Vem blir inte ful i 60-watts ljus? / Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.
Jag känner dig under min hud, jag känner trycket av ditt pekfinger mot höger hjärtkammare. Mitt sträva hår mot din lena kind: som om din hud vore av persikoskal. Dina armar känns tunna, gravitationslösa när de omfamnar min midja och jag vill ta mig innanför i huvudet på dig och fästa mitt hjärta i din bröstkorg. Men ingen kommer innanför när det gäller dig, du som har vant dig vid ensamhet. Du säger ingenting utan spänner tystnaden som ett hårt band, binder ihop dig och mig så vi blir en och samma. Samma känslor, samma omständigheter, samma hjärta, samma kropp. Samma revben sammanflätade i varandra. Trots att jag vet att du hade andra drömmar och andra planer. Men inte med mig. Och jag vill veta vart dina tankar färdas. Är de kvar i samma stad? I samma land? Eller drömmer du om franska kyssar i ösregn? (För det gör jag)
Du har alltid varit kantig. Skarp. Jag hatar hur du stirrar på mig med den där nakna skärpan i dina ögon när du röker de sista blossen med lätt särade läppar innan morgon växlar till dag. Jag hatar att inte kunna veta vart din blick vilar när ögonlocken är halvt slutna. Du är så tunn, jag vill hålla kvar dig nere på jorden, fästa grässtråna runt dina fötter och inte låta gravitationen slita iväg dig från mig. Dina lungor håller oss båda vid liv, och även när du lämnat mig för att andas annat syre i en annan stad är du fortfarande som fastklistrad på min näthinna. Dina andetag inborrade i mina hörselgångar.
vackert så man dör
vackra du <3
Du passar i rött läppstift.
Du är riktigt otroligt fin!
kära hjärtanes. så himla fint.
usch vad fint du skriver
Vackert
älskar första bilden! jätte söt andra bild!
det där är nog mitt favoritcitat. och du har mitt favoritutseende!