Du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen.
Staden har lagt sommaren bakom sig för att välkomna hösten i form av höstvindar som bär med sig fallna löv i färgerna rött och gult. Jag kan nästan se igenom stadens människor, trots deras allt tjockare lager av kläder. Precis som asfalten börjar klä sig i ett lager av löv, för att täcka dess allt mer spruckna fasad. Människor fungerar nog på samma sätt under deras hud. Under tunna tyger och tunt skinn, bland vener och blodkroppar döljer de hemligheter från tidigare vintrar. Det gör i alla fall jag. Jag hoppas hela tiden på förändringar höst efter höst när vindarna klamrar sig fast kring trädstammarna och sliter löv ifrån grenarna. Höstvindarna blåser liv i löven och jag önskar att min skälvande kropp var lika tunn och ömtålig som löven. Jag önskar att vindarna kunde blåsa liv i mig också. Istället står jag som fastfrusen på gatorna mellan de ekande husen med de tomma trappuppgångarna. Det är som att jorden snurrar för fort och jag inte hinner med. Stormarna liksom delar sig vid mina blottade kinder för att sedan bli hela igen bakom min rygg. Men jag behöver en orkan som gör mig synlig och fyller mig med luft igen.
Så förlåt, förlåt för allt / Jag har letat som besatt efter känslor som är försvunna.
A: Sängen är fortfarande varm av värmen från din hud. Jag minns fortfarande varenda ögonfrans som täckte dina gröna ögon. Kudden bär fortfarande avtrycket från ditt huvud. Mönstret av din ryggrads kotor har fastnat i mina fingertoppars skåror. Mina ögon har registrerat varenda ärr på dina handleder. Varenda hårstrå på ditt huvud. De växlande färgerna på dina ögon beroende på ljuset som tränger igenom fönstret. Dina knäskålars blåmärken från när vi var små. Din nackes hårstrå som solen lyckades lysa igenom om morgnarna; Varenda hårstå var som gjort av glas. Du var så tunn och skör. Solen lyste igenom revbenens mellanrum precis som det tunna avståndet mellan hårstråna.
DU ÄR TUNN SOM LUFT, DU ÄR NÄSTAN PERFEKT. / KOM GÖR MIG LUGN, JAG KLÄR I DIN ANDEDRÄKT. / OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ FÖRLORAR JAG SYNEN. OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ HAR JAG INGENTING KVAR. / FÖRLÅT MIG, MEN DU ÄR ALLT JAG HAR.
B: Det var tre månader och tolv dagar sen idag. Tre månader och tolv dagar sedan jag liksom lämnade halva mig hos dig. Och allt det här är egentligen bara önsketänkande. För sängen står fortfarande tom. Jag liksom sover i halva sängen nu för tiden, lämnar plats åt drömmarna; det enda sättet jag åtminstonde kan låtsas att du är min igen. Men allt det här är inte det samma utan dig. Jag kommer inte få se hur ditt bruna hår faller över dina nyckelben igen, lägger sig perekt kring din hals. Inte känna känslan komma krypandes närmare hjärtat då du rör vid min hand försiktigt. Inte se hur ditt nyvakna hår lägger sig över din tinning. Jag kan inte längre känna hur du vilar ditt huvud mot mina axlar. Återigen är det bara önsketänkande. Du glider trots allt det här fortfarande genom ådrornas dörrar, du stannar fortfarande hjärtats slag. Men det är som ett krig i mig. Ensamheten svider till på läpparna. Jag känner hur den försöker ta sig ut under den silkestunna huden. Men jag är just det; Övergiven.
(Har alla ni fina läsare lämnat mig förresten?)
DU ÄR TUNN SOM LUFT, DU ÄR NÄSTAN PERFEKT. / KOM GÖR MIG LUGN, JAG KLÄR I DIN ANDEDRÄKT. / OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ FÖRLORAR JAG SYNEN. OM JAG FÖRLORAR DIG SÅ HAR JAG INGENTING KVAR. / FÖRLÅT MIG, MEN DU ÄR ALLT JAG HAR.
B: Det var tre månader och tolv dagar sen idag. Tre månader och tolv dagar sedan jag liksom lämnade halva mig hos dig. Och allt det här är egentligen bara önsketänkande. För sängen står fortfarande tom. Jag liksom sover i halva sängen nu för tiden, lämnar plats åt drömmarna; det enda sättet jag åtminstonde kan låtsas att du är min igen. Men allt det här är inte det samma utan dig. Jag kommer inte få se hur ditt bruna hår faller över dina nyckelben igen, lägger sig perekt kring din hals. Inte känna känslan komma krypandes närmare hjärtat då du rör vid min hand försiktigt. Inte se hur ditt nyvakna hår lägger sig över din tinning. Jag kan inte längre känna hur du vilar ditt huvud mot mina axlar. Återigen är det bara önsketänkande. Du glider trots allt det här fortfarande genom ådrornas dörrar, du stannar fortfarande hjärtats slag. Men det är som ett krig i mig. Ensamheten svider till på läpparna. Jag känner hur den försöker ta sig ut under den silkestunna huden. Men jag är just det; Övergiven.
(Har alla ni fina läsare lämnat mig förresten?)
Min klocka har stannat. Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi:
Och det enda jag egentligen kräver såhär om nätterna är att jag skulle kunna kontrollera hjärtat och hjärnan, att de på något sätt skulle sammarbeta. I hjärnan går tankar runt och skär som kanterna av sönderkrossade glasbitar. I hjärtkammaren är du gömd och hjärtat vill nästan inte slå alls. Slagen är för svaga, helt enkelt. Hjärnan är som rusningstrafiken när vintern har lagt sig över staden. Och hjärtat, däremot är som oceanernas lugn. Och jag vill ha en förändring. Jag vill att du ska säga till mig att allting kommer ordna sig, att hjärnan och hjärtat kommer sammarbeta till slut.
Jag vill inte vara kvar under fabriksmolnen på septemberhimlen, men samtidigt har jag tröttnat på att fly bara för jag aldrig vet vad hjärtat vill. Det är just det: Kanske vill jag inte känna alls. Jag vill inte känna vinden blåsa under fåglarnas vingar. Jag vill inte veta att den samlas mellan deras fjädrar. Jag vill inte känna av begäret av att fly. Jag vill inte känna hjärtslagen alls. Jag vill inte känna de första snöflingorna på mina läppar. Jag vill inte känna de första solstrålarna om våren. Och framförallt vill jag inte känna av dig under huden. Inte dunkandes i mina ådror. Jag vill inte känna hur du river sönder mina tankar där bakom pannbenet. Jag vill glömma dig. Men hur ska man kunna glömma någon som en gång var aprilhimlen, solskenet, allt det fina med den här staden? Och hur ska man kunna glömma bort en säng som förr brukade innehålla två hjärtan? Jag vill att du trasslar isär virrvarret i min hjärna, kära du. Stärk mina hjärtslag igen. Två hjärtan är starkare än ett, du vet.
1: Och återigen krossar du mig under foten som höstlöven. Kras.
Jag vill inte vara kvar under fabriksmolnen på septemberhimlen, men samtidigt har jag tröttnat på att fly bara för jag aldrig vet vad hjärtat vill. Det är just det: Kanske vill jag inte känna alls. Jag vill inte känna vinden blåsa under fåglarnas vingar. Jag vill inte veta att den samlas mellan deras fjädrar. Jag vill inte känna av begäret av att fly. Jag vill inte känna hjärtslagen alls. Jag vill inte känna de första snöflingorna på mina läppar. Jag vill inte känna de första solstrålarna om våren. Och framförallt vill jag inte känna av dig under huden. Inte dunkandes i mina ådror. Jag vill inte känna hur du river sönder mina tankar där bakom pannbenet. Jag vill glömma dig. Men hur ska man kunna glömma någon som en gång var aprilhimlen, solskenet, allt det fina med den här staden? Och hur ska man kunna glömma bort en säng som förr brukade innehålla två hjärtan? Jag vill att du trasslar isär virrvarret i min hjärna, kära du. Stärk mina hjärtslag igen. Två hjärtan är starkare än ett, du vet.
1: Och återigen krossar du mig under foten som höstlöven. Kras.
