-

A: I tankarna tänder hon eld på allt, sa hon. På buskarna nästintill hans husvägg. Elden som sprider sig längs med gatorna, som om de vore parfymerade. På så sätt skulle världen lysa för henne för en gångs skull. Och jag vill att mina tankar ska eldas upp på samma sätt. Försöka få tankarna om dig att förstöras och bli aska, aska som liksom fastnar på utsidan av min hjärna, men inte kommer längre än så. Och tankarna du lät eldas upp ska försvinna med vinden. Fastna på trädstammarna och på de nakna trädgrenarn då allt annat också är naket: Människornas hjärtan blottade. Människor avklädda på känslor.

- Och hur mycket både jag och vi försöker tända eld på våra tonårstankar så går det inte. Efter elden kommer askan. Askan kryper sig in ändå, hur mycket vi än försöker stänga det ute. Aska i venerna. Hjärtan i lågor.

B: Jag vill förstå dig. Krypa under lagren av svarta lakan. Under din hud. In i dina vener. Krypa precis vid ditt hjärta. För under lagret av askan har vi alla samma röda blod och jag vill göra allt som krävs för att hitta dina tankar i virrvarret av trådar. (Men hur ska jag ens försöka mig på att förstå dig när jag inte ens förstår mig själv? Jag kan inte förstå slagfältet i min hjärttrakt och inte stjärnhimlen i min hjärna.)







Lite olika bilder från den tiden jag har varit borta. Dock vet jag inte om det här innebär återkomst eller inte. Vi får se. Jag skriver när jag får lust till det.