-

Det har kanske alltid handlat om det aldrig riktigt avslutande sökandet efter någonting som känns och lämnar avtryck. Något som tar över kaoset i kroppen och förvandlar känsloexplosionerna till ren, sprudlande, sprängandes, färgsprakande eufori. I den eviga väntan på att låta lugnet bosätta sig i min kropp och klistras fast på hjärtats ständigt rörliga utsida så är allt jag känner hur hjärnan och hjärtat kolliderar och blir till miljontals bitar på grund av den invändiga explosionen som frigör exakt allting förutom just det jag ständigt söker; eufori. Det handlar alltid, och kommer alltid att handla om, att vinna kriget mot hjärnspökena som ständigt skapar illusionen om ensamhet. Det handlar alltid om att inte låta ensamheten styra en, och aldrig ta mest skada av alla på grund av fallet mot en bottenlös yta. Ändå är det mina förbannade känsloexplosioner som förgör mig. Jag tar alltid mest skada av förstörelsen. Du brände dig, det blev aska av mig, men visst exploderade vi fint på den blinkande natthimlen med det färgstarka ljusskimret lämnat på den efteråt som någon slags souvenir och avtryck? Natthimlen och explosionerna var vackra tills jag insåg att jag hade förlorat månen medans jag räknade stjärnorna. Ljusskimret ersatte stjärnorna och kvar återstod en becksvart himmel. Och jag var återigen tillbaka på ruta ett.

Det är när hjärtat skaver som mest där under och bland alltihop. Det är när jag har sprungit så pass långt så benen knappt bär mig mer. Det är när vinden tar tag i mitt hår och ensamheten slår likt en klocka i mitt bröst. Tick tack tick tack. Det är då jag vill lägga mig ner på marken och känna hur december pulserar i asfalten. Lägga mig ner och låta vintern ta över mig och min kropp. Låta vintern lägga sig till ro i mina vener och låta minusgraderna förgöra mig. Men sedan inser jag att det är när gruset ligger som tätast mot min kropp och saltvatten rinner ner för mina kinder som man inte ska ge upp. Egentligen ska man väl aldrig ge upp, oavsett vad kriget gäller. För människohjärtat, trots slagfältet, är byggt för att klara sig. Man klarar sig igenom alla stormar. Och när man känner att man ska sjunka likt en sten i ett grumligt hav, och när man känner att man har förlorat varenda orienteringspunkt så klarar man sig ändå. Man sjunker aldrig. Man är bara halvvägs ner mot bottnen när man trodde att man hade nått den. Eller hur? Och trots att det är långt till ytan så är ytan ändå närmre än vad bottnen någonsion kommer att vara. Så snälla ni, sjunk inte. Ni klarar vad som helst trots att hjärnan och hjärtat inte alltid samarbetar. Jag vet hur det är att inte vilja vakna längre. Jag vet hur det är när ensamheten slår i bröstet. Och jag vet hur det känns att känna sig otillräcklig, men vet ni vad? Jag tog mig igenom det här. Det kommer ni också göra så småningom. Så ge inte upp. Det är alltid för tidigt att ge upp och slutet på allt det dåliga är närmre än vad ni tror. Ta er igenom vintern, kära ni. Låt inte minusgraderna förstöra er, utan fortsätt. Fortsätt springa trots att benen inte bär. Ni är snart där. Håll ut.