-

den tunna linjen mellan trygghet och panik syns tydligare under ögonlocken om nätterna. flykten börjar vid midnatt. flykten från verkligheten börjar när drömmar sätter fart. drömmar om någonting som tar mig någonstans och om sånt som fastnar i de minnsesfyllda bleka väggarna i mitt rum. och så går hjärtat mitt sönder när drömmarna inte längre är min verklighet när jag sedan vaknat. hjärtat slår inte emot det kyliga trägolvet men går ändå i tusen bitar, tusen bitar som inte går att få till en helhet. (de små glasflisorna fattas ändå)

dina ögon ser på mig genom dimman. jag som alltid hade trott att detta var någonting evigt. morgonsol, asfaltsdamm, din hand i min, och så det där ljudet. som tusen viskningar. jag andades tystare för att inte störa.

vintern känns längre i år. snötäcket känns tjockare än någonsin. vintern är så kall att den nästan hugger i bröstkorgen varje gång vi fyller lungorna med den decembertunna luften. vi lämnar hjältarna utanför. vi är mer noga i år med vilka vi släpper in och inte. minusgraderna stannar utanför. minnena av ett år tillbaks också.

(tusentals decemberlögner lämnar din mun. lögner om att tonårsdrömmarna driver oss. att vi är känslolösa men ändå så långt bort ifrån känslolösa man kan komma. hjärtat pumpar ut rädslan, sprider ut det i hela kroppen, blodomloppet. allt annat är stilla. våra hjärtan är två kugghjul, maskiner. och dina ögon har samma nakna skärpa som mina. under min bleka handflata, under din hud bankar ditt hjärta rytmiskt. sedan: allt är stilla. tystnad.)

jag vill viska till dig alla hemligheter snön har gömt under sitt likbleka täcke. jag vill låta känslorna för dig falla fritt. jag vill explodera. implodera. jag vill fly från dig, men samtidigt är det någonting som får mig att stanna kvar. jag vet inte vad. jag vet aldrig vad det är hos dig som får hjärtat att slå snabbare och samtidigt sakta ner. jag vet aldrig vad det är som bygger upp mig och bryter ner mig samtidigt. men vi har skapat så mycket tillsammans, kanske är det ändå våran existens som är orsaken. oktobermorgonen: inte sommar. inte vinter. vi hade liksom fastnat i någonting som var i mitten av alltihopa. hösten. med hösten kom lugnet, dansen, lyckan, musiken. musiken spelades fortfarande där nere i den mörka källaren när jag lämnade kvarteret den morgonen med dimman i lungorna. dansen fortfarande i benen och fötterna. dammet i venerna. ljudet från hans hjärta i huvudet. som en bomb redo att sprängas. kanske är det ändå det som fick mig att stanna så länge: oss.

jag vilar mitt huvud mot den iskalla rutan som skiljer mig och världen ifrån varandra. människor nere på gatan tar skydd ifrån det lätta snöfallet, men låter ändå kylan krypa innanför huden för att få hjärtat på tvåhundrafemtio gram att stanna upp i någon sekund. det gör ont på det bra sättet när mina hjärtslag tar fart igen. (följer gamla rutiner.) den här vintern ska inte bli som den förra. den här gången ska allt gå bättre.

novembersnö (spellista)

och ibland önskar jag att det vore som hon säger: att du inte existerade (i min värld) jag önskar att jag hade något slags tidsbegrepp, att inte varenda sekund utan dig fortfarande känns som månader. jag önskar att jag inte hade fallit så jävla hårt på midnattsgatorna eller exploderat så som jag gjorde under novemberhimlen samtidigt som alla andra i den här staden. jag önskar att på precis samma sätt som det inte finns tid i rymden; att våran existens inte hade rört oss lika lätt som fjärilar mot bröstkorgen. för ingenting känns längre verkligt, vad är vi?

vintern har ställt in sig på vintertid, gör sig redo för den kommande vintern. dimman kväver städerna och kväver mig. lungorna andas in den kroniska dimman och den konstanta sömnen som vilar över staden för att sedan blandas med de nyvakna fjärilarna i magen. stjärnorna fryser i samma takt som oss; vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt. vi gör oss redo för den kommande vintern precis som omvärlden. ändå känns det som om det krävs mer förberedelser för att klara av isvindarna, minusgraderna. mer förberedelser för att få det lilla hjärtat att fortsätta pulsera. få fjärilarnas vingar att slå lika försiktiga slag som hjärtat, någon slags kittlande känsla. att få höra dem viska 'välkommen hem'.

dansar på bortglömda midnattsgator tills fötterna gör ont. (förlorar mig och känslorna faller fritt) dansar fastän hjärtat brister. glömmer sekunder, och allt därimellan. tystnaden krossas av fötter mot blöt asfalt och utav röster som försvinner upp i höstmörkret. upp mot novemberhimlen. som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på. röken som lämnar våra luftrör försvinner ut i dimman utan spår, trots att regnet bevarar lukten av gift.

vill stoppa tiden och inte känna hur vindarna blåser längre. vill döda tystnaden mellan de papperstunna väggarna. vill försöka skydda hjärtat från att frysa till is: snö i oktober och våra andetag är rök. luften svider när vi andas in och med förhoppning i luftrören så hoppas vi på att ångesten ska följa med ut ur samma väg som syret. staden ligger i dvala och löven nästan isolerar alla ljud som försöker tränga sig på. komma innanför för att eka mellan husen. vi sluter våra ögon och andas in igen. bara denna gången av andra skäl. den här gången vill vi känna hur hysterin sprider sig från cell till cell som en sjukdom. ett virus, något slags fel.

DOM SÄGER DET ÄR FEL PÅ HJÄRTAT MEN INGENTING HAR NÅGONSIN SLAGIT SÅ HÅRDA SLAG

när jag blundar så kan jag nästan se hans händer framför mig. om jag koncentrerar mig ytterligare så kan jag nästan känna dem flätade i mina fingrar eller i mitt hår. jag har alldeles för många minnen från vintrarna i hans sovrum; imman på fönstren som jag brukade måla hjärtan i, de tunna och slitna, vita lakanen, det kyliga trägolvet, de snötäckta träden. jag minns hans ryggtavla där han hade märken efter mina fingrar. genom hans tunna hud syndes hans ryggrad. varenda kota. jag lät fingrarna glida längs hans nyckelben.

han var längre än mig, men våra kroppar passade så bra ihop oavsett om jag fick stå på tå för att pussa hans panna. mitt tunga huvud vilades så bra mot hans bröstkorg. varje gång jag lämnade hans tonårsrum luktade det som alla nätter vi spenderat under stjärnhimlen: frihet.

hans armar var trygghet för mig, och jag är nästan säker på att jag aldrig kommer uppleva något som kändes mer hemma än att ligga bredvid honom samtidigt som hans knotiga, smala fingrar flätade mitt hår.