-

Aprilkväll bakpå pakethållaren och mina händer kupade runt hans axlar. Regniga kinder och vinden som blåste mitt hår över ögonen. Det knastrande ljudet av vinglande gummidäck mot grus ekade mellan betonghusen, och lukten av blöt asfalt fyllde gatorna. Kvällens sista solstrålar i ansiktet som vi inte besvarade genom att stänga ögonlocken, vi pressade inte ögonfransarna mot varandra, lät oss inte påverkas av solen. Påväg mot tågstationen, utvägen, och han hann blinka fjorton gånger och röka två cigaretter innan tåget bromsade in på perrongen. Hans hjärta hann slå x antal slag och han sa att det kändes som om det bodde fåglar vid hjärtat. Att deras vingslag var hans hjärtslag. Duggregnet började lätta och han lät cigaretten släckas av den blöta asfalten. Han pressade fram ett tvingat leende bakom de vita tänderna när han pratar om hjärtat på tvåhundrafemtio gram och när han andas in rök mellan orden. Han säger att tobaken får lugnet att fylla varje cell i han kropp, men jag svarar att det förstör honom, ändå låter jag mina luftvägar släppa in samma rök ifrån hans cigarett. Låter min kropp förstöras på samma sätt som hans.

''Vi kommer att dö samtidigt du och jag.''
''Nej. Vi förblir evigt unga. Du vet redan hur det kommer bli. Det finns inget slut. Inget sista kapitel. Du och jag ska aldrig dö.''