-

I: flera timmars köande i snöstorm för att få se håkan hellström. jag hade väntat otroligt länge på den dagen och inom några timmar skulle vi stå framför honom. vi spelade musik om explosioner göteborgsregn och om kärlek. han var kärleken. han var solskenet. och det är han fortfarande.




II: vi stiger in i rummet och rusar till scenen. vi hamnar precis vid kravallstaketet och känner trycket mot hjärtat och mot revbenen när sekunderna tills han kommer ut blir allt färre. trummorna började att slå och hjälten som räddar mig oavsett vilken dy jag är i frågar vilket tempo våra hjärtan slog i den kvällen. jag skriker trots gråten i halsen, och tänker att mitt hjärta slår för hårt i samma takt som resten av människorna i lokalen. jag kunde känna bankandet innanför bröstet och det slog för honom de timmarna vi andades samma luft.




III: då vi trodde det var över och håkan lämnar scenen så kommer han istället tillbaka med lars winnerbäck vid hans sida. de sjunger en duett tillsammans, och låten var: försent för edelweiss. mina kinder var blöta och jag trodde jag hade slut på tårar den kvällen. istället börjar jag gråta ännu mer och andas in allting. känner smaken på tungan, och tänker att det är så lycka smakar. nu vet jag vad allt det innebär.



IIII: hjälten slängde ut rosor till publiken och vi skrek tills all luft lämnat våra lungor. håkan lämnade scenen återigen och den gången var det slut på riktigt. när lokalen hade tömts på människor, när våra lungor tömts på luft, när våra ögon nästan tömts på tårar, och när våra hjärtan tömts på slag sätter jag mig ner med min bästavän på golvet och gråter ännu mer. när vakterna tvingar oss att lämna byggnaden så går vi ut i och brinner upp i vinternatten. lycka i varenda cell och vi som trodde vi skulle dö av längtan tills den tionde februari, levde den kvällen. man måste dö några gånger innan man kan leva. eller hur, håkan? snart ses vi igen, älskade du.