i min bok är du förevigt evelyne
ETT: Jag räknar blåmärken och myggbett, och läser böcker om fräkniga kinder och smultronvin.
TVÅ: Den natten somnade jag till ljudet av åskoväder och regndroppar mot fönsterrutor, i en säng som egentligen är gjord för två, när jag egentligen ville somna till ljudet av hennes andhämtning.
.
TRE: Jag minns den natten (eller egentligen kanske det var tidig morgon. Du vet ju att ingenting, inte ens vi eller oss eller någonting alls är vettigt 03.30 eller vid någon annan jävla tidpunkt heller) som vi spenderade på din balkong. Du hade trasiga strumpbyxor och i den vänstra mungipan hade du en cigarett som var fläckad av ditt röda läppstift. Du rökte fem cigaretter i rad och mumlade något om att du inte förstår dig på sådant som är utom räckhåll för oss och våra fingertoppar.
Det gör inte jag heller, sa jag och såg hur rökmolnen från dina lungor fyllde luften runtomkring oss och lystes upp av ljuset från fullmånen och stjärnorna. I bakgrunden sjöng Jocke med sin raspiga röst från kassa mobilhögtalare om livslögner värda att dö för.
AVSLUT: Jag frågar mig själv hur många gånger hjärtat ska behöva spricka i sömmarna, hur många gånger det ska explodera under bröstbenet. Hur många andra ryggtavlor ska jag få dra mina fingrar över, hur många jävla hjärtan ska sprängas, explodera och upphöra fullständigt innan jag förstår allting du sa där (du var två millimeter ifrån mig) om att redan ha tänkt alla tankar ändå. Hur många gånger ska jag känna hur blodet fyller varenda millimeter av varenda ådra och hur hjärtat slår med ljud likt från ett fabriksområde i bröstkorgen?
När det enda som känns och syns är kroppens implosioner i färgerna likt branden bakom molnen du jagade, hur luften fyller mina lungor och tömmer min puls.
Jag vet inte. Det finns inget enkelt svar och allting är bara lögner om eufori och om bara några få andetag kan allting upphöra.
TVÅ: Den natten somnade jag till ljudet av åskoväder och regndroppar mot fönsterrutor, i en säng som egentligen är gjord för två, när jag egentligen ville somna till ljudet av hennes andhämtning.
.
TRE: Jag minns den natten (eller egentligen kanske det var tidig morgon. Du vet ju att ingenting, inte ens vi eller oss eller någonting alls är vettigt 03.30 eller vid någon annan jävla tidpunkt heller) som vi spenderade på din balkong. Du hade trasiga strumpbyxor och i den vänstra mungipan hade du en cigarett som var fläckad av ditt röda läppstift. Du rökte fem cigaretter i rad och mumlade något om att du inte förstår dig på sådant som är utom räckhåll för oss och våra fingertoppar.
Det gör inte jag heller, sa jag och såg hur rökmolnen från dina lungor fyllde luften runtomkring oss och lystes upp av ljuset från fullmånen och stjärnorna. I bakgrunden sjöng Jocke med sin raspiga röst från kassa mobilhögtalare om livslögner värda att dö för.
AVSLUT: Jag frågar mig själv hur många gånger hjärtat ska behöva spricka i sömmarna, hur många gånger det ska explodera under bröstbenet. Hur många andra ryggtavlor ska jag få dra mina fingrar över, hur många jävla hjärtan ska sprängas, explodera och upphöra fullständigt innan jag förstår allting du sa där (du var två millimeter ifrån mig) om att redan ha tänkt alla tankar ändå. Hur många gånger ska jag känna hur blodet fyller varenda millimeter av varenda ådra och hur hjärtat slår med ljud likt från ett fabriksområde i bröstkorgen?
När det enda som känns och syns är kroppens implosioner i färgerna likt branden bakom molnen du jagade, hur luften fyller mina lungor och tömmer min puls.
Jag vet inte. Det finns inget enkelt svar och allting är bara lögner om eufori och om bara några få andetag kan allting upphöra.
NOLL:
gör ett avtryck
har skrivit något: Julia
Du skriver så himla bra, Amanda.
har skrivit något: Virvelvindsflickan
fint
Trackback
