Jag lägger ner nu (Lillebror)

Hej. Jag är så otroligt trött på alla negativa, anonyma, patetiska kommentarer jag får ibland. Det här bloggandet är inte värt det. Alls. Så nu lägger jag ner, för ett tag. Jag har tappat skrivarlusten och tappat skrivarförmågan. Det kanske blir något inlägg någon gång ibland, när hjärnan blir för full och hjärtat håller på att sprängas av känslor. Då, kanske. Jag vet inte. Dock har jag skaffat tumblr. Ni får gärna länka eran tumblr i en kommentar här nere om ni vill, och fråga gärna om msn också om ni vill lära känna mig, eller fortsätta hålla lite kontakt. Puss. Här är min tumblr, ha det jättebra!

http://autumncold.tumblr.com



Hör du ljudet av juli (juni) där utanför? Sist vi sågs var det vinter och en meter snö.

När dina bara fötter springer över gräset och över grusgången ser du samtidigt hur ljuset samlas i trädkronorna som sträcker sig mot himlen och tankarna är samlade på ungefär samma ställe, där under molnen. Dina högtflygande tankar tänker på saltvattnets vågor, där du där ute brukade trassla in dig i sjögräs, se solljuset som inte hade någon skärpa sprida sig för att sedan dö desto djupare ner du kom. Sandbotten mellan tårna och när du trycker ut luften från dina lungor lyfts du upp igen ifrån det som finns under ytan. Lämnar allting, men smaken av saltvatten dröjer sig kvar på dina läppar. Det var juni tvåtusennio senast du sprang längs med grusgången förbi hallonbuskarna. Nu var du där igen, två år senare, men den här gången var sikten klarare än någonsin. Ljudet av din ständigt pulserande muskel hörs starkare där bland vågorna, under ytan. Ingenting gör dig rädd då längre. Istället drar du ett streck över det som en gång var. Drar linjen: svart, vit, suddig. Aldrig mer ska linjerna och kontrasterna av solljuset kladdas ut som akvarellfärg på ett tunt pappersark. Aldrig mer ska vi låta vågorna ta över oss igen.




och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre. / ibland är en dröm det finaste man har.

Åkte tre timmar med bil mot Göteborg för att se Håkan för femte gången i mitt liv. Träden försvann bakom oss när gummidäcken slets mot asfalten, vinden delade sig vid framrutan, och de få molnen på himlen lättade och försvann till sist. När vi väl var framme låg vi flera timmar helt tysta nere vid en hamn när solen sjönk ner i vattnet och lyssnade på när Håkan sjöng om hur det är att vara uppsnärjd i det blå. Tjugofyra timmar senare skulle vi vara samma sak där bakom kravallstaketet: tankarna högt uppe bland molnen, och det skulle kännas som om vi skulle drömma igen.

Vi köade i sjutton timmar under solskenet och junihimlen, och medans vi väntade åt vi jordgubbar på gräsmattan och sjöng till 'Kom igen, Lena!' för att känna hur peppen och lyckan skulle sprida sig genom blodomloppet, och inte lämna oss den här gången. Sedan, efter väntan som involverade solsting och vätskebrist blev vi insläppta. Jag och min bästa vän hamnade längst fram och när folkmassan blev allt större kände vi återigen hur peppen spred sig ända till hjärtat och jag visste att det snart var dags. Snart skulle vi få höra Hurricanes gitarr skrika, Håkans stämband sjunga, och folkhavet som var där för samma anledning klappa och dansa i takt till musiken.

I två timmar och femton minuter exploderar gång på gång eufori i min kropp och hjärtat slår alldeles för fort, trots trycket mot bröstkorgen. Jag la alla förstörda drömmar bakom mig den kvällen, och Håkan byggde upp mig igen. Precis som han alltid gör. När jag först hörde tonerna till 'Gårdakvarnar och skit', kände jag återigen hur hjärtat slog för fort. Han sjunger om att vi kanske inte alltid kommer ha varandra, utan bara så länge det finns stjärnor och bara så länga våra hjärtan klarar av att slå. Och jag tänkte på min kärlek. Hon var den enda som fattades den kvällen.

Efter konserten kände jag hur folkmassan liksom gled ifrån mig och trycket på bröstkorgen lättade. Hjärtat slog i normal takt igen. Och Håkan var återigen borta ifrån scenen. Lyckan lämnade igen min kropp som den alltid gör efter en konsert av dans, sång, tårar, och skratt. Istället kände jag hur tomheten la sig till ro i min kropp och tårar pressades återigen ut ur mina ögon. Svart om kinderna, blåmärken vid revbenen och på knäna. Det var det finaste jag sett och jag hatar att se honom när han lämnar scenen. För: Drömmarna rasar igen när han går ut från scenen, men ibland är en dröm det finaste man har. Du får mig alltid att uppleva dem, Håkan. Tack.




(Nej, de här bilderna är inte från Göteborg. De här bilderna är bilder från landet. Min systemkamera blev nämligen stulen i Göteborg)


RSS 2.0