- -

There will come a time, you'll see, with no more tears and love will not break your heart.

Det är inte om nätterna när jag och verkligheten ligger klarvakna i en nybäddad säng som den fastklamrade känslan innanför bröstet bestående av ensamhet känns som starkast, eller är som värst. Det är inte när den kommer krypandes längs kotorna eller ligger som tätast längs mina ådror. Det är inte heller när hela min kropp och hela mitt nyvakna blodsystem skakar av kylan ifrån mitt halvt öppna fönster som låter novembervindar och gatustormar blåsa in utan att jag försöker hindra det. Ingenting är på fasaden av min hud med små sprickor där ljus kan tränga in. Det är djupare än så. Det är inuti det bultande hjärtat som jag har begravt känslorna. Någonstans där inuti har jag kanske förlorat de. Bland vener. Bland slag i otakt. Bland ömtåliga hjärtan som slår i hopp om förändringar. Som att både jag och mina bortglömda känslor har förlorat våra orienteringspunkter, trots att det är i vårat egna blodsystem vi befinner oss i. Men kanske gäller det inte bara våra kroppar, kanske är även stjärnorna förlorade, bundna, och vilsna i sitt egna solsystem.

(Trots att nästan alla läsare verkar ha lämnat mig vid det här laget så frågar jag er som är kvar: Är det någonting ni undrar över eller så? Och sedan: Skulle någon vilja brevväxla? Jag tycker om brev. Och att skicka med origamifåglar. Puss.)

2011-11-15 @ 21:16:04 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(29) Trackbacks ()

Och du, så vacker att Sinatra skulle ha fallit vid dina fötter:

Jag snubblar runt bland kullersten och vattenpölar på de släckta gatorna med nyupptäckta och främmande känslor som strömmar igenom hela min kropp. Det är en främmande stad och främmande tankar. Främmande ansikten som passerar mig på gatorna som mina ögon inte hinner att registrera förrän de är borta. Vatten som tränger sig in genom mina tunna tygskor och jag ramlar runt i mina egna tankar bestående av dina fräknar, och hur jag brukade försöka räkna dina bruna, nästan svarta, ögonfransar när vi låg på golvet invirade och förlorade i drömmar. Virrvarret i min hjärna går inte att trassla ut, än, men på sådana här gator där det lämnas plats åt mig och andra människor, som kanske andas, tänker och känner likadant glömmer jag bort allting som har med trasslet att göra. Jag stannar istället upp, sluter ögonen och tvingar in höstluften i mina täppta lungor, och tänker att snart är gatorna förvandlade till is. Från sköra höstvindar till starka vinterstormar. Snart är inte bara gatorna minusgrader: Vi kommer också omvandlas till det. Våra andetag. Vårat nervsystem. Och vintergatan kommer vara närmre än någonsin. En dag är hela världen vår, min älskling.

03:30: Den natten vaknade jag med ett bultande hjärta för jag visste att kanske har jag bara drömt allting. Ingenting är på riktigt och jag har liksom tappat min verklighetsuppfattning. Ingenting är vettigt. Men trots att jag drömde alltihopa och trots att världen aldrig kommer bli våran så har ingenting någonsin känts så på riktigt. Jag har aldrig känt mig närmre någon som jag gjorde den natten mot din fräkniga hud.

2011-11-02 @ 15:08:39 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(5) Trackbacks ()