-

när regnet slår mot mitt hjärta och mot mitt fönster säger han att jag är den enda han tillåter se den tydliga tomheten när hans bröstkorg höjs för att sedan sänkas som en sten mot havsbottnen igen. när jag känner rörelsen för att veta att han hållt sig vid liv gör ingenting ont längre. jag säger att han inte är tom överhuvudtaget utan att gryningen bor i honom. flyttfåglarna som har återvänt för att stanna den här gången har också bosatt sig under och mellan revbenen. pulveriserade drömmar lossnar från hans hjärta för varje slag det vågar sig på. det slår i samma tempo som svalornas vingar i bröstet. även regnet fortsätter att slå. regnmolnen fyller upp tomrummet i mig. det regnar utanför, det regnar inuti. molnen kväver mig.