- -

But I can't move the mountains for you:

Det är som att luftvägarna ner till bröstkorgen har täppts för. Ändå försöker jag lossa ensamheten ifrån de fläckiga, trasiga tapeterna för att låta den fylla mina celler och min blödande, ständigt pulserande muskel; hjärtat. Jag försöker låta ensamheten från tapeten fylla mina redan fulla lungor. Men egentligen kanske det är samma sak som att komplettera någonting som redan är helt; Förstöra någonting som redan är trasigt. Och jag, jag har tappat hjärtat mot parkettgolvet så många gånger. Jag har låtit det gå sönder likt glasföremål mot hård och sprucken asfalt. Jag har låtit det bulta alldeles för hårt där på golvets blanka, nästan vita, fasad och under revbenen utan att försöka förhindra det. Kanske vill jag inte förhindra det. Kanske vill jag låta det och min kevlarsjäl blöda sig tomma på grund av de för hårda slagen. Slagen som slår för att förhindra ensamhet. (Ändå är det det jag gång på gång fyller min kropp med genom varenda andetag.)

2011-10-23 @ 20:22:02 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(6) Trackbacks ()

Jag finns i varje steg du tar, så du behöver aldrig mer vara rädd:

Och kanske om vi ligger stilla såhär tillräckligt länge, med mina fingrar i ditt hår, så kanske mina ögon kan registrera varenda liten spricka i din huds färg. Sprickor som jag kan bära med mig, inristade i min bröstkord även när du har lämnat mig. För det kommer du göra så småningom. Du kommer ge upp mig lika lätt som du ger upp vintern när den är här. Då du brukar ligga på parkettgolvet och titta upp i taket tills december är över. Men snälla, låt inte decembermånaden ta över din tunna tonårskropp. Och för mig är du mer än tunna revben som nuddar det tunna lagret av skinn, som jag ibland tror ska gå sönder av den räfflade fasaden: sprickorna i huden syns återigen. För mig är du de sista sommardagarna när regnet slagit mot asfalten allt för länge. Du säger att du gillar regnet. Ändå skyddade du dig mot det med tunna plastparaplyn för att undvika det.

(Det är kanske därför hela min skälvande kropp nästan brister varje gång du säger att du älskar mig. På grund av ditt skyddande mot det fallande regnet. Och jag, jag är livrädd för vad som väntar.)

2011-10-19 @ 12:32:32 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(5) Trackbacks ()

Du vet nog vad jag menar i kärlek och krig och allt det där.

Hur mycket jag än försöker att glömma dig så är det som att du har odlat rötter precis under bröstkorgen, och min kropp har låtit rötterna slingra sig runt mina revben. Det är som att du har odlat blommor precis under mina nyckelben och det är som fåglar i mitt bultande huvud. Jag önskar att fåglarna kunde fly söderut såhär om hösten, fast ut ur min hjärna och inte bara ut ur staden. Du är trång under bröstet och du skaver mot kanterna av revbenen. Du sover precis intill hjärtat, som: En ovälkommen inneboende under huden och jag hatar mig själv för att jag hela tiden andas in dig. Jag känner dig i varenda andetag. Jag känner dig i venerna och jag vill få lungorna att explodera. Tvinga de till explosion. Tankarna försvinna. Hjärtat implodera. Ändå känner jag dig på tungan varje gång jag andas in. Som något strävt. Salt. Men jag har ju aldrig vetat hur kärlek har smakat, så hur kan jag definiera något jag aldrig lyckats känna?

(Eller kanske är det kärlek ändå. Det är kanske därför jag är så förbannat svag för dina vassa knän, krokiga fingrar och för dina synliga nyckelben. Men jag vill inte. Jag vill tömma lakanen. Tömma hjärnan. Tömma bröstkorgen. Tömma allt. Och framförallt glömma. Glömma allt som har med dig att göra. Jag är trött på mina darrande celler.)

2011-10-13 @ 15:30:33 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(10) Trackbacks ()

Stjärnfallet är jag, och du är himlen jag föll från den dagen.

DU ÄR HIMLEN FÖR MIG VARJE DAG: Minns du natten du och jag låg och försökte förstå oss på stjärnhimlen, hur de brinnande stjärnorna kunde lysa så klart på oktoberhimlen? Vi var närmre vintergatan än någonsin. Kaoset som tidigare fastnat mellan mina ryggkotor lämnades kvar mellan de papperstunna lakanen i form av damm från våra vener och nyckelben. Trädens höga kronors skuggor spred sig över grässtråna, trängde sig igenom rutan som skilde oss och och verkligheten isär, för att lämna mörka skuggor mot ditt vita trätak och ditt nakna parkettgolv. Jag sa något om att kanske är det allt vi är. Stjärndamm. Stjärndamm som har fastnat på varenda hårstrå på ditt huvud som jag har räknat. Kanske blir vi aldrig mer än så. Ett år var det sen idag, och nu ligger jag i en annan säng som står tom med alldeles för nakna lakan. Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan, eller hur? (Tiden går, om hundra år är du stjärndamm min vän.)

2011-10-10 @ 16:56:04 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(8) Trackbacks ()

‎''Att helt fly från vardagen verkar inte gå. Människan är inte gjord för att ta dagen som den kommer.''

1 oktober: Det blöta gräset pulserar. Asfalten sjunger. Löven darrar likt mina knäskålar. Fåglarna förflyttar sig från gren till gren. Vinden blåser igenom min löst stickade halsduk och får mig att rysa. Och kanske är det vid såna här tillfällen, då det bara är jag och vinden på gatorna som jag minns det så himla väl. Hur jag minns när du och jag satt uppe, invirade i tomma lakan och pratade om flykt.

''Fattar du inte? Det har alltid handlat om flykten. Det handlar om att fly från dig själv. Fly från känslostormarna och kortslutningen. Ta dig igenom det här nu.''

2 oktober: Det är som att du liksom försöker ta dig ut men inte lyckas. Du sprider dig i varenda jävla blodådra i min kropp. Och det gör så ont. Det är jobbigt att allting handlar om dig och påminner om dig. Till och med gatan som jag inte ens minns namnet på när du pratade om hur mycket du gillade när myggorna liksom brinner under gatulamporna. Till och med de här förbannade fabriksmolnen. Det gör så ont, för jag vet ju: ingenting påminner dig om mig på samma sätt. Du syns fortfarande i hudens skåror som gång på gång igen går sönder, trots att jag försöker limma ihop mig själv hela tiden.

3 oktober: För en gångs skull har jag persiennerna uppe och jag vaknar av höstsolen som sticker mig i ögonen; förvandlar hela rummet till guld, likt de guldfärgade fälten vi sprang över förra sommaren barfota. Jag fortsätter vänta på ett sms som aldrig kommer. Något slags livstecken från din sida, så jag kan somna ikväll för en gångs skull genom att veta att även du tog dig igenom känslostormarna och korslutningen, precis som jag. Men jag väntar förgäves på ord som mina ögon aldrig kommer registrera.

4 oktober: Jag känner löven under huden, medans du inte känner någonting alls. Jag går isär igen, trots limmet över hela min kropp. Men allting trasigt ska bli helt den här gången. Så småningom. Snart ska saknaden inte skava mot hjärtat längre.

Jai perdu mes repères, je nage en eau trouble. Emmène-moi aussi loin que possible. Les paysages défilent et la brume se dissipe. Grâce à toi à nouveau je respire.

2011-10-04 @ 12:58:23 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(6) Trackbacks ()