-

Trädens grenar omfamnat oss och gatorna när de sprakande gatulamporna förvandlar våra skuggor till jättar ända tills deras existens upphör och dödas av morgonen. Klockan 03.31 vågar jag äntligen hålla din hand och mina nervösa fingrar nuddar dina och sammanflätas. I tre minuter och femtiofyra sekunder var vi en och samma kropp, fast med två lika hårt slående hjärtan. En enda skälvande kropp med nervositeten som en ovälkommen inneboende som bosatt sig precis bakom våra nyckelben, och där våra axlar blev till hals. Tre minuter och femtiofyra sekunder av fjärilar i bröstkorgen som äntligen vaknat upp och viskat: välkommen hem. Eufori flödandes genom hela kroppen och i cellerna.

Tills efteråt.

Tycker du om att se mig falla isär över gatorna med blottade artärer och vener? Du var tio centimeter ifrån mig och studerade bakom dina gråblå ögon hur allt föll sönder, utan att ens försöka förhindra det. Jag behövde bara din kyla och din svala hud. Istället såg du på när jag förvandlades till kylan personifierad. Jag blev minusgraderna själv, imman mot glasrutorna, frosten på trädstammarna. Jag är vintern. Och morgonen förgörde mig likt den förstörde våra skuggor. Jag är den kyliga luften genom dina lungor, och igenom hela ditt blodsystem. Jag är dimman över ängarna, frosten i din hjärtgrop. Drömmen om flykt föddes för att krascha och sedan dö, precis som du hade sagt. Och först då, var vi inte längre ett med varandra. Nu var vi istället ett med vintern.



(För många bilder på mig, förlåt. Jag har bara inte orken längre att fota mer än på instagram. Har ni instagram? Kommentera gärna då vad ni heter. Eller på tumblr? Puss.)