-

sönderslagna fjärilar i bröstkorgen, storm i hjärtat, och en hjärna som tänker tankar om verklighetsflykt: jag förklarar för henne att hjärtat är uppbyggt för att klara sig. att hjärnan kan hantera tankar om att vilja isolera sig ifrån omvärlden. hjärtat kommer fortsätta slå och övervinna varenda vintervind som tagit sig innanför huden, som lämnar spår efter sig i blodsystemet. vindar har tagit sig in i mig och isen har försökt att förvandla mig och mina andetag till samma temperatur. jag försökte få ur frosten ur lungorna och frosten som satt sig på själen men jag var inte beredd på minusgraderna som hade bosatt sig under min hud.

(kanske fyller jag min hjärna med lögner om att jag ska klara mig)

ekot fyller mig och försöket att vilja fly från mig själv misslyckas. jag vet hur det känns att vara vid liv, när hjärtat slår alldeles för hårt. nu vill jag veta hur det känns att leva. att känna hur hjärtat slåss för överlevnad och att känna att lungorna kräver mer luft. jag är rädd för att hjärtat inte ska övervinna vindarna ändå. ändå är jag den enda som stoppar det. rädd för att stjärnorna ska slockna och det är jag som släcker dem. jag hindrar mig själv.

jag antar det är såhär man exploderar. om inte, lär mig hur man exploderar. imploderar. lär mig hur man lever.