stan förblöder:
moderna tankar om varandra och du liknar ingen annan. antika löften som vi blandar tills vi båda slutat andas luften omkring.
är du lycklig nu? har vi tid innan allting tar slut? äntligen har jag hittat orden.
det kallas tvivel, det där som stör:
''det är inte slagen som känns'' försöker väl mest intala mig själv just att: det faktiskt inte är slagen som känns. men det är det. det är dem som gör ont.
du sa att rädslan den går över:
hatar alla sorters rutiner. att alltid göra samma sak, följa ett visst mönster. denna gången är det annorlunda: skippar några hjärtslag. ett två fyra sex. glömmer bort rutinen, och andas in och ut alldeles för fort.
du lärde mig att fullständigt försvinna:
''spelar det längre någon roll? jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll''
men vad är egentligen KONTROLL? kontroll kan vara att styra något, eller krossa något. först när man kan förstöra något, har man den där förbannade kontrollen.
vill bort bort bort för tillfället. nio dagar kvar tills jag åker iväg till gotland över helgen. jag blir inte borta länge, men hoppas det får mig på andra tankebanor än dem här.
HUR KAN DU VARA SÅ SÄKER PÅ DITT SVAR? HUR KAN DU VARA SÅ ISKALL, REN, OCH KLAR? NÄR DET FINNS PLATSER I VINTERGATAN KVAR, SOM VI ALDRIG FÅR SE.
på nära håll:
jag vaknar av värmen, men jag är iskall. jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu, vi drömmer nog alltid om saker vi glömt. allt du har väntat på krymper på nära håll, allting omkring dig är långsamt som jag. allt du har väntat kommer så småningom, när jag är borta är du: potential.
äntligen sätter du själv dina gränser:
sökes: någon att dela allting med. dela samma luft, och någon att dela alla kalla nätter med.
I NEED YOU TOO NEED ME.
och på håll såg jag ljuset dö i dimman, precis när mörkret tändes upp igen.
tusen dagar har redan passerat:
tusen avtryck i den grå trottoaren, och tusen omvägar hem. det är visst någon som är tillbaka.
lyssnar till musik som får mig att känna hur allting går sönder sakta inifrån. lyssnar till musik som får mig och mitt överromantiska hjärta att krossas. (svarta linjer, minns du hur det var?)
mannen i den vita hatten:
en vind blåser skräp i korridoren en sista gång. och du och jag håller andan, och håller händer i språnget, det är inte så långt hem.
tystnad tagning kamera två:
ge oss en chans, vi är äldre nu:
en helt ny värld:
note: är så jävla trött på verkligheten, och inte fan är mina tankar klara, och inte ett enda frågetecken har slätats ut. de säger att tiden läker alla såren, jag väntar fortfarande. åt helvete med det här, och god natt på er. (positiva amanda)
