-

Bakom tegelhusens fasad tänder du billiga cigaretter i handen för att inte låta vinden döda elden vi hållt vid liv såhär pass länge. Tändstickorna som dras mot asken är det enda som hörs. Gatorna tomma förutom någon bil som kör förbi oss någon gång ibland. Du blåser ut röken ur näsborrarna och dröjer kvar röken i lungorna med cigaretten fortfarande i mungipan.

Mascaran klumpar sig och rinner ner längs dina kinder: lämnar svarta ränder längs din hals som souvenirer. Jag hatar att se dig förstöra dig. Du säger att endorfiner inte befinner sig i din kropp längre. Det tror jag inte på. Jag tror att de ligger begravda under dina skulderblad: som om endorfinerna har fastnat i ditt blodomlopp, djupt under din hud. När jag låter tankarna lämna min kropp genom en enkel formulering från mina läppar fastnar de när de nuddar vid din hud. Orden klistras fast på den tunna huden kring din hals, men de kommer inte längre än så. Du släpper inte in dem. Det har du aldrig gjort. Du låter aldrig någon komma innanför, det är därför du är så svår att förstå.