-

varenda tanke om svalorna i vår som han tänkt lämnar hans luftvägar och begravs i den söndertrampade marken under oss. tankarna begravs även under huden, precis där halsen blir till axlar. bortglömda tankar om svalor och solstrålarna i vår, precis på samma sätt som jag glömmer vem jag är i hans närhet. jag försöker göra sekunderna längre, för att bara få ha en ursäkt för att han ska stanna. för att han ska andas samma luft som mig ett tag till. jag vill vara en del av hans tankar, gömda vid hans nyckelben, gömda i hans hjärna, i hans bröstkorg och även i hans hjärta. jag vill försvinna in i hans blodsystem och lämna hans luftvägar som resten av hans tankar gör. ''låt oss bli dom som försvann'' viskar han till mig och till vårhimlen. sedan: tystnad.

sömntunga hjärtslag som slår emot bröstbenets fasad och jag tänker att ingenting är bättre än att få känna den diskreta doften av hans hud när morgonljuset stryker hans hy försiktigt. när vintersolstrålarna lämnar märken på den vita väggen och över hela hans bröstkorg. jag drar med fingrarna över hans revben för att veta att hans hjärta fortfarande slår. (för mig) jag lokaliserar mitt hjärta på precis samma sätt för att veta att jag lever. mellan dröm och verklighet, då är han och jag samma person.

(jag är kär igen. sådär på riktigt när fjärilarna nästan lämnar bröstkorgen och samma sak med hjärtat. när alla fjärilar i magen vaknar upp, viskar: 'välkommen hem')

jag minns blickar jag mötte och människors hud mot mina händer. blå elektricitet som stannar kvar på mina läppar, trots att beröringen var förbi på ett ögonblick. jag lever inte efter deras tid, för jag känner inte till den och jag har aldrig fått veta något om deras regler. i min värld är årstidsväxlingarna annorlunda. skiftningarna mellan dag och natt var och är snabba. skymningsljuset och den brinnande himlen varar aldrig längre än några få andetag. jag mäter min tid i värme och i kyla. jag sträcker mina armar mot den krossade himlen, sluter mina ögon och fångar förändringarna i mina händer. på bara några andetag: närhet till tomhet.







vad vore jag utan dina andetag, finaste columbus?

I: vintergatorna är tomma, människor andas sitt koldioxid innanför de papperstunna väggarna och utanför fönstrena tänds gatulamporna tvekandes. vi fyller oss med tomheten och jag flyter ikapp med vintern i form av is i hans hjärta som slår lika försiktigt som snön när den faller mot oss. jag tänker att hans hjärta kanske faller för att smälta och förstöras lika vackert som när snöflingorna smälter på min kind.

II: vi drömmer om sommaren, att känna gräs mot våran ömtåliga hud och att höra kraset av blommor som förstörs mellan fingrarna. att fånga himlen i våra händer och andas in den i vårat blodsystem och i våra bröstkorgar. jag vill höra ljudet från hans blod i hans vener när det försiktigt tar sig igenom kroppen. jag vill röra mig försiktigt i hans värld för att inte förstöra någonting, likt fjärilar som rör sig över ängarna i juli. (och i våra bröstkorgar året runt)

jag vill låta morgonens första solstrålar tränga sig in in genom hudsprickorna, ta sig förbi mina revben och flyta runt runt runt i blodomloppet tills det når hjärtat. men han lyfter sin hand mot solen, förtränger ljuset och fortsätter leva i en krigszon under en molnfri himmel. pulveriserade drömmar i hans hjärta som kolliderar utav hans värld där kontroll inte existerar. kontroll är att förstöra någonting säger jag, och han krossar mitt hjärta som gräset under hans ryggrad. slitna lungor andas för överlevnad och ett sönderslaget hjärta slår för någon som är lika klar som vinterisen. det är kaos i min hjärna och jag vill bromsa ner min puls. det pågår krig i min bröstkorg, och du vet: de blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.

slutet mot december och jag reser mot stockholm och sliter skosulorna mot trasiga gator och håller hans hand alldeles för hårt. alldeles för mycket känslor göms bakom mina revben, känslor som ändå är ganska främmande för mig. tusen mikroskopiska explosioner av lycka i mitt blodomlopp som pumpas ut av hjärtat. våra hjärtan slog lika hårda slag, hans och mitt. den konstanta pulsen. han är min nya hud att låta fingertopparna dansa över.

det blev nyårsafton och färger fyllde den becksvarta himlen ovanför oss och explosionerna fick våra lungor att skaka, samma sak med marken under oss. två benrangel skallrade i takt. sekunderna mot en ny början blev allt färre och jag tänkte att tvåtusenelva ska bli det året då allting förändras. jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig någonsin glömma hur det känns: mina nyårslöften.







(gott nytt år på er finisar, om någon har stannat kvar)