Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön / jag är livrädd för att leva
I: Genom elektriskt hår som har klistrats fast mot min tröja ekar tystnaden innanför tunna väggar som är klädda i en fläckig tapet. Tystnaden pressar sig igenom mina hårsstrån i ljuset från takets lysrörsbelysning, och när de strålarna slår mot mitt huvudet slår samtidigt ensamheten mot insidan av min bröstkorg.
II: (Jag vill bara höra hur ditt hjärta hest skriker ut allting dåligt så det lämnar din kropp. Jag vill bara känna hur du isolerar oss från omvärlden och jag vill hela tiden ha dig så pass nära så jag inte längre vet var du börjar och jag slutar: Var dina revben knyts ihop i mina.)
III: Jag kan inte svara på om det här är känslan som man känner när bröstkorgen spricker och hjärtat går sönder av de vassa kanterna eller om det är nu alla fjärilar i magen vaknar upp och viskar välkommen hem. Jag säger inte att jag har slutat känna, för det går nog inte, men jag känner bara ingen skillnad på rätt och fel längre.
IV: Knyter ihop mig själv, alla drömmar och förhoppningar igen som jag förlorade hos dig.
V: Jag ska skydda dig med kroppen min, finaste A. Vi mot världen.
II: (Jag vill bara höra hur ditt hjärta hest skriker ut allting dåligt så det lämnar din kropp. Jag vill bara känna hur du isolerar oss från omvärlden och jag vill hela tiden ha dig så pass nära så jag inte längre vet var du börjar och jag slutar: Var dina revben knyts ihop i mina.)
III: Jag kan inte svara på om det här är känslan som man känner när bröstkorgen spricker och hjärtat går sönder av de vassa kanterna eller om det är nu alla fjärilar i magen vaknar upp och viskar välkommen hem. Jag säger inte att jag har slutat känna, för det går nog inte, men jag känner bara ingen skillnad på rätt och fel längre.
IV: Knyter ihop mig själv, alla drömmar och förhoppningar igen som jag förlorade hos dig.
V: Jag ska skydda dig med kroppen min, finaste A. Vi mot världen.
Ner under rälsen, tre kvarter bort. / Prinsessan av Peking
Bakom tegelhusens fasad tänder du billiga cigaretter i handen för att inte låta vinden döda elden vi hållt vid liv såhär pass länge. Tändstickorna som dras mot asken är det enda som hörs. Gatorna tomma förutom någon bil som kör förbi oss någon gång ibland. Du blåser ut röken ur näsborrarna och dröjer kvar röken i lungorna med cigaretten fortfarande i mungipan.
Mascaran klumpar sig och rinner ner längs dina kinder: lämnar svarta ränder längs din hals som souvenirer. Jag hatar att se dig förstöra dig. Du säger att endorfiner inte befinner sig i din kropp längre. Det tror jag inte på. Jag tror att de ligger begravda under dina skulderblad: som om endorfinerna har fastnat i ditt blodomlopp, djupt under din hud. När jag låter tankarna lämna min kropp genom en enkel formulering från mina läppar fastnar de när de nuddar vid din hud. Orden klistras fast på den tunna huden kring din hals, men de kommer inte längre än så. Du släpper inte in dem. Det har du aldrig gjort. Du låter aldrig någon komma innanför, det är därför du är så svår att förstå.
Mascaran klumpar sig och rinner ner längs dina kinder: lämnar svarta ränder längs din hals som souvenirer. Jag hatar att se dig förstöra dig. Du säger att endorfiner inte befinner sig i din kropp längre. Det tror jag inte på. Jag tror att de ligger begravda under dina skulderblad: som om endorfinerna har fastnat i ditt blodomlopp, djupt under din hud. När jag låter tankarna lämna min kropp genom en enkel formulering från mina läppar fastnar de när de nuddar vid din hud. Orden klistras fast på den tunna huden kring din hals, men de kommer inte längre än så. Du släpper inte in dem. Det har du aldrig gjort. Du låter aldrig någon komma innanför, det är därför du är så svår att förstå.
Att jag har nånting så obegripligt stort, att du vill vara min:
Kärlek för mig är att ligga sömnlös vissa nätter på grund av alla tankar som cirkulerar i huvudet om den personen. Det är att känna hur pirret i magen sprider sig vidare från cell till cell ända ut till fingertopparna. Kärleken är som kärleken på film - fast realistisk: när man tror att bröstkorgen ska explodera av fjärilar, och när man tror att man ska spricka av längtan tills man är i personens armar igen. Kärlek är eviga telefonsamtal om nätterna när personen är allt för långt borta, men distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa. Jag drömmer ofta om bruna ögon som i morgonljuset blir gröna. Om brunt axellångt hår, korta fingrar som är inflätade i mina och om tryggheten som är inbäddad i hennes famn. Jag tror inte på perfektion, men jag brukar säga att jag är kär i en ängel. Hennes sprickor och brister ses som perfektion i mina ögon, som sprickor där ljus kan tränga in. Hon är en sådan som är värd att offra allt för. Är man riktigt kär är man beredd att ge upp så mycket för att få hålla om henne igen, krama hennes hand och pussa henne på pannan medans hon sover. Att fläta hennes hår i runt mina fingrar, och lägga alla söndertrasade drömmar bakom mig för att kunna starta något nytt med henne: se en framtid där vi kan bli något stort. Detta drömmer jag om, men det bästa av allt är att hon är min på riktigt, att hon vill vara min verklighet när jag har drömt om någon som henne så länge. Hon är min definition av kärlek. Så nu frågar jag er. Vad är kärlek för er?
Och tillsammans flyger vi söderut:
Solstrålarna genom trädtopparna och genom fåglarnas fjädrar samtidigt som jag studerar bakom ögonen hur ljuset silas och bäddas in i ditt ljusbruna hår: lyser igenom varenda hårstrå på ditt huvud och för första gången ser jag igenom dig, nästan som om du vore byggd av glas. Dina fötter dansandes i gräset, dina halslinjer och ögonlocken slutna. Du säger att det är det som får dig att stiga ur sängen på morgonen, att låta dina nakna fötter dansa och möta nyvaket gräs och att samtidigt drömma om blå skyar, att flyga högt ovanför taken. Du säger att du drömmer om fåglar och att det är det enda som får dig att känna dig levande. Jag drömmer inte och tänker inte på fåglar på samma sätt som dig. Jag tänker att du är min verklighetsflykt. Det som får min bröstkorg att höjas, mina ögon att öppnas och min hjärna att fyllas med tankar om dig. Och jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att förstå att jag aldrig varit såhär kär som jag är i dig.
Vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde, sen kom du.
Febervarma gator när jag trycker näsan i kudden där avtrycket av ditt hår fortfarande finns kvar. Tyget luktar som du och madrassen påminner mig alldeles för mycket om dina höftbens skarpa linjer, ärren över dina handleder. Allting påminner om dig natten du lämnade ut ditt hjärta totalt till min kropp och till mina händer och när du grät dig tom mot mitt bröst. Dina darrande ögonfransar och ryckande ögonlock mot min hals när du förklarar hur alla ångestfyllda, sömnlösa nätter nästintill dödar dig. När du somnat med fortfarande lika blöta ögon stryker jag mitt finger mot ditt kindben för att låta mina hudsprickor fånga upp saltvattnet du tömt din kropp på. Jag minns hur jag gjorde samma sak i gatuhörnet där vi rökte billiga cigaretter när ditt smink hade runnit ner längs med kinderna och lämnat svarta ränder som souvenir på din hals.
+ Du kväver tankarna, stänger inne dem och dansar istället till musiken, sjunger med i refrängerna, sluter ögonen och snurrar runt i rummet för att inte återgå till vinterrutiner då cementhjärtat knappt slog. Cirkulerar på samma sätt som dina tankar som kraschar mot cementväggarna. Armarna pekandes utåt när du låtsas att du kan flyga.
++ I bröstet där hoppet bor var det tomt, länge, länge, flera år. Pilla upp sår, lät inget läka, höll mig smal genom att inte äta, länge, länge, länge, flera år. Försvunna dar och eviga nätter, vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde, sen kom du.
+ Du kväver tankarna, stänger inne dem och dansar istället till musiken, sjunger med i refrängerna, sluter ögonen och snurrar runt i rummet för att inte återgå till vinterrutiner då cementhjärtat knappt slog. Cirkulerar på samma sätt som dina tankar som kraschar mot cementväggarna. Armarna pekandes utåt när du låtsas att du kan flyga.
++ I bröstet där hoppet bor var det tomt, länge, länge, flera år. Pilla upp sår, lät inget läka, höll mig smal genom att inte äta, länge, länge, länge, flera år. Försvunna dar och eviga nätter, vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde, sen kom du.
Och tänk att något så enkelt som du bredvid mig kan göra mig så lugn.
Sextonde april: Ljus genom glasrutan som skiljer oss och världen isär. Bakom oss exploderar landskapet och husen försvinner in i morgondimman. Tåget som skär mot rälsens metall och när tåget stannat helt krockar mina skor mot den hårda betongen under mig. Lycka igenom hela kroppen, längtan av att snart vara där. Sedan köar vi i tretton timmar för att se honom igen. Hjälten, våren, gryningen, löven om hösten, sommarsolens strålar mot husens tegelväggar inne i centrum. Håkan.
Innan konserten får vi träffa Hurricane Gilbert och Håkan, för att några timmar senare tryckas mot kravallstaketet som ettusenfemhundra andra personer. Trycket mot bröstkorgen, ettusenfemhundra andra personer med hjärtan i halsen precis som jag, tårarna mot kinderna, skriket ifrån hesa halsar när han står framför mig igen. Under ''Det är så jag säger det'' gråter jag så mycket tills jag har slut på vatten i mina tårkanaler. Jag dansar tills benen knappt bär mig och efter konserten faller jag ihop på asfalten och gråter. Tömd på precis allting. Luft, slag, puls, ork. Det skrikande ljudet av tonårshjärtan i aprilnatten begravs i asfalten och ut ur dörren kommer återigen Hurricane Gilbert. Jag kramar om honom och säger att vi ses i Göteborg. ''Det blir fint.'' svarar han och går mot vägen. Sedan går jag tillbaka till järnvägsstationen igen med mina vänner och tar tåget hem tillbaka till kaoset, ut ur min trygghetszon. Sedan var allting slut. Allt vackert föds för att dö, men snart ses vi igen finaste Håkan.
(Ja jag grät när jag såg Håkan kommandes på vägen, så jag ser bara jätteknäpp ut på bilden bredvid honom)
I: ''Vad ser du i någon som mig?''
Ett leende som tränger sig in i mina ögon och ett svar som krockar mot baksidan av hans tänder:
''Minns du den där gången på parkbänken när alla hade gått hem ifrån nattlivet och lämnat staden bakom sig? Då frågade du samma sak. Jag tände bara en cigg och svarade genom rökmolnet att du inte var drömmarna jag drömde ibland. Du var bättre än så. Du var min verklighet, och det var enda gången jag inte flydde ifrån den.''
II: Svarta dagar följs av vita nätter och jag stannar uppe och dansar under aprilhimlen tills jag har andats in dig så vi blir samma blod, samma tankar, samma hjärta. Tills jag inte längre vet vart jag börjar och du slutar. Vi dansar vid vägkanten med doften av bränt gummi i våra näsor och dina fingrar som håller om min hand hårdare än vad som egentligen behövs. Händerna nästan som svetsade i varandra och med andan i halsen precis efter att du låtit asfalten släcka din cigarett. Kunde du känna mina händer bakom din ryggrad? Jag försökte hålla fast dig med samma kraft som du med din fastklistrade hand i min.
III: Det låter som en kliché och en lögn, en kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. / Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.
(Hej alla fina läsare. Nu är det 101 av er på bloglovin. Jag kunde inte vara gladare över att ni har stannat hos mig såhär länge. Tack. Tack för alla fina kommentarer.)
Innan konserten får vi träffa Hurricane Gilbert och Håkan, för att några timmar senare tryckas mot kravallstaketet som ettusenfemhundra andra personer. Trycket mot bröstkorgen, ettusenfemhundra andra personer med hjärtan i halsen precis som jag, tårarna mot kinderna, skriket ifrån hesa halsar när han står framför mig igen. Under ''Det är så jag säger det'' gråter jag så mycket tills jag har slut på vatten i mina tårkanaler. Jag dansar tills benen knappt bär mig och efter konserten faller jag ihop på asfalten och gråter. Tömd på precis allting. Luft, slag, puls, ork. Det skrikande ljudet av tonårshjärtan i aprilnatten begravs i asfalten och ut ur dörren kommer återigen Hurricane Gilbert. Jag kramar om honom och säger att vi ses i Göteborg. ''Det blir fint.'' svarar han och går mot vägen. Sedan går jag tillbaka till järnvägsstationen igen med mina vänner och tar tåget hem tillbaka till kaoset, ut ur min trygghetszon. Sedan var allting slut. Allt vackert föds för att dö, men snart ses vi igen finaste Håkan.
(Ja jag grät när jag såg Håkan kommandes på vägen, så jag ser bara jätteknäpp ut på bilden bredvid honom)
I: ''Vad ser du i någon som mig?''
Ett leende som tränger sig in i mina ögon och ett svar som krockar mot baksidan av hans tänder:
''Minns du den där gången på parkbänken när alla hade gått hem ifrån nattlivet och lämnat staden bakom sig? Då frågade du samma sak. Jag tände bara en cigg och svarade genom rökmolnet att du inte var drömmarna jag drömde ibland. Du var bättre än så. Du var min verklighet, och det var enda gången jag inte flydde ifrån den.''
II: Svarta dagar följs av vita nätter och jag stannar uppe och dansar under aprilhimlen tills jag har andats in dig så vi blir samma blod, samma tankar, samma hjärta. Tills jag inte längre vet vart jag börjar och du slutar. Vi dansar vid vägkanten med doften av bränt gummi i våra näsor och dina fingrar som håller om min hand hårdare än vad som egentligen behövs. Händerna nästan som svetsade i varandra och med andan i halsen precis efter att du låtit asfalten släcka din cigarett. Kunde du känna mina händer bakom din ryggrad? Jag försökte hålla fast dig med samma kraft som du med din fastklistrade hand i min.
III: Det låter som en kliché och en lögn, en kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. / Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.
(Hej alla fina läsare. Nu är det 101 av er på bloglovin. Jag kunde inte vara gladare över att ni har stannat hos mig såhär länge. Tack. Tack för alla fina kommentarer.)
Där går mitt hjärta, där går den jag älskar, där går flickan jag inte var värd
Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig, även om det är försent att älska dig. Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn. Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen. Är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Den tar slut från kyss till kyss. Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut. Vad jag bryr mig om nu är att du ligger vaken i morgontimmen när regnet slår mot fönstret och det låter som om det går på dig. Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det hur smutsigt livet blivit. Vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig. Vad jag bryr mig om är att se dig gråta för jag har gråtit, och du ringde aldrig. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion när du går sönder inuti så som jag gjorde nyss. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaka till dig. Vad jag bryr mig om är att höra dig andas, veta att du är nära. Förlåt, nu slutar jag.
(Den här bloggen fanns av endast en anledning. Just nu har jag ingen som helst inspiration. Jag var kär, jag var blind, jag var bedövad. Jag kände inte hur mycket personen skadade mig. Jag slutar blogga ett tag. På riktigt den här gången. Jag vet inte när jag kommer tillbaks igen. Om jag kommer tillbaks hit.)
Jag tänker alltid på dig i april. Jag var ingen, du var aprilhimlen.
Ibland brukar jag trycka huvudet mot din dörr för att lyssna om vrålet ifrån din gamla radio fortfarande är bosatt innanför de fyra väggarna. Om radion fortfarande spelar låten det dansades till då ingenting var vettigt mitt i natten på de tomma, vindstilla gatorna. Trots att vindarna inte blåste över trädtopparna så såg jag på dig att stormen bodde precis vid ditt hjärta och när jag ifrågasatte det så svarade du bara att den blåste liv i dig. Tystnaden bor nu innanför tegelväggen, i de papperstunna väggarna, i fönstrets hörn där radion brukade stå bakom gardinen. Radion spelar aldrig våran sång längre och stormen bor nu för tiden i mig. Trots att du aldrig sa att stormen innebar kaos så befinner sig kaos i varenda cell i min kropp.
Håna oss, vi rör oss, ni står still / I am only living when I am drinking
Saker jag behöver känna om nätterna är: Hans blottade nyckelben mot mina och hans knotiga långa fingrar som krockar mot min handflata. Istället känner jag exakt ingenting förutom solstrålarna som dansar mellan nervtrådarna och saltvatten mot kindbenets tunna hudlager. Stadens långsamma puls som fastnat i hudsprickorna över händerna. Ingenting om honom men han är det enda som tränger in. Jag lever på tomheten med andra ord. Jag vill ha något mer än så. Jag vill känna hans ärrade handleder under mina fingertoppar, dra bort alla sår och leka med mina fingrar över hans ådror som ständigt pumpar. Ibland pumpar allting i otakt.
Hjärtat slår för hårt och jag önskar att det slog så hårt att det tappade känseln. Att jag slapp känna alla känslor om kärlek och att hjärnan skulle sluta tänka alla dessa tankar. Det dödar mig. Livet är allt vi har men ibland vill jag inte ha någonting alls. Bara hans nyvakna, rufsiga hår. Bara hans händer runt min midja. Jag vill ha mer än hans tystnad att kalla för min, men utan känslor. Utan hjärta. Utan puls.
(Den sextonde April ska jag se Håkan igen i Norrköping. Och jag har även beställt biljetter till Håkan i Göteborg den fjärde juni. Ses vi där?)
Hjärtat slår för hårt och jag önskar att det slog så hårt att det tappade känseln. Att jag slapp känna alla känslor om kärlek och att hjärnan skulle sluta tänka alla dessa tankar. Det dödar mig. Livet är allt vi har men ibland vill jag inte ha någonting alls. Bara hans nyvakna, rufsiga hår. Bara hans händer runt min midja. Jag vill ha mer än hans tystnad att kalla för min, men utan känslor. Utan hjärta. Utan puls.
(Den sextonde April ska jag se Håkan igen i Norrköping. Och jag har även beställt biljetter till Håkan i Göteborg den fjärde juni. Ses vi där?)
Bakpå min cykel höll du mig som i kramp, du landade hårt du var nog alltid sjuk.
Aprilkväll bakpå pakethållaren och mina händer kupade runt hans axlar. Regniga kinder och vinden som blåste mitt hår över ögonen. Det knastrande ljudet av vinglande gummidäck mot grus ekade mellan betonghusen, och lukten av blöt asfalt fyllde gatorna. Kvällens sista solstrålar i ansiktet som vi inte besvarade genom att stänga ögonlocken, vi pressade inte ögonfransarna mot varandra, lät oss inte påverkas av solen. Påväg mot tågstationen, utvägen, och han hann blinka fjorton gånger och röka två cigaretter innan tåget bromsade in på perrongen. Hans hjärta hann slå x antal slag och han sa att det kändes som om det bodde fåglar vid hjärtat. Att deras vingslag var hans hjärtslag. Duggregnet började lätta och han lät cigaretten släckas av den blöta asfalten. Han pressade fram ett tvingat leende bakom de vita tänderna när han pratar om hjärtat på tvåhundrafemtio gram och när han andas in rök mellan orden. Han säger att tobaken får lugnet att fylla varje cell i han kropp, men jag svarar att det förstör honom, ändå låter jag mina luftvägar släppa in samma rök ifrån hans cigarett. Låter min kropp förstöras på samma sätt som hans.
''Vi kommer att dö samtidigt du och jag.''
''Nej. Vi förblir evigt unga. Du vet redan hur det kommer bli. Det finns inget slut. Inget sista kapitel. Du och jag ska aldrig dö.''
''Vi kommer att dö samtidigt du och jag.''
''Nej. Vi förblir evigt unga. Du vet redan hur det kommer bli. Det finns inget slut. Inget sista kapitel. Du och jag ska aldrig dö.''
Det är så svårt att höra vad du säger, vad är det du egentligen vill säga?
Hjärtat slår och slår och det påminner mig om att även ett krossat hjärta har en rytm. En bröstkorg med klippta fjärilsvingar fylls fortfarande med liv för varje gång jag andas, men: Du slet sönder varje ven. Krossade varje känsla och varje artär, du tömde mina andetag. Och det är svårt att andas som om dimman trängt in och täppt till luftvägarna. Och jag visste redan innan hur svårt det skulle bli att andas när kärlek satt sig i halsgropen och när känslorna lämnat hjärtat för att lämna kroppen fullständigt. Tömt mitt hjärta på känslor. Jag visste redan innan hur ryggraden skulle bränna när saknaden hade flyttat in i varenda nerv. Ändå hamnade jag här trots alla varningssignaler.
OCH JAG INSER PLÖTSLIGT, KÄRLEK FÅR MAN BARA SE,
NÄR TAK OCH VÄGGAR RASAR IN IGEN I ENSAMHETEN.
I: Mina kinder bär dina märken efter ådrorna i dina handleder. Mitt lakan bär trycket av dina kotor. (Och kanske är det det som får mig att stanna uppe om nätterna, för du är så mycket vackrare än sömnen. Du är vackrare än alla förbipasserande drömmar.)
II: Jag vill trassla mig in i ditt hår men trassla ut virrvarret av trådar i din kropp. Min kropp har blivit för trång och jag kryper under din hud, bevarar alla hemligheter och planterar dem under dina knäskålar. Jag vill andas in dig. Fläta ihop andetagen och drömmarna som ligger och andas i takt med ditt hjärta.
OCH JAG INSER PLÖTSLIGT, KÄRLEK FÅR MAN BARA SE,
NÄR TAK OCH VÄGGAR RASAR IN IGEN I ENSAMHETEN.
I: Mina kinder bär dina märken efter ådrorna i dina handleder. Mitt lakan bär trycket av dina kotor. (Och kanske är det det som får mig att stanna uppe om nätterna, för du är så mycket vackrare än sömnen. Du är vackrare än alla förbipasserande drömmar.)
II: Jag vill trassla mig in i ditt hår men trassla ut virrvarret av trådar i din kropp. Min kropp har blivit för trång och jag kryper under din hud, bevarar alla hemligheter och planterar dem under dina knäskålar. Jag vill andas in dig. Fläta ihop andetagen och drömmarna som ligger och andas i takt med ditt hjärta.
Vem blir inte ful i 60-watts ljus? / Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.
Jag känner dig under min hud, jag känner trycket av ditt pekfinger mot höger hjärtkammare. Mitt sträva hår mot din lena kind: som om din hud vore av persikoskal. Dina armar känns tunna, gravitationslösa när de omfamnar min midja och jag vill ta mig innanför i huvudet på dig och fästa mitt hjärta i din bröstkorg. Men ingen kommer innanför när det gäller dig, du som har vant dig vid ensamhet. Du säger ingenting utan spänner tystnaden som ett hårt band, binder ihop dig och mig så vi blir en och samma. Samma känslor, samma omständigheter, samma hjärta, samma kropp. Samma revben sammanflätade i varandra. Trots att jag vet att du hade andra drömmar och andra planer. Men inte med mig. Och jag vill veta vart dina tankar färdas. Är de kvar i samma stad? I samma land? Eller drömmer du om franska kyssar i ösregn? (För det gör jag)
Du har alltid varit kantig. Skarp. Jag hatar hur du stirrar på mig med den där nakna skärpan i dina ögon när du röker de sista blossen med lätt särade läppar innan morgon växlar till dag. Jag hatar att inte kunna veta vart din blick vilar när ögonlocken är halvt slutna. Du är så tunn, jag vill hålla kvar dig nere på jorden, fästa grässtråna runt dina fötter och inte låta gravitationen slita iväg dig från mig. Dina lungor håller oss båda vid liv, och även när du lämnat mig för att andas annat syre i en annan stad är du fortfarande som fastklistrad på min näthinna. Dina andetag inborrade i mina hörselgångar.
Jag kan inte fånga dig, för jag vet att hela stan vill ha dig / If I was a whirlwind I could sweep her heart away:
Paniken slår till och av tvångstankar lokaliserar jag ditt hjärta: lägger handen mot din bröstkorg och studerar bakom mina gröna ögon din andhämtning, och hur drömmarna snabbt passerar bakom dina papperstunna ögonlock för att sedan fylla någon annans tankar. Jag ser hur dina ögonlock rycker, och ser hur ögonfransarna lämnar en svag nyans av grå skugga på din kind. Jag älskar hur din hud räfflas av bröstkorgens väl slipade kanter och allt jag kan tänka på när mina fingrar leker över dina revben är att jag önskar att himlen fick plats i mellanrummet mellan mina fingrar och din hud. Det skulle göra dig till fulländad. Sedan ser jag hur drömmarna smulas sönder och krossas bakom stängda ögonlock som sedan öppnas för att titta på mig nyvaket. Din hud luktar kaffe och du säger ingenting utan ler bara emot mig medans morgonsolen vaknar och skärs i bitar mellan persiennerna. Morgonens första strålar lämnar en skugga mot det vita lakanet. Sedan rör du vid min kinds tunna hud och kysser mig innan du lämnar rummet för sista gången. Kaffelukten och drömmarna stannade kvar i mina lakan. Mina kinder bär fortfarande dina märken efter ådrorna i dina handleder.
Jag blundar så hårt jag bara kan, sömnen hälsar på och i en dröm känner jag pulsen ifrån tusentals stjärnor och hör ljudet ifrån tusen höghus. Samma pulstakt som hans. När jag drömmer om honom dunkar fågelhjärtat lite för hårt i min kropp och blodet pumpas ut lite för snabbt.
(Ps. På tredje bilden ser ni världens bästa bror. Inlägget handlar dock inte om honom, såklart)
Jag blundar så hårt jag bara kan, sömnen hälsar på och i en dröm känner jag pulsen ifrån tusentals stjärnor och hör ljudet ifrån tusen höghus. Samma pulstakt som hans. När jag drömmer om honom dunkar fågelhjärtat lite för hårt i min kropp och blodet pumpas ut lite för snabbt.
(Ps. På tredje bilden ser ni världens bästa bror. Inlägget handlar dock inte om honom, såklart)
Du faller handlöst framför mig, på din väg mot okända land / När din sjukdom tagit dig, ska jag ge någon gata ditt namn:
TÄNK OM VI SKULLE VAKNA / INTE ANDAS:
Vaknar upp ur en dröm där mitt finger är invirat i ditt hår och dina fingrar vilar mot mitt nyckelben. Sedan är allt borta och jag vaknar ensam ur någonting jag önskar hade varit på riktigt. Sover i halva sängen: lämnar plats åt drömmarna, det enda sättet du kan vara min igen.
VÅRA LUNGOR TÖMDA PÅ LUFT, PRECIS SOM OM VI FÅTT EN KNUFF:
Vinterns korta dagar är långa i år, men ändå börjar vintern lida mot sitt slut och jag håller andan för att klara av de sista dagarna av februari månad. Fyller alldeles för många tonårsblanka, bleka, pappersark med ord som består av honom. Hans revben. Hans hår. Hans ögon. Fyller pappret, tömmer hjärnan och tömmer hjärtat. Försöker glömma honom, men det vore som att glömma mig själv säger jag tyst och stänger den vita boken med svarta detaljer.
''Om hundra år är vi alla stjärndamm i universum, älskling. Det vet du. Vi ska alla en gång dö, oavsett hur mycket hjältarna håller oss vid liv. Syret föråldrar oss. Syret dödar oss men håller oss vid liv. Det är samma sak med livräddarna. Allting dödar oss. Oavsett vilken tid det tar.''
Sedan fortsätter jag: ''Kom, så glömmer vi döden. Han röker i vår säng.''
Vi förlitar oss på hjältarna i en dröm om att inte förintas och explodera av tomhet. Fyller hjärtat igen med textrader och toner om hur färglös jag blir utan hans andetag och sedan återgår jag till tystnaden igen. Tom på känslor.
(Columbus: Om jag förlorar dig, förlorar jag synen.)
Vaknar upp ur en dröm där mitt finger är invirat i ditt hår och dina fingrar vilar mot mitt nyckelben. Sedan är allt borta och jag vaknar ensam ur någonting jag önskar hade varit på riktigt. Sover i halva sängen: lämnar plats åt drömmarna, det enda sättet du kan vara min igen.
VÅRA LUNGOR TÖMDA PÅ LUFT, PRECIS SOM OM VI FÅTT EN KNUFF:
Vinterns korta dagar är långa i år, men ändå börjar vintern lida mot sitt slut och jag håller andan för att klara av de sista dagarna av februari månad. Fyller alldeles för många tonårsblanka, bleka, pappersark med ord som består av honom. Hans revben. Hans hår. Hans ögon. Fyller pappret, tömmer hjärnan och tömmer hjärtat. Försöker glömma honom, men det vore som att glömma mig själv säger jag tyst och stänger den vita boken med svarta detaljer.
''Om hundra år är vi alla stjärndamm i universum, älskling. Det vet du. Vi ska alla en gång dö, oavsett hur mycket hjältarna håller oss vid liv. Syret föråldrar oss. Syret dödar oss men håller oss vid liv. Det är samma sak med livräddarna. Allting dödar oss. Oavsett vilken tid det tar.''
Sedan fortsätter jag: ''Kom, så glömmer vi döden. Han röker i vår säng.''
Vi förlitar oss på hjältarna i en dröm om att inte förintas och explodera av tomhet. Fyller hjärtat igen med textrader och toner om hur färglös jag blir utan hans andetag och sedan återgår jag till tystnaden igen. Tom på känslor.
(Columbus: Om jag förlorar dig, förlorar jag synen.)
Jag ger dig inte min morgon, och inte min dag, du får något så mycket bättre: Du får hela jävla jag. / Stjärnfallet är jag och du är himlen jag föll från den dagen.
Känslan av att vilja fånga stjärnorna i sin famn och att sedan känna sig otillräcklig med tanke på att universum är alldeles för stort för att fånga och dölja intill hjärtat. Dölja tomheten i kroppen och fylla upp mellanrummet mellan ryggradens kotor. Jag vill glömma bort att andas men ändå få in rymden i min bröstkorg. Universum får mig att tänka på att: älskling det vi mest av allt vill ha, är någonting som aldrig kan bli vårt. Det är likheten mellan honom och stjärnhimlen. Något jag inte kan fånga, men ändå är han något så mycket större än himlen för mig varje dag.
Regnmoln brukade jaga mig, och nu jagar jag morgonen längs avenyer.
Tankeexplosion: Hinner knappt räkna till två innan beröringen är över. Två sekunder av närhet vilket innebär hans hand som dras över mina hudsprickor. Sedan brinner jag upp i natten och återgår till det normala tillståndet: Total tomhet. Absolut ensamhet. Det enda som har tagit sig in och tagit över tomheten är alla känslor han lämnade spår efter i hjärtat. Känslor om alla sömnlösa nätter med honom vid min sida. Nostalgi om kärlekshistorier man bara läser i böcker. Som flugorna på socker, som kärleken på film. Den kärleken hade vi en gång. De känslorna håller mig vaken om nätterna då ingenting annat än sådana tankar känns vettigt.
Tjugosjätte februari tvåtusenelva: Tung kropp av för tunga tankar. Stänger ögonlocken för att slippa se hur jag har förvandlats. Sedan inser jag att det är hjärtat som har förändrats och att det inte går att blunda för det. Oavsett hur hårt jag trycker ihop ögonen så märker jag ändå att regnmolnen som har börjat återvända har fört med sig förändringar. Känslorna för honom har alltså förändrats. Ingenting är på riktigt längre. Inte ens han. Trots att verkligheten förr hade bosatt sig i honom precis som regnmoln bosatt sig i mig nu för tiden. Förändringar i hjärtat: snabbare slag.
''jag vill inte dö. jag vill bara försvinna''
sönderslagna fjärilar i bröstkorgen, storm i hjärtat, och en hjärna som tänker tankar om verklighetsflykt: jag förklarar för henne att hjärtat är uppbyggt för att klara sig. att hjärnan kan hantera tankar om att vilja isolera sig ifrån omvärlden. hjärtat kommer fortsätta slå och övervinna varenda vintervind som tagit sig innanför huden, som lämnar spår efter sig i blodsystemet. vindar har tagit sig in i mig och isen har försökt att förvandla mig och mina andetag till samma temperatur. jag försökte få ur frosten ur lungorna och frosten som satt sig på själen men jag var inte beredd på minusgraderna som hade bosatt sig under min hud.
(kanske fyller jag min hjärna med lögner om att jag ska klara mig)
ekot fyller mig och försöket att vilja fly från mig själv misslyckas. jag vet hur det känns att vara vid liv, när hjärtat slår alldeles för hårt. nu vill jag veta hur det känns att leva. att känna hur hjärtat slåss för överlevnad och att känna att lungorna kräver mer luft. jag är rädd för att hjärtat inte ska övervinna vindarna ändå. ändå är jag den enda som stoppar det. rädd för att stjärnorna ska slockna och det är jag som släcker dem. jag hindrar mig själv.
jag antar det är såhär man exploderar. om inte, lär mig hur man exploderar. imploderar. lär mig hur man lever.
(kanske fyller jag min hjärna med lögner om att jag ska klara mig)
ekot fyller mig och försöket att vilja fly från mig själv misslyckas. jag vet hur det känns att vara vid liv, när hjärtat slår alldeles för hårt. nu vill jag veta hur det känns att leva. att känna hur hjärtat slåss för överlevnad och att känna att lungorna kräver mer luft. jag är rädd för att hjärtat inte ska övervinna vindarna ändå. ändå är jag den enda som stoppar det. rädd för att stjärnorna ska slockna och det är jag som släcker dem. jag hindrar mig själv.
jag antar det är såhär man exploderar. om inte, lär mig hur man exploderar. imploderar. lär mig hur man lever.
tionde februari tvåtusenelva: håkan hellström
I: flera timmars köande i snöstorm för att få se håkan hellström. jag hade väntat otroligt länge på den dagen och inom några timmar skulle vi stå framför honom. vi spelade musik om explosioner göteborgsregn och om kärlek. han var kärleken. han var solskenet. och det är han fortfarande.
II: vi stiger in i rummet och rusar till scenen. vi hamnar precis vid kravallstaketet och känner trycket mot hjärtat och mot revbenen när sekunderna tills han kommer ut blir allt färre. trummorna började att slå och hjälten som räddar mig oavsett vilken dy jag är i frågar vilket tempo våra hjärtan slog i den kvällen. jag skriker trots gråten i halsen, och tänker att mitt hjärta slår för hårt i samma takt som resten av människorna i lokalen. jag kunde känna bankandet innanför bröstet och det slog för honom de timmarna vi andades samma luft.
III: då vi trodde det var över och håkan lämnar scenen så kommer han istället tillbaka med lars winnerbäck vid hans sida. de sjunger en duett tillsammans, och låten var: försent för edelweiss. mina kinder var blöta och jag trodde jag hade slut på tårar den kvällen. istället börjar jag gråta ännu mer och andas in allting. känner smaken på tungan, och tänker att det är så lycka smakar. nu vet jag vad allt det innebär.
IIII: hjälten slängde ut rosor till publiken och vi skrek tills all luft lämnat våra lungor. håkan lämnade scenen återigen och den gången var det slut på riktigt. när lokalen hade tömts på människor, när våra lungor tömts på luft, när våra ögon nästan tömts på tårar, och när våra hjärtan tömts på slag sätter jag mig ner med min bästavän på golvet och gråter ännu mer. när vakterna tvingar oss att lämna byggnaden så går vi ut i och brinner upp i vinternatten. lycka i varenda cell och vi som trodde vi skulle dö av längtan tills den tionde februari, levde den kvällen. man måste dö några gånger innan man kan leva. eller hur, håkan? snart ses vi igen, älskade du.
II: vi stiger in i rummet och rusar till scenen. vi hamnar precis vid kravallstaketet och känner trycket mot hjärtat och mot revbenen när sekunderna tills han kommer ut blir allt färre. trummorna började att slå och hjälten som räddar mig oavsett vilken dy jag är i frågar vilket tempo våra hjärtan slog i den kvällen. jag skriker trots gråten i halsen, och tänker att mitt hjärta slår för hårt i samma takt som resten av människorna i lokalen. jag kunde känna bankandet innanför bröstet och det slog för honom de timmarna vi andades samma luft.
III: då vi trodde det var över och håkan lämnar scenen så kommer han istället tillbaka med lars winnerbäck vid hans sida. de sjunger en duett tillsammans, och låten var: försent för edelweiss. mina kinder var blöta och jag trodde jag hade slut på tårar den kvällen. istället börjar jag gråta ännu mer och andas in allting. känner smaken på tungan, och tänker att det är så lycka smakar. nu vet jag vad allt det innebär.
IIII: hjälten slängde ut rosor till publiken och vi skrek tills all luft lämnat våra lungor. håkan lämnade scenen återigen och den gången var det slut på riktigt. när lokalen hade tömts på människor, när våra lungor tömts på luft, när våra ögon nästan tömts på tårar, och när våra hjärtan tömts på slag sätter jag mig ner med min bästavän på golvet och gråter ännu mer. när vakterna tvingar oss att lämna byggnaden så går vi ut i och brinner upp i vinternatten. lycka i varenda cell och vi som trodde vi skulle dö av längtan tills den tionde februari, levde den kvällen. man måste dö några gånger innan man kan leva. eller hur, håkan? snart ses vi igen, älskade du.
håkan hellström
okej här kommer ett vanligt opoetiskt inlägg. nu drar jag på konsert med min bästa vän. det är finaste håkan hellström vi ska se, självfallet. och ja. snart ska vi åka och köa. hälsa om ni ser mig eller så. om någon ska dit.
slutet gör för ont i mig, slutet har just börjat mellan dig och mig
när regnet slår mot mitt hjärta och mot mitt fönster säger han att jag är den enda han tillåter se den tydliga tomheten när hans bröstkorg höjs för att sedan sänkas som en sten mot havsbottnen igen. när jag känner rörelsen för att veta att han hållt sig vid liv gör ingenting ont längre. jag säger att han inte är tom överhuvudtaget utan att gryningen bor i honom. flyttfåglarna som har återvänt för att stanna den här gången har också bosatt sig under och mellan revbenen. pulveriserade drömmar lossnar från hans hjärta för varje slag det vågar sig på. det slår i samma tempo som svalornas vingar i bröstet. även regnet fortsätter att slå. regnmolnen fyller upp tomrummet i mig. det regnar utanför, det regnar inuti. molnen kväver mig.
