-

Ibland brukar jag trycka huvudet mot din dörr för att lyssna om vrålet ifrån din gamla radio fortfarande är bosatt innanför de fyra väggarna. Om radion fortfarande spelar låten det dansades till då ingenting var vettigt mitt i natten på de tomma, vindstilla gatorna. Trots att vindarna inte blåste över trädtopparna så såg jag på dig att stormen bodde precis vid ditt hjärta och när jag ifrågasatte det så svarade du bara att den blåste liv i dig. Tystnaden bor nu innanför tegelväggen, i de papperstunna väggarna, i fönstrets hörn där radion brukade stå bakom gardinen. Radion spelar aldrig våran sång längre och stormen bor nu för tiden i mig. Trots att du aldrig sa att stormen innebar kaos så befinner sig kaos i varenda cell i min kropp.