-

för många ensamma händer som ingen håller i. vi går vilse, två desorienterade kroppar på många folktömda gator som vi gått på så många gånger förut, berusade av natten. allt jag har kvar av oss är ett enda stort trassel av dig inbäddad i mina armar. dina smala axlar och din andedräkt i min nacke. någon slags kontrast med dina varma andetag mot min kalla hud och mot höstens kalla luft. vi flöt samman med hösten, löven, asfalten, kastanjerna och våra andetag var förklädda i dimma. lukten av dig fastnade i gropen av mina nyckelben och din hud är likt bevarad under mina fingertoppar numera. låt mig känna din puls igen. vila din vintertrötta och tunga kropp under min hud. försvinn i mitt blodsystem. ditt hjärta slår hårt under min handflata och allt jag hoppas på är din närhet igen. trots att mina saltvattensögon inte längre vilar blicken på din nakna rygg så kommer jag alltid bära med mig känslan jag fick när dina fingertoppar färdades över min varmt tempererade hud och lämnade min kropp i trans och gåshud. kanske förblir vi bara desorienterade och tidlösa. kanske blir vi aldrig mer än så. (den förste november ska jag se finaste markus krunegård i norrköping igen. ses vi där?)