- -

alltid har jag varit svag. dom säger det är nåt med mitt huvud men ingenting har någonsin varit så nära ett svar.

vill stoppa tiden och inte känna hur vindarna blåser längre. vill döda tystnaden mellan de papperstunna väggarna. vill försöka skydda hjärtat från att frysa till is: snö i oktober och våra andetag är rök. luften svider när vi andas in och med förhoppning i luftrören så hoppas vi på att ångesten ska följa med ut ur samma väg som syret. staden ligger i dvala och löven nästan isolerar alla ljud som försöker tränga sig på. komma innanför för att eka mellan husen. vi sluter våra ögon och andas in igen. bara denna gången av andra skäl. den här gången vill vi känna hur hysterin sprider sig från cell till cell som en sjukdom. ett virus, något slags fel.

DOM SÄGER DET ÄR FEL PÅ HJÄRTAT MEN INGENTING HAR NÅGONSIN SLAGIT SÅ HÅRDA SLAG

2010-10-29 @ 15:30:53 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(28) Trackbacks ()

all I've ever been to myself is my own enemy

jag säger att han är som staden i oktober. att under den gula och röda mattan så är han minst lika grå som asfalten. att hela hans värld är i gråskala. att han är den likbleka vintern. han är minusgraderna. jag säger att jag redan har räknat alla frusna stjärnor på decemberhimlen som mina ögon har fångat. jag säger att jag lever i mina drömmar för att dö när jag vaknar. han svarar inte utan skakar i takt till sina hjärtslag. han är lika sällsynt som värme kring vinterhjärtan eller som färgexplosionen i snön.

2010-10-25 @ 15:56:42 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(13) Trackbacks ()

visslar fåglarna i träden: det finns ingen poäng i att vara fri längre

när jag blundar så kan jag nästan se hans händer framför mig. om jag koncentrerar mig ytterligare så kan jag nästan känna dem flätade i mina fingrar eller i mitt hår. jag har alldeles för många minnen från vintrarna i hans sovrum; imman på fönstren som jag brukade måla hjärtan i, de tunna och slitna, vita lakanen, det kyliga trägolvet, de snötäckta träden. jag minns hans ryggtavla där han hade märken efter mina fingrar. genom hans tunna hud syndes hans ryggrad. varenda kota. jag lät fingrarna glida längs hans nyckelben.

han var längre än mig, men våra kroppar passade så bra ihop oavsett om jag fick stå på tå för att pussa hans panna. mitt tunga huvud vilades så bra mot hans bröstkorg. varje gång jag lämnade hans tonårsrum luktade det som alla nätter vi spenderat under stjärnhimlen: frihet.

hans armar var trygghet för mig, och jag är nästan säker på att jag aldrig kommer uppleva något som kändes mer hemma än att ligga bredvid honom samtidigt som hans knotiga, smala fingrar flätade mitt hår.

2010-10-23 @ 19:47:40 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(22) Trackbacks ()

hon låg på gatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären och världen förtjänar inte dig

december förra året: minns du hur det var? hur kalla linköpingsgatorna var och hur mörkt allting var om nätterna? hur mycket jag pratade om stjärnhimmelen? hur jag brukade hålla om dig försiktigt precis som om du brutit ett revben? jag minns allt som naglarna mot glas. hur du sjöng mitt namn när ingen märkte. när bara gräset och frosten kunde höra. vinterandedräkten klädde dig. det gör den fortfarande.

solsystem till nervsystem. femton sekunder av allt. från genombrott till sammanbrott, femton sekunder av allt.

2010-10-22 @ 18:11:22 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(13) Trackbacks ()

och jag som aldrig trodde på kärlek

träffar några vänner och köar till håkan hellström. springer på gator bland rostiga cyklar, gummidäck och fabriksfasader för att få träffa min hjälte. är så nervös och hjärtat slår hårdare än någonsin för livräddaren. lycka ända ut i fingertopparna; lycka genom venerna. och sen sitter han där. det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel. jag får en kram och det är första gången på länge som jag faktiskt känner mig vid liv. man måste dö några gånger innan man kan leva.

2010-10-19 @ 21:11:16 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(13) Trackbacks ()

se mig sa jag, hör mig sa jag, känn mig.

x: onsdag genom regn, en slaskig trottoar; åker in mot eskilstuna tidigt på morgonen. ser hur höstsolen går upp och hur dess ljus kvävs i morgondimman. frosten i gräset gör allting gråaktigt och jag är ungefär lika grå.

xx: vaken om nätterna och tänker på hjälten. att min nedräkning börjar nu och att det är en dag kvar tills jag får träffa honom. berätta för honom att han räddar liv. att han är vågorna som håller mig över ytan, eller att han är benen som bär mig.

2010-10-17 @ 21:11:31 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(14) Trackbacks ()

du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel

jag stryker mina fingrar längs hans ryggrad. jag gör det försiktigt eftersom han är så skör. tystnaden gör mig galen men ändå säger jag ingenting för att få honom att förstå. förstå hur mycket han är för mig. att han inte bara är den smala sköra tunna pojken. jag vill berätta för honom att han är mer än så. att han är pojken vars hud luktar likadant som sommarvindarna när dem blåser som hårdast över ängarna. att han är det närmsta magi jag lär komma.

förlorar mig och känslorna faller fritt på midnattsgatorna. för vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

2010-10-13 @ 17:24:14 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(20) Trackbacks ()

kylan blev min vän. min ursäkt för att gömma mig igen.

han är inte bara hösthjärtat. han är allt som har med hösten att göra. färgerna som gör hösten vacker, kylan, vindarna, de tunna och sköra löven, eller den blåa oktoberhimlen. eller den klara isen om vintern. när snön söver gräset med sin kyla. när världen blir vintervit så är han min färgexplosion. han är vintern. isen i venerna.

hur kan du vara så iskall, ren och klar när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se?

2010-10-12 @ 13:14:18 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(19) Trackbacks ()

vi kan le, men bara i sekunder. det är ett uttryck för känslor, och det är förbjudet. eller bli som gatorna, våren och vintern. dom som går runt tills dom försvinner.

radion spelade vår sång och det var då allting kom tillbaka. tankarna om nyckelbenen eller varenda hårstrå på hans armar. jag önskar att jag inte kände. någonting alls. (möjligtvis hans armar runt min midja igen. eller hans läppar mot mina. eller hur han brukade röra vid mina revben) men ändå önskar jag att jag inte mindes så mycket om honom.

för jag vet att den här natten kommer döda mig om jag inte får vara med dig.

2010-10-09 @ 21:44:57 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(15) Trackbacks ()

det ekar mindre när jag fyller mig med dig

innanför huden, i mitt bröst spelas det sånger om frihet. (samma frihet som fåglarna har) de kan flyga överallt i världen för att upptäcka varenda hörn. ibland undrar jag varför inte jag gör samma sak. upptäcker andra städer. omfamnar andra kroppar. andas annat syre. lär känna andra människor. jag vet inte varför jag har stannat i den här staden så länge nu.

2010-10-06 @ 21:30:16 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(17) Trackbacks ()

alla mina drömmar har slagit in men allt mitt drömmande har gjort mig blind.

jag klär mig i för mycket hud och smyger ut om nätterna i alldeles för tunna kläder och kängor för att stirra upp mot stjärnhimlen. att se hur träden försvinner i mörkret. och att se hur gatulamporna tänds en efter en för att sedan ljuset ska dö i dimman. att tömma lungorna på luft. på rök. på hemligheter. på allt. att tömma hjärtat på precis samma sätt.

han viskar att han hatar förändringar men jag svarar att allting förändras. ingenting är som förut och människor förändras ständigt. hans hjärna vägrade tro det men hjärtat sa annat. han visste att vi två hade förändrats. att ingenting är sig likt. förutom att staden ligger lika tom som förut.

(jag vill springa rakt in i dina andetag så att jag känner jorden och himlen i mina lungor och i mina händer.)

2010-10-03 @ 20:42:46 Permalink Allmänt LÄMNA SPÅR(19) Trackbacks ()