-

Staden har lagt sommaren bakom sig för att välkomna hösten i form av höstvindar som bär med sig fallna löv i färgerna rött och gult. Jag kan nästan se igenom stadens människor, trots deras allt tjockare lager av kläder. Precis  som asfalten börjar klä sig i ett lager av löv, för att täcka dess allt mer spruckna fasad. Människor fungerar nog på samma sätt under deras hud. Under tunna tyger och tunt skinn, bland vener och blodkroppar döljer de hemligheter från tidigare vintrar. Det gör i alla fall jag. Jag hoppas hela tiden på förändringar höst efter höst när vindarna klamrar sig fast kring trädstammarna och sliter löv ifrån grenarna. Höstvindarna blåser liv i löven och jag önskar att min skälvande kropp var lika tunn och ömtålig som löven. Jag önskar att vindarna kunde blåsa liv i mig också. Istället står jag som fastfrusen på gatorna mellan de ekande husen med de tomma trappuppgångarna. Det är som att jorden snurrar för fort och jag inte hinner med. Stormarna liksom delar sig vid mina blottade kinder för att sedan bli hela igen bakom min rygg. Men jag behöver en orkan som gör mig synlig och fyller mig med luft igen.