-

1 oktober: Det blöta gräset pulserar. Asfalten sjunger. Löven darrar likt mina knäskålar. Fåglarna förflyttar sig från gren till gren. Vinden blåser igenom min löst stickade halsduk och får mig att rysa. Och kanske är det vid såna här tillfällen, då det bara är jag och vinden på gatorna som jag minns det så himla väl. Hur jag minns när du och jag satt uppe, invirade i tomma lakan och pratade om flykt.

''Fattar du inte? Det har alltid handlat om flykten. Det handlar om att fly från dig själv. Fly från känslostormarna och kortslutningen. Ta dig igenom det här nu.''

2 oktober: Det är som att du liksom försöker ta dig ut men inte lyckas. Du sprider dig i varenda jävla blodådra i min kropp. Och det gör så ont. Det är jobbigt att allting handlar om dig och påminner om dig. Till och med gatan som jag inte ens minns namnet på när du pratade om hur mycket du gillade när myggorna liksom brinner under gatulamporna. Till och med de här förbannade fabriksmolnen. Det gör så ont, för jag vet ju: ingenting påminner  dig om mig på samma sätt. Du syns fortfarande i hudens skåror som gång på gång igen går sönder, trots att jag försöker limma ihop mig själv hela tiden.

3 oktober: För en gångs skull har jag persiennerna uppe och jag vaknar av höstsolen som sticker mig i ögonen; förvandlar hela rummet till guld, likt de guldfärgade fälten vi sprang över förra sommaren barfota. Jag fortsätter vänta på ett sms som aldrig kommer. Något slags livstecken från din sida, så jag kan somna ikväll för en gångs skull genom att veta att även du tog dig igenom känslostormarna och korslutningen, precis som jag. Men jag väntar förgäves på ord som mina ögon aldrig kommer registrera.

4 oktober: Jag känner löven under huden, medans du inte känner någonting alls. Jag går isär igen, trots limmet över hela min kropp. Men allting trasigt ska bli helt den här gången. Så småningom. Snart ska saknaden inte skava mot hjärtat längre.

Jai perdu mes repères, je nage en eau trouble. Emmène-moi aussi loin que possible. Les paysages défilent et la brume se dissipe. Grâce à toi à nouveau je respire.