-

I: Bruset ifrån tusentals tv-apparater dränks i vibrationer från dåliga mobilhögtalare som spelar gammal popmusik som förr fick hjärtat att brista rakt framför ögonen på oss, men som nu lämnar oss helt och hållet oberörda. Förr kunde jag se hur våra hjärtan exploderade i en färgexplosion, trots att explosionen var invändig. Nu lämnar musiken oss ihopklistrade och fulländade, men jag kommer förmodligen aldrig förstå mig på mänskligheten, eller varför vi känner som vi gör. Att känna sig så fulländad men vara så splittrad. Att det är inbördeskrig och orkaner inuti en trots att man dansar över vindstilla gator. Och när musiken tystnar så ifrågasätter jag oftast om hjärtat faktiskt är byggt för överlevnad. Ibland tvekar jag.

(Du kommer födas och dö, och födas igen så länge du hör musiken.)

II: Du rökte cigaretter och träbänken som vi satt på luktade svagt av blött gräs och kvällssol. Plusgraderna har äntligen, efter lång väntan, bosatt sig i mig och vårsolen befinner sig ständigt gömd bakom mina ögonlock. Där satt vi med våren strömmandes genom våra kroppar ända tills gatulamporna tändes. Du rökte cigarett efter cigarett och en av de gångerna precis när du låtit röken fylla dina lungor och giftet dina vener frågade du mig något i form av om vi kunde förbli evigt unga där bland björkar, cigarettrök, nerklottrade parkbänkar, och lådvinsnostalgi. Jag log lite smått, precis så man kunde se mina tänder skymta bakom slarvigt rödmålade läppar. Jag svarade inte utan slöt mina ögon och sjöng med i textrader om att jag inte går isär när jag går med dig. För det gör jag inte.