-

jag vill viska till dig alla hemligheter snön har gömt under sitt likbleka täcke. jag vill låta känslorna för dig falla fritt. jag vill explodera. implodera. jag vill fly från dig, men samtidigt är det någonting som får mig att stanna kvar. jag vet inte vad. jag vet aldrig vad det är hos dig som får hjärtat att slå snabbare och samtidigt sakta ner. jag vet aldrig vad det är som bygger upp mig och bryter ner mig samtidigt. men vi har skapat så mycket tillsammans, kanske är det ändå våran existens som är orsaken. oktobermorgonen: inte sommar. inte vinter. vi hade liksom fastnat i någonting som var i mitten av alltihopa. hösten. med hösten kom lugnet, dansen, lyckan, musiken. musiken spelades fortfarande där nere i den mörka källaren när jag lämnade kvarteret den morgonen med dimman i lungorna. dansen fortfarande i benen och fötterna. dammet i venerna. ljudet från hans hjärta i huvudet. som en bomb redo att sprängas. kanske är det ändå det som fick mig att stanna så länge: oss.

jag vilar mitt huvud mot den iskalla rutan som skiljer mig och världen ifrån varandra. människor nere på gatan tar skydd ifrån det lätta snöfallet, men låter ändå kylan krypa innanför huden för att få hjärtat på tvåhundrafemtio gram att stanna upp i någon sekund. det gör ont på det bra sättet när mina hjärtslag tar fart igen. (följer gamla rutiner.) den här vintern ska inte bli som den förra. den här gången ska allt gå bättre.

novembersnö (spellista)

och ibland önskar jag att det vore som hon säger: att du inte existerade (i min värld) jag önskar att jag hade något slags tidsbegrepp, att inte varenda sekund utan dig fortfarande känns som månader. jag önskar att jag inte hade fallit så jävla hårt på midnattsgatorna eller exploderat så som jag gjorde under novemberhimlen samtidigt som alla andra i den här staden. jag önskar att på precis samma sätt som det inte finns tid i rymden; att våran existens inte hade rört oss lika lätt som fjärilar mot bröstkorgen. för ingenting känns längre verkligt, vad är vi?

vintern har ställt in sig på vintertid, gör sig redo för den kommande vintern. dimman kväver städerna och kväver mig. lungorna andas in den kroniska dimman och den konstanta sömnen som vilar över staden för att sedan blandas med de nyvakna fjärilarna i magen. stjärnorna fryser i samma takt som oss; vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt. vi gör oss redo för den kommande vintern precis som omvärlden. ändå känns det som om det krävs mer förberedelser för att klara av isvindarna, minusgraderna. mer förberedelser för att få det lilla hjärtat att fortsätta pulsera. få fjärilarnas vingar att slå lika försiktiga slag som hjärtat, någon slags kittlande känsla. att få höra dem viska 'välkommen hem'.

dansar på bortglömda midnattsgator tills fötterna gör ont. (förlorar mig och känslorna faller fritt) dansar fastän hjärtat brister. glömmer sekunder, och allt därimellan. tystnaden krossas av fötter mot blöt asfalt och utav röster som försvinner upp i höstmörkret. upp mot novemberhimlen. som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på. röken som lämnar våra luftrör försvinner ut i dimman utan spår, trots att regnet bevarar lukten av gift.