Tiden går, om hundra år är du stjärndamm, min vän:
När gatulamporna tändes en efter en där under det lövklädda trädet kändes det bara rätt. Solen hade slocknat, och våra skuggor förstorades i skuggan från 400 wattsljus. Sommaren hade fångat oss och trots alla långa vintrar i minusgrader jag hade genomgått så hade sommaren den här gången fått isen i venerna att rinna i flytande form igen. Men på det sättet var nog du och jag olika. Vintern bodde fortfarande som en ovälkommen inneboende i dina fingrar. Svenska hjärtan tinar aldrig när de väl har frusit. Det visste du lika väl som jag. Men mina tankar var lika fria som fåglarna om våren, högt ovanför telenäten och ovanför molnen. Tankarna var uppe bland stjärnorna och någon dag skulle jag ta dig dit. Jag ska ta dig härifrån en vacker dag, min fina. Ta dig ifrån dina känslostormar. Begrava dina negativa tankar under stenar bland saltvatten. Ta tag i dina fingrar, och låta vinden föra oss dit den ville ta oss. Upp till vintergatan, för att vi sedan ska kunna försvinna totalt bland stjärnorna. Bli ett med rymden, för att sedan: bli till stjärndamm.
Det finns alltid som en utväg & jag har aldrig varit stark. I min skalle brann en motsats.
A: I tankarna tänder hon eld på allt, sa hon. På buskarna nästintill hans husvägg. Elden som sprider sig längs med gatorna, som om de vore parfymerade. På så sätt skulle världen lysa för henne för en gångs skull. Och jag vill att mina tankar ska eldas upp på samma sätt. Försöka få tankarna om dig att förstöras och bli aska, aska som liksom fastnar på utsidan av min hjärna, men inte kommer längre än så. Och tankarna du lät eldas upp ska försvinna med vinden. Fastna på trädstammarna och på de nakna trädgrenarn då allt annat också är naket: Människornas hjärtan blottade. Människor avklädda på känslor.
- Och hur mycket både jag och vi försöker tända eld på våra tonårstankar så går det inte. Efter elden kommer askan. Askan kryper sig in ändå, hur mycket vi än försöker stänga det ute. Aska i venerna. Hjärtan i lågor.
B: Jag vill förstå dig. Krypa under lagren av svarta lakan. Under din hud. In i dina vener. Krypa precis vid ditt hjärta. För under lagret av askan har vi alla samma röda blod och jag vill göra allt som krävs för att hitta dina tankar i virrvarret av trådar. (Men hur ska jag ens försöka mig på att förstå dig när jag inte ens förstår mig själv? Jag kan inte förstå slagfältet i min hjärttrakt och inte stjärnhimlen i min hjärna.)
Lite olika bilder från den tiden jag har varit borta. Dock vet jag inte om det här innebär återkomst eller inte. Vi får se. Jag skriver när jag får lust till det.
- Och hur mycket både jag och vi försöker tända eld på våra tonårstankar så går det inte. Efter elden kommer askan. Askan kryper sig in ändå, hur mycket vi än försöker stänga det ute. Aska i venerna. Hjärtan i lågor.
B: Jag vill förstå dig. Krypa under lagren av svarta lakan. Under din hud. In i dina vener. Krypa precis vid ditt hjärta. För under lagret av askan har vi alla samma röda blod och jag vill göra allt som krävs för att hitta dina tankar i virrvarret av trådar. (Men hur ska jag ens försöka mig på att förstå dig när jag inte ens förstår mig själv? Jag kan inte förstå slagfältet i min hjärttrakt och inte stjärnhimlen i min hjärna.)
Lite olika bilder från den tiden jag har varit borta. Dock vet jag inte om det här innebär återkomst eller inte. Vi får se. Jag skriver när jag får lust till det.
