-

Det är som att luftvägarna ner till bröstkorgen har täppts för. Ändå försöker jag lossa ensamheten ifrån de fläckiga, trasiga tapeterna för att låta den fylla mina celler och min blödande, ständigt pulserande muskel; hjärtat. Jag försöker låta ensamheten från tapeten fylla mina redan fulla lungor. Men egentligen kanske det är samma sak som att komplettera någonting som redan är helt; Förstöra någonting som redan är trasigt. Och jag, jag har tappat hjärtat mot parkettgolvet så många gånger. Jag har låtit det gå sönder likt glasföremål mot hård och sprucken asfalt. Jag har låtit det bulta alldeles för hårt där på golvets blanka, nästan vita, fasad och under revbenen utan att försöka förhindra det. Kanske vill jag inte förhindra det. Kanske vill jag låta det och min kevlarsjäl blöda sig tomma på grund av de för hårda slagen. Slagen som slår för att förhindra ensamhet. (Ändå är det det jag gång på gång fyller min kropp med genom varenda andetag.)