Min klocka har stannat. Under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi:
Jag vill inte vara kvar under fabriksmolnen på septemberhimlen, men samtidigt har jag tröttnat på att fly bara för jag aldrig vet vad hjärtat vill. Det är just det: Kanske vill jag inte känna alls. Jag vill inte känna vinden blåsa under fåglarnas vingar. Jag vill inte veta att den samlas mellan deras fjädrar. Jag vill inte känna av begäret av att fly. Jag vill inte känna hjärtslagen alls. Jag vill inte känna de första snöflingorna på mina läppar. Jag vill inte känna de första solstrålarna om våren. Och framförallt vill jag inte känna av dig under huden. Inte dunkandes i mina ådror. Jag vill inte känna hur du river sönder mina tankar där bakom pannbenet. Jag vill glömma dig. Men hur ska man kunna glömma någon som en gång var aprilhimlen, solskenet, allt det fina med den här staden? Och hur ska man kunna glömma bort en säng som förr brukade innehålla två hjärtan? Jag vill att du trasslar isär virrvarret i min hjärna, kära du. Stärk mina hjärtslag igen. Två hjärtan är starkare än ett, du vet.
1: Och återigen krossar du mig under foten som höstlöven. Kras.
Amanda. Du är det finaste jag vet.
Min flickvän gjorde slut med mig, eller gjorde slut låter så fruktansvärt fel.
Hon orkade helt enkelt inte ha ett förhållande, och det skrev hon över msn en sen kväll för ungefär två veckor sedan.
Dagen innan, hon dödade mig med sina ord, hade jag varit glad över att vi firat 4 månader tsm.
Vi hade planerat att jag skulle åka till henne den helgen, vi skulle dricka vin, röka och leva.
Så som vi alltid gjorde när vi sågs.
Men nu blev det inte så, och jag tänker på henne hela tiden.
Vet inte/vill inte veta hur jag mår.
Och det första jag tänkte när jag dagen efter att hon "gjort slut" satt på bussen in till stan, - ingenting ska någonsin få beröra mig mer.
Jag vet inte vad som hänt dig, vem som trampar på ditt hjärta, men jag känner igen mig i texten, den var väldigt fin.
Skulle egentligen bara skriva det, vet inte varför jag skev det andra.
Men om du någon gång skulle känna dig forever alone, kan du ju bara skriva en kommentar eller nåt i bloggen.
Så vet jag.
Ta hand om dig.
Så otroligt vackert. Du är helt fantastisk.
du skriver jäte fint
'och måste vara en av de finaste jag sett,!
kram
Hej, jag skulle vilja lära känna dig. man kanske inte gör såhär.. egentligen.. men du skriver verkligen fint, så fint att det gör ont ibland. hela du verkar vara så oerhört fin. Förlåt om jag är lite rätt fram, men det skulle vara fint att känna dig (: /Nea
Linnea: Hej! Men åh, vad fin du verkar som vågar skriva det här. Det är bara att lämna mailadress eller liknande så vi kan börja prata. Ta hand om dig.
Du skriver så otroligt fint, det är helt stört att någon kan skriva så.
åh fint c: jag skriver den i "fältet" däruppe :)
/Nea
hej kära. Det är fruktansvärt hemskt när man ger sitt hjärta till någon som sedan stampar på det. Jag skulle kunna skriva att jag förstår, att jag förstår hur det känns. jag förstår, men samtidigt inte alls. jag kan aldrig veta vad du känner(kände), men jag har varit med om liknande. Känslan av att känna sig behövd, att någon inte överlever utan ens andetag. Man ger sitt allt till någon och får det samma tillbaka. På samma sätt som vacker kärlek är ett av de finaste, så är olycklig kärlek något av de värsta. När det gör sådär fruktansvärt ont, ett ständigt tryck över bröstet. Det blir svårt att andas, för det känns som om man inte klarar dig utan dess andetag. Med risk för att låta som en hurtigkatt, så måste jag ändå säga att det blir bättre. Det är svårt, men det går. Och det går inte på en natt, det tar tid. Men oftast är det så, att tiden läker sår. Åh usch, det är nästan lite jobbigt att läsa det du skriver. tragiskt men magiskt, du beskriver fint. Men när det börjar kännas bättre så kommer man att upptäcka människor som vill en väl. Sådana som kanske vill komma nära, snälla människor finns. Sådana som hjälper en att gå vidare. Inte att glömma, för glömma kommer man aldrig att göra. Men som kanske kommer att hjälpa en att visa att livet fortsätter. Nej, nu lät jag som en psykologgubbe,någon kurator i 45 års åldern, som snart ska gå i pension. "på min tid då var det si och så.. och kärlek går över osvosvosv"(segfuck gubbar), men sanningen är den att all kärlek är riktig kärlek. Kärleken är vacker, fin finare finast.. åh nu blev det ännu värre! aja, du kan ta det här som ett råd, eller så kan du skita i det. Gör det som känns bäst. Ta hand om dig.
Magnus
