-

sönderslagna fjärilar i bröstkorgen, storm i hjärtat, och en hjärna som tänker tankar om verklighetsflykt: jag förklarar för henne att hjärtat är uppbyggt för att klara sig. att hjärnan kan hantera tankar om att vilja isolera sig ifrån omvärlden. hjärtat kommer fortsätta slå och övervinna varenda vintervind som tagit sig innanför huden, som lämnar spår efter sig i blodsystemet. vindar har tagit sig in i mig och isen har försökt att förvandla mig och mina andetag till samma temperatur. jag försökte få ur frosten ur lungorna och frosten som satt sig på själen men jag var inte beredd på minusgraderna som hade bosatt sig under min hud.

(kanske fyller jag min hjärna med lögner om att jag ska klara mig)

ekot fyller mig och försöket att vilja fly från mig själv misslyckas. jag vet hur det känns att vara vid liv, när hjärtat slår alldeles för hårt. nu vill jag veta hur det känns att leva. att känna hur hjärtat slåss för överlevnad och att känna att lungorna kräver mer luft. jag är rädd för att hjärtat inte ska övervinna vindarna ändå. ändå är jag den enda som stoppar det. rädd för att stjärnorna ska slockna och det är jag som släcker dem. jag hindrar mig själv.

jag antar det är såhär man exploderar. om inte, lär mig hur man exploderar. imploderar. lär mig hur man lever.

I: flera timmars köande i snöstorm för att få se håkan hellström. jag hade väntat otroligt länge på den dagen och inom några timmar skulle vi stå framför honom. vi spelade musik om explosioner göteborgsregn och om kärlek. han var kärleken. han var solskenet. och det är han fortfarande.




II: vi stiger in i rummet och rusar till scenen. vi hamnar precis vid kravallstaketet och känner trycket mot hjärtat och mot revbenen när sekunderna tills han kommer ut blir allt färre. trummorna började att slå och hjälten som räddar mig oavsett vilken dy jag är i frågar vilket tempo våra hjärtan slog i den kvällen. jag skriker trots gråten i halsen, och tänker att mitt hjärta slår för hårt i samma takt som resten av människorna i lokalen. jag kunde känna bankandet innanför bröstet och det slog för honom de timmarna vi andades samma luft.




III: då vi trodde det var över och håkan lämnar scenen så kommer han istället tillbaka med lars winnerbäck vid hans sida. de sjunger en duett tillsammans, och låten var: försent för edelweiss. mina kinder var blöta och jag trodde jag hade slut på tårar den kvällen. istället börjar jag gråta ännu mer och andas in allting. känner smaken på tungan, och tänker att det är så lycka smakar. nu vet jag vad allt det innebär.



IIII: hjälten slängde ut rosor till publiken och vi skrek tills all luft lämnat våra lungor. håkan lämnade scenen återigen och den gången var det slut på riktigt. när lokalen hade tömts på människor, när våra lungor tömts på luft, när våra ögon nästan tömts på tårar, och när våra hjärtan tömts på slag sätter jag mig ner med min bästavän på golvet och gråter ännu mer. när vakterna tvingar oss att lämna byggnaden så går vi ut i och brinner upp i vinternatten. lycka i varenda cell och vi som trodde vi skulle dö av längtan tills den tionde februari, levde den kvällen. man måste dö några gånger innan man kan leva. eller hur, håkan? snart ses vi igen, älskade du.

okej här kommer ett vanligt opoetiskt inlägg. nu drar jag på konsert med min bästa vän. det är finaste håkan hellström vi ska se, självfallet. och ja. snart ska vi åka och köa. hälsa om ni ser mig eller så. om någon ska dit.

när regnet slår mot mitt hjärta och mot mitt fönster säger han att jag är den enda han tillåter se den tydliga tomheten när hans bröstkorg höjs för att sedan sänkas som en sten mot havsbottnen igen. när jag känner rörelsen för att veta att han hållt sig vid liv gör ingenting ont längre. jag säger att han inte är tom överhuvudtaget utan att gryningen bor i honom. flyttfåglarna som har återvänt för att stanna den här gången har också bosatt sig under och mellan revbenen. pulveriserade drömmar lossnar från hans hjärta för varje slag det vågar sig på. det slår i samma tempo som svalornas vingar i bröstet. även regnet fortsätter att slå. regnmolnen fyller upp tomrummet i mig. det regnar utanför, det regnar inuti. molnen kväver mig.