-

Sextonde april: Ljus genom glasrutan som skiljer oss och världen isär. Bakom oss exploderar landskapet och husen försvinner in i morgondimman. Tåget som skär mot rälsens metall och när tåget stannat helt krockar mina skor mot den hårda betongen under mig. Lycka igenom hela kroppen, längtan av att snart vara där. Sedan köar vi i tretton timmar för att se honom igen. Hjälten, våren, gryningen, löven om hösten, sommarsolens strålar mot husens tegelväggar inne i centrum. Håkan.

Innan konserten får vi träffa Hurricane Gilbert och Håkan, för att några timmar senare tryckas mot kravallstaketet som ettusenfemhundra andra personer. Trycket mot bröstkorgen, ettusenfemhundra andra personer med hjärtan i halsen precis som jag, tårarna mot kinderna, skriket ifrån hesa halsar när han står framför mig igen. Under ''Det är så jag säger det'' gråter jag så mycket tills jag har slut på vatten i mina tårkanaler. Jag dansar tills benen knappt bär mig och efter konserten faller jag ihop på asfalten och gråter. Tömd på precis allting. Luft, slag, puls, ork. Det skrikande ljudet av tonårshjärtan i aprilnatten begravs i asfalten och ut ur dörren kommer återigen Hurricane Gilbert. Jag kramar om honom och säger att vi ses i Göteborg. ''Det blir fint.'' svarar han och går mot vägen. Sedan går jag tillbaka till järnvägsstationen igen med mina vänner och tar tåget hem tillbaka till kaoset, ut ur min trygghetszon. Sedan var allting slut. Allt vackert föds för att dö, men snart ses vi igen finaste Håkan.

(Ja jag grät när jag såg Håkan kommandes på vägen, så jag ser bara jätteknäpp ut på bilden bredvid honom)









I: ''Vad ser du i någon som mig?''

Ett leende som tränger sig in i mina ögon och ett svar som krockar mot baksidan av hans tänder:

''Minns du den där gången på parkbänken när alla hade gått hem ifrån nattlivet och lämnat staden bakom sig? Då frågade du samma sak. Jag tände bara en cigg och svarade genom rökmolnet att du inte var drömmarna jag drömde ibland. Du var bättre än så. Du var min verklighet, och det var enda gången jag inte flydde ifrån den.''



II: Svarta dagar följs av vita nätter och jag stannar uppe och dansar under aprilhimlen tills jag har andats in dig så vi blir samma blod, samma tankar, samma hjärta. Tills jag inte längre vet vart jag börjar och du slutar. Vi dansar vid vägkanten med doften av bränt gummi i våra näsor och dina fingrar som håller om min hand hårdare än vad som egentligen behövs. Händerna nästan som svetsade i varandra och med andan i halsen precis efter att du låtit asfalten släcka din cigarett. Kunde du känna mina händer bakom din ryggrad? Jag försökte hålla fast dig med samma kraft som du med din fastklistrade hand i min.







III: Det låter som en kliché och en lögn, en kärlekssång, något patetiskt men jag vill bara ha dig. / Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

(Hej alla fina läsare. Nu är det 101 av er på bloglovin. Jag kunde inte vara gladare över att ni har stannat hos mig såhär länge. Tack. Tack för alla fina kommentarer.)