Regn slickar hela staden som en fuktig kall tunga. / Och det doftar just som asfalt gör om hösten:

Höstdimman har lagt sig över de gråaktiga fälten, fastnat på trädens stammar, likt det elektriska håret på din tröja, och höstvindarna som sprider sig fort mellan de avklädda gatorna har ändrat lövens färger. Du trycker min hand hårt och springer i det daggfyllda gräset och låter vinden ta tag i våra kroppar med ditt hår fladdrandes precis vid dina nyckelben. Vi låter vinden få våra bultande hjärtan att rysa. Låter den ta tag i våra skälvande, bristande kroppar för att vi ska känna oss vid liv för en gångs skull. Du är så skör med dina knäskålar slåendes mot varandra. Med de ihoptryckta revbenen tätt intill hjärtat som nästan dämpar ljudet av de snabba slagen när du springer längs med fältet med andan i halsen. Med för många tankar vi båda redan har tänkt dunkandes i huvudet.

När vi väl har stannat tittar vi uppåt för att se hur fåglarna lämnar elledningarna, lämnar molnen, lämnar trädtopparna för att flyga söderut. Jag vill fly på samma sätt. Lämna betongen inne i centrum. Lämna hustaken och staden bakom mig. Lämna asfalten, men ta med mig minnet av hur den luktar såhär om hösten.






(Såhär ser jag ut nu för tiden)

RSS 2.0