. Klandra honom för allting. Klandra honom för alla gånger hon har gått sönder. Klandra honom för att hon inte längre visste vem hon var. En gång var han hennes verklighet. Verkligheten var hans blodsystem och hon hade investerat hela henne i honom. Självklart var hon desorienterad. Självklart var hon inte längre kopplad till verkligheten, och hur kunde han om någon klandra henne? Det var trots allt han som övergav henne. Det var han som suddade ut den tunna linjen som skiljde henne och verkligheten ifrån. Han var orsaken till allt, och ändå ifrågasätter han vem hon var. Hon visste inte vem hon var utan hans fingertoppar, hans hjärta, hans drömmar och utan honom. Efter några minuters tystnad, och efter många tunga andetag sade hon det. ’’Fattar du ingenting, din jävla idiot?!’’ Hennes ögon tårades och hennes röst sprack när hon förklarade för honom hur många nätter hon spenderat sömnlösa, hur många invändiga orkaner hon har tvingats övervinna, och hur många gånger hon har gråtit på grund av honom. Det var som om han slitit isär hennes artärer. Tömt hennes hjärta på slag. Kvävt henne. Och allt det här helt och hållet omedvetet från hans sida. När hon hade sagt allting hon någonsin velat säga till honom, tittade han bara på henne, fortfarande lutad mot stolsryggen. Armarna var numera i kors och munnen var halvt öppen. Hans ögon var blanka och Alice kunde inte slita blicken från hans ansikte. Hon ville se hur han gick sönder. Hon ville se honom gråta. Hon ville se honom falla isär sådär konstnärligt som bara ord kan. Hon ville se hur han skulle svälja gråten och försöka att se oberörd ut, men samtidigt skulle hon veta att han just gick sönder på samma sätt som han hade slitit isär henne. Theodor ställde sig sakta upp, lämnade kaffekoppen på bordet och släppte inte Alice med blicken. Alice tittade fortfarande på hans ansikte och på hans fräknar. Fortfarande med ögonen fyllda utav saltvatten. Hennes andetag var fortfarande tunga och hela hennes kropp skakade okontrollerbart. Hon väntade. Hon väntade på att han skulle säga någonting. Vad som helst. ’’Säg någonting!’’ ’’Säg precis vad fan som helst!’’ Theodor lämnade istället rummet i tystnad. Han lämnade radiobruset, kaffefläckarna och han lämnade henne. Igen. Alice begravde ansiktet i händerna och grät nu lika okontrollerbart som hon skakade. Kapitel V: Det hade gått etthundra tjugosex dagar sedan de sågs där i Alices kök. Hon hade inte hört någonting från honom på x antal minuter. Hjärtslagen som motsvarar de minuterna hade hon inte räknat. Hon hade alltid tappat räkningen efter sjutton med tanke på hur oregelbundna de var. Hon hade spenderat fem dagar i sin säng med en mamma som knackade på dörren emellanåt för att komma in med mat åt henne. Alice låg med mobiltelefonen i sin hand och väntade på en signal eller en vibration ifrån hans del av staden. Kudden var blöt och Alice kände smaken av salt på hennes läppar. Hon sträckte sig efter sitt anteckningsblock som befann sig på golvet och hon fick inte fram någonting med pennan, utan rev istället bort tomma blad, skrynklade ihop dem och slängde dem i en hög på sitt golv som hon har gjort så många gånger förut. Sedan stannade hon upp, tog några djupa andetag och satte sig på sängkanten. Saltvattnet slutade att rinna och hon stirrade på sin blanka och tomma vägg. Sikten var klar, och hon tog ett hårt grepp om sin väska för att sedan gå beslutsamt fram till dörren. Hennes rum luktade te och instängt och hon lämnade sin dörr öppen. Hon knöt sina skor ordentligt vid ytterdörren och vid det här laget var det höst. Löven hade börjat ändra färg, och torkade löv i färgerna brunt och rött blåstes längs med den asfalterade vägen. Vägen och trottoaren var sprucken lite överallt och asfalten hade en solblekt färg. Emellanåt körde en bil eller två förbi och lämnade ibland kvar lukten av bränt gummi mot asfalt. Alice lade knappt märke till de förbipasserande bilarna utan fortsatte att gå, med ett lika hårt grepp om väskan nu som förut. I hennes hörlurar spelades liknande låtar som spelades från hennes brusande radio etthundra tjugosex dagar innan. Kapitel VI: Helt oberörd av människorna runt omkring henne gick hon gatan fram tills hon skymtade hans hus bakom träden. Träden var gula och de såg inte ut så som hon mindes dem sist hon stod framför hans hus. Huset hade samma gamla tegeltak, samma gamla skorsten och samma gamla grusgång som ledde fram till en trätrapp som var i ett stort behov av att målas om. I det högra fönstret stod en död krukväxt och ett nästintill helt utbrunnet stearinljus. När hon väl var framme vid dörren knöt hon den vänstra knytnäven för att knacka tre gånger på den bruna trädörren. Hon lade huvudet mot dörrens yta och försökte att lyssna så gott som det bara gick efter något ljud över huvud taget. Tystnad fyllde bara hennes hörselgångar och hon knackade igen. Fyra gånger. Den här gången hörde hon fotsteg inifrån och hon backade ifrån dörren för att ställa sig på det andra trappsteget och invänta ljudet som innebar att någon låste upp. Tillslut kom det och hon möttes av synen av hans lockiga hår. Alice kunde inte göra någonting annat än att le, medan han tittade på henne som om han väntade på ett svar på en fråga han aldrig ställde: vad hon gjorde där. Alice fortsatte att le tills hon tillslut sa: ’’Hej.’’ Det var allt hon hade att säga. Tre bokstäver efter etthundra tjugosex dagar. Theodor svarade inte utan stod där med halvöppen mun, förvånad. Alice studerade alla hans detaljer. Hans fräknar. Hans hår. Hans skägg som hade vuxit fläckvis. När hon hade lagt märke till alla hans förändringar så sa hon: ’’Får jag komma in?’’ och utan i väntan på ett svar steg hon upp för det sista trappsteget och gick in i hans hus. Theodor suckade, stängde dörren bakom sig och ifrågasatte nu vad hon gjorde här. Hans tonfall lät irriterat. Ut ur hennes väska tog Alice upp ett cigarettpaket, som bara innehöll två cigaretter. Hon tände den ena inomhus och lät askan falla till golvet. Hon gick allt närmre honom och blåste röken i hans ansikte för att sedan låsa dörren om dem. Hans hus luktade svagt av alkohol och en stark parfymlukt fyllde alla rummen. Kanske var det ett misslyckat försök i att dölja svettlukten, trodde Alice. När cigaretten var slut släppte hon den till marken men följde den inte med blicken. Den landade på hans parkettgolv under dem och den sista röken som tömde hennes lungor fyllde istället hans hus. Alkohol, parfymlukt och cigarettrök. Han tittade på henne, med ett ansiktsuttryck som tydde på oro. Alice stirrade på honom med en tom blick och hånflinade bara åt honom. Han såg nästan ut som ett rådjur i strålkastarljuset som håller på att bli påkört. Han hade åtminstone rådjursögonen. Det hade han alltid haft. Kapitel VII: Där stod han. Lutad mot sin vägg klädd i 70-talstapeter. Alices tänder var fläckade av rött läppstift och parkettgolvet var fullt av aska. ’’Vi ska på ett äventyr, du och jag.’’ Sa Alice och tog hans bilnycklar som låg i hans jackficka. Hon log återigen hånfullt och gick sakta ut till garaget. Theodor satte sig tveksamt i passagerarsätet och Alice backade ut med bilen från grusgången till den asfalterade vägen. Theodor höll sina ögon slutna men ändå syntes paniken över hans ansiktsuttryck. Mil för mil på motorväg, och allt Theodor egentligen såg var hur träden försvann bakom honom. Radion spelade The Beatles, och Alice sjöng med i varenda textrad medan vinden genom den nervevade rutan slet tag i hennes hår. Theodor såg på henne med sina vettskrämda rådjursögon. Återigen i strålkastarljuset. ’’Sakta ner’’ säger Theodor i ett försök om att få Alice att lugna ner sig. Istället gasar hon ännu mer och höjer radiomusiken. ’’Sakta ner, för i helvete Alice!’’ skriker han, återigen, och paniken bryter ut. Hon kollar på honom och skrattar och fortsätter på motorvägen i samma hastighet. Hon studerar som vanligt alla hans detaljer. Sedan slutar hon le. Först det där adrenalinet, sen det där lugnet. Sedan: krasch. Det var det sista hon såg av hans lockiga hår som täckte ögonen, hans fräknar över hela hans ansikte, paniken i hans ansiktsuttryck. Det var sista gången hon riktigt fick se honom gråta och gå sönder. Det var sista gången hon fick se hur paniken spred sig i varenda ven i hans kropp. Hur saltvattnet lämnade ränder på hans kinder. Nu var det bara tusen glasbitar och lukten av bränt gummi mot asfalt kvar. Alice kröp på alla fyra ut från bilvraket. Hela hennes kropp var täckt av blod och från ett suddigt perspektiv såg hon hur glaset täckte marken och hur hans livlösa kropp låg på asfalten. Hon lutade sig mot ett vägräcke, så som han en gång brukade luta sig mot stolsryggen. Sedan tände hon sin sista cigarett i paketet och skrattade för sig själv och sa: ’’Vi ska alla en gång dö så småningom.’’ Hennes tysta röst dränktes i ljudet och i ljuset av blåljus. Sedan slöt hon ögonen, lät cigaretten och askan falla till marken, lämna bilvraket i lågor, och lät hjärtat tömma hela hennes kropp på blod. Cigarettröken lämnade hennes lungor för en sista gång. (Än så länge är det här bara en novell, uppenbarligen. Funderar på att utveckla det här och ändra lite grejer och sedan skriva någonting längre.)

en gång frågade en pojke i för tajta jeans och för lång lugg vad jag drömmer om. jag ryckte bara på axlarna och vinden blåste mitt hår för ögonen. fast egentligen vet jag precis vad jag drömmer om. jag drömmer om en annan stad, större än denna. kanske göteborg. att få vingla hem om nätterna på annan kullersten, men en nära vän hållandes armkrok i höstmörkret. att ta olika spårvagnar till obestämda destinationer och bara gå dit vinden för oss med rödvin i våra kroppar och tänder med röda läppstiftsfläckar efter att ha hånglat med olika främlingar under olika lyktstolpar och olika parkbänkar. jag drömmer att vakna upp i en säng varje morgon med samma flicka med för smala, taniga ben och alltid lika morgonrufsigt långt hår. jag drömmer om att hålla om henne varje natt och att somna med hennes rygg tryckandes emot min bröstkorg. att viska ''god morgon'' och dra med fingrarna genom hennes hår och trycka henne hårdare. att smyga upp varje morgon precis innan hon vaknar för att göra hennes favoritte och göra frukost till henne, och kyssa henne på pannan innan vi klär oss i för stora tröjor och äter lång frukost tillsammans. vår lilla lägenhet ska vara klätt i parkettgolv som egentligen är en grad för ljust och slitet. det ska vara klätt i olika trasmattor och bredvid vår madrass som är fylld av kuddar ska böcker stå staplade, en efter en. olika genrer och olika storlekar på böckerna. på alla dessa böcker ska jag placera en ljusstake som vi kan tända om nätterna då vi inte kan somna. i det högra hörnet av samma rum ska en vinylspelare stå, och bredvid en stor trälåda som vi fyller med vinylskivor. många dagar ska spenderas i centrala göteborg och förflytta oss till olika secondhandaffärer och köpa analoga kameror och fulsnygga kläder för tio kronor för att sedan komma hem till en spinnande katt som sover på en av mattorna. ovanför vinylspelaren, på den bleka väggen ska jag sätta upp en stor världskarta och varje kväll ska jag peka på olika platser och säga ''en dag ska jag ta dig dit, mitt hjärta.''

---

i min bok är du förevigt evelyne

---

det kommer bara att leda till någonting ont ändå

---

en löjlig dröm om flykt

---

förändringar

---

uppsnärjd i det blå

---

Är du lycklig nu?

---