jag vet inte varför det inte går att göra styckesindelningar

Inledning: Jag kommer ihåg allting. I alla fall är det så jag vill se det. Hur mina knäskålar var tryckta mot varandra och hur mina vinterbleka ben vilade mot parkettgolvets blanka och kalla yta. Anteckningsblocket var placerat i mitt knä och jag höll pennan så hårt att knogarna vitnade. Jag minns hur många gånger jag hade försökt att skriva olika meningar för att sedan stryka över dem, pressa ihop det randiga pappret för att slänga det på golvet precis bredvid mig. Det enda jag egentligen inte minns är hur många minuter jag spenderade där på mitt golv vid min sängkant, och hur många minuter jag spenderade i hopp om att försöka få ner allt jag någonsin tänkt om dig i formuleringar i anteckningsblocket. Kanske var det tre minuter och fyrtionio sekunder. Kanske var det nittioen minuter och åtta sekunder. Jag vet inte. Kanske är det vid sådana tillfällen man förlorar sin verklighetsuppfattning. Jag önskar att jag då var bättre på det hela med formuleringar. Om jag kunde förklara allting för dig, viska dig alla hemligheter som ligger närmast mitt bultande hjärta, så skulle det kanske vara det här. Kapitel I: Det var någon gång i mitten av april och Alice vaknade av att hennes mamma öppnade dörren för att sedan placera en kopp te på hennes fönsterkarm. ”Kamomill” sade hon, och log lite smått. Alice tittade ner i sin madrass, drog fingrarna genom sitt morgonrufsiga hår och log, nästan så att man kunde skymta hennes tänder bakom de bleka läpparna. Mamman gick sedan ut och stängde dörren bakom sig försiktigt. Alice satte sig på sängkanten, med fötterna dinglandes ovanför sitt parkettgolv för att sedan ställa sig upp och gå mot fönstret. Hon drack en klunk av sitt te som ännu var för varmt, och vinklade upp persiennerna för att möta morgonens första solstrålar. Solstrålarna stack till i hennes ögon och tvingade henne att blunda. Persiennernas springor lämnade solblekta ränder över hela hennes vitmålade väggar och över hennes kopparröda hår. Topparna var slitna och håret täckte knappt hennes nyckelben. Luggen var för lång och nuddade hennes ögonfransar. Hon suckade bara för sig själv och drack ännu en klunk av hennes te. Utifrån köket ropade hennes mamma att hon skulle åka till jobbet och att hon hade satt på kaffe åt Alice. Alice gav ingen respons utan fortsatte att stirra ut genom hennes persienner. Hon studerade med hennes gråblå ögon hur molnen flyttade sig. Trädtopparnas rörelser och förflyttandet av markens löv tydde på vind. Jämförelsevis ingenting med vad hon upplevt den senaste vintern, fast kanske är det en annan sak eftersom det var inbördesorkaner och inte någon vind som förflyttade löv eller fick trädtoppar att svaja. Det var en hel jävla orkan i henne den föregående vintern och numera, när vårsolen lyser för starkt och hjärtat slår för hårt så inser hon att det har lämnat sina spår i hennes blodsystem. Kapitel II: När koppen var tom och när himmelen var nästintill molnfri numera gick hon för att ta på sig kläder. Strumpbyxorna var trasiga lite här och var och tröjan hon tog på sig var egentligen alldeles för stor. Skorna var det hål i även dem. Hon tog på sig allt för tunna kläder, slängde tygpåsen över axeln och gick ut. Återigen stack solstrålarna till i hennes ögon, och hon tog solglasögonen ur hennes jackficka och ur ett solglasögonsperspektiv blev allt färgat till sepia tills pupillerna vande sig. Vinden blåste håret för ögonen när hon böjde ner huvudet för att ta upp sitt cigarettpaket ur den svarta tygpåsen över hennes axel. Hon tände en cigarett i mungipan som fläckades av hennes röda läppstift ifrån gårdagen. Trottoaren var fortfarande fylld av gruset ifrån vintern och det knastrade under hennes tygskor för varje steg hon tog på trottoarskanten, vinglandes fram med utsträckta armar och ögonen slutna. Cigarettröken steg mot himmelen och Alice fortsatte att gå med huvudet riktat mot molnen. Tankarna färdades i hennes hastighet och under den där promenaden bland betonghus och förbipasserande cyklar hann hon med att tänka på precis allting. När hon redan hade tänkt alla slitna tankar gick hon samma väg tillbaka hem igen. Samma trottoarskant, men inte samma förbipasserande cyklar. Däremot samma betonghus och samma fabriksområden. Samma kedjerökning. Kapitel III: Alice stod till trappan till deras trähus. Rött med vita knutar. ’’Så jävla svenskt som det bara kan bli, ‘’ mumlade hon tyst medan hon omfamnade handtaget med sina långa, smala fingrar. Under metallhandtaget hade vattendroppar från nattens regn samlats. Hon tog av sig sina skor och lade sig direkt i hennes säng som fortfarande var varm efter att hon senast hade varit där. Kroppsvarm och febervarm med lika skrynkliga lakan som förut. Hennes ögonlock var tunga och solen som lyste genom hennes fönster lämnade skuggor av hennes ögonfransar som souvenir på hennes kinder. Precis när ögonlocken stängts och kroppen var som i trans väcktes hon av ringklockan som skar genom den stängda dörren till hennes rum och ekade mellan hennes fyra bleka väggar. Hennes hjärta slog hårt i takt till hennes ljudlösa fotsteg över parkettgolvet. Hon suckade och vred om låset för att öppna dörren. På stentrappan utanför stod en gammal vän vid namn Theodor till henne med regnlockigt hår och utan att Alice ens hinner hälsa säger han: ’’Allvarligt talat, vem är du numera egentligen?’’ Alice himlade med ögonen och gick till köket för att hälla upp kaffe i en kopp åt honom. Han tog av sig skorna och gick mot henne med hans långa ben i för smala stuprörsjeans. Han slog sig ner vid bordet och Alice satte sig på stolen mittemot och tittade ner i sin kaffekopp. Hon satt med det högra benet över det vänstra och kaffekoppen höll hon i den högra handen med fingrarna hårt om handtaget. Theodor tittade på henne och drack sitt kaffe emellanåt med samma jämna mellanrum. Alltid lika många klunkar och alltid samma ljud som lämnade hans läppar när han hade svalt sitt svarta kaffe. Koppen stod tillslut tom medan Alice fortfarande stirrade ner med tom blick i sin ännu fulla kaffekopp. Theodor sträckte ut sin taniga arm över köksträbordet för att trycka igång Alices gamla radio som brukade vara hennes mammas under 70-talet. Högtalarna var så pass dåliga att man knappt kunde urskilja orden på vad de sjöng men Theodor nynnade ändå med i musiken. Sedan blev han tyst och tittade på sin kaffesump. ’’Har du något svar ännu?’’ sade han till Alice efter några minuters tystnad. Hon lyfte blicken från sin kaffekopp och möttes upp av hans ännu regnlockiga hår. ’’På vadå?’’ sade hon efter en stund. ’’På vem fan du är, såklart.’’ Han fortsatte sedan och sa någonting om att han inte längre visste vad eller vem hon var. Kanske lyssnade hon inte tillräckligt noga när hans skarpa röst överröstades av bruset ifrån högtalarna. Hon svarade inte utan drack nu den första klunken av det nu kalla kaffet, medan hans kopp ännu stod tom. Han tittade på henne och slutade inte att stirra. Han betraktade hennes trasiga strumpbyxor, hennes bleka hals och hennes väl synliga nyckelben. Sedan lutade han sig återigen tillbaka mot stolsryggen, placerade hans händer i hans knä och skakade på huvudet. Kapitel IV: Allt hon ville göra var att skrika åt honom. Klandra honom för allting. Klandra honom för alla gånger hon har gått sönder. Klandra honom för att hon inte längre visste vem hon var. En gång var han hennes verklighet. Verkligheten var hans blodsystem och hon hade investerat hela henne i honom. Självklart var hon desorienterad. Självklart var hon inte längre kopplad till verkligheten, och hur kunde han om någon klandra henne? Det var trots allt han som övergav henne. Det var han som suddade ut den tunna linjen som skiljde henne och verkligheten ifrån. Han var orsaken till allt, och ändå ifrågasätter han vem hon var. Hon visste inte vem hon var utan hans fingertoppar, hans hjärta, hans drömmar och utan honom. Efter några minuters tystnad, och efter många tunga andetag sade hon det. ’’Fattar du ingenting, din jävla idiot?!’’ Hennes ögon tårades och hennes röst sprack när hon förklarade för honom hur många nätter hon spenderat sömnlösa, hur många invändiga orkaner hon har tvingats övervinna, och hur många gånger hon har gråtit på grund av honom. Det var som om han slitit isär hennes artärer. Tömt hennes hjärta på slag. Kvävt henne. Och allt det här helt och hållet omedvetet från hans sida. När hon hade sagt allting hon någonsin velat säga till honom, tittade han bara på henne, fortfarande lutad mot stolsryggen. Armarna var numera i kors och munnen var halvt öppen. Hans ögon var blanka och Alice kunde inte slita blicken från hans ansikte. Hon ville se hur han gick sönder. Hon ville se honom gråta. Hon ville se honom falla isär sådär konstnärligt som bara ord kan. Hon ville se hur han skulle svälja gråten och försöka att se oberörd ut, men samtidigt skulle hon veta att han just gick sönder på samma sätt som han hade slitit isär henne. Theodor ställde sig sakta upp, lämnade kaffekoppen på bordet och släppte inte Alice med blicken. Alice tittade fortfarande på hans ansikte och på hans fräknar. Fortfarande med ögonen fyllda utav saltvatten. Hennes andetag var fortfarande tunga och hela hennes kropp skakade okontrollerbart. Hon väntade. Hon väntade på att han skulle säga någonting. Vad som helst. ’’Säg någonting!’’ ’’Säg precis vad fan som helst!’’ Theodor lämnade istället rummet i tystnad. Han lämnade radiobruset, kaffefläckarna och han lämnade henne. Igen. Alice begravde ansiktet i händerna och grät nu lika okontrollerbart som hon skakade. Kapitel V: Det hade gått etthundra tjugosex dagar sedan de sågs där i Alices kök. Hon hade inte hört någonting från honom på x antal minuter. Hjärtslagen som motsvarar de minuterna hade hon inte räknat. Hon hade alltid tappat räkningen efter sjutton med tanke på hur oregelbundna de var. Hon hade spenderat fem dagar i sin säng med en mamma som knackade på dörren emellanåt för att komma in med mat åt henne. Alice låg med mobiltelefonen i sin hand och väntade på en signal eller en vibration ifrån hans del av staden. Kudden var blöt och Alice kände smaken av salt på hennes läppar. Hon sträckte sig efter sitt anteckningsblock som befann sig på golvet och hon fick inte fram någonting med pennan, utan rev istället bort tomma blad, skrynklade ihop dem och slängde dem i en hög på sitt golv som hon har gjort så många gånger förut. Sedan stannade hon upp, tog några djupa andetag och satte sig på sängkanten. Saltvattnet slutade att rinna och hon stirrade på sin blanka och tomma vägg. Sikten var klar, och hon tog ett hårt grepp om sin väska för att sedan gå beslutsamt fram till dörren. Hennes rum luktade te och instängt och hon lämnade sin dörr öppen. Hon knöt sina skor ordentligt vid ytterdörren och vid det här laget var det höst. Löven hade börjat ändra färg, och torkade löv i färgerna brunt och rött blåstes längs med den asfalterade vägen. Vägen och trottoaren var sprucken lite överallt och asfalten hade en solblekt färg. Emellanåt körde en bil eller två förbi och lämnade ibland kvar lukten av bränt gummi mot asfalt. Alice lade knappt märke till de förbipasserande bilarna utan fortsatte att gå, med ett lika hårt grepp om väskan nu som förut. I hennes hörlurar spelades liknande låtar som spelades från hennes brusande radio etthundra tjugosex dagar innan. Kapitel VI: Helt oberörd av människorna runt omkring henne gick hon gatan fram tills hon skymtade hans hus bakom träden. Träden var gula och de såg inte ut så som hon mindes dem sist hon stod framför hans hus. Huset hade samma gamla tegeltak, samma gamla skorsten och samma gamla grusgång som ledde fram till en trätrapp som var i ett stort behov av att målas om. I det högra fönstret stod en död krukväxt och ett nästintill helt utbrunnet stearinljus. När hon väl var framme vid dörren knöt hon den vänstra knytnäven för att knacka tre gånger på den bruna trädörren. Hon lade huvudet mot dörrens yta och försökte att lyssna så gott som det bara gick efter något ljud över huvud taget. Tystnad fyllde bara hennes hörselgångar och hon knackade igen. Fyra gånger. Den här gången hörde hon fotsteg inifrån och hon backade ifrån dörren för att ställa sig på det andra trappsteget och invänta ljudet som innebar att någon låste upp. Tillslut kom det och hon möttes av synen av hans lockiga hår. Alice kunde inte göra någonting annat än att le, medan han tittade på henne som om han väntade på ett svar på en fråga han aldrig ställde: vad hon gjorde där. Alice fortsatte att le tills hon tillslut sa: ’’Hej.’’ Det var allt hon hade att säga. Tre bokstäver efter etthundra tjugosex dagar. Theodor svarade inte utan stod där med halvöppen mun, förvånad. Alice studerade alla hans detaljer. Hans fräknar. Hans hår. Hans skägg som hade vuxit fläckvis. När hon hade lagt märke till alla hans förändringar så sa hon: ’’Får jag komma in?’’ och utan i väntan på ett svar steg hon upp för det sista trappsteget och gick in i hans hus. Theodor suckade, stängde dörren bakom sig och ifrågasatte nu vad hon gjorde här. Hans tonfall lät irriterat. Ut ur hennes väska tog Alice upp ett cigarettpaket, som bara innehöll två cigaretter. Hon tände den ena inomhus och lät askan falla till golvet. Hon gick allt närmre honom och blåste röken i hans ansikte för att sedan låsa dörren om dem. Hans hus luktade svagt av alkohol och en stark parfymlukt fyllde alla rummen. Kanske var det ett misslyckat försök i att dölja svettlukten, trodde Alice. När cigaretten var slut släppte hon den till marken men följde den inte med blicken. Den landade på hans parkettgolv under dem och den sista röken som tömde hennes lungor fyllde istället hans hus. Alkohol, parfymlukt och cigarettrök. Han tittade på henne, med ett ansiktsuttryck som tydde på oro. Alice stirrade på honom med en tom blick och hånflinade bara åt honom. Han såg nästan ut som ett rådjur i strålkastarljuset som håller på att bli påkört. Han hade åtminstone rådjursögonen. Det hade han alltid haft. Kapitel VII: Där stod han. Lutad mot sin vägg klädd i 70-talstapeter. Alices tänder var fläckade av rött läppstift och parkettgolvet var fullt av aska. ’’Vi ska på ett äventyr, du och jag.’’ Sa Alice och tog hans bilnycklar som låg i hans jackficka. Hon log återigen hånfullt och gick sakta ut till garaget. Theodor satte sig tveksamt i passagerarsätet och Alice backade ut med bilen från grusgången till den asfalterade vägen. Theodor höll sina ögon slutna men ändå syntes paniken över hans ansiktsuttryck. Mil för mil på motorväg, och allt Theodor egentligen såg var hur träden försvann bakom honom. Radion spelade The Beatles, och Alice sjöng med i varenda textrad medan vinden genom den nervevade rutan slet tag i hennes hår. Theodor såg på henne med sina vettskrämda rådjursögon. Återigen i strålkastarljuset. ’’Sakta ner’’ säger Theodor i ett försök om att få Alice att lugna ner sig. Istället gasar hon ännu mer och höjer radiomusiken. ’’Sakta ner, för i helvete Alice!’’ skriker han, återigen, och paniken bryter ut. Hon kollar på honom och skrattar och fortsätter på motorvägen i samma hastighet. Hon studerar som vanligt alla hans detaljer. Sedan slutar hon le. Först det där adrenalinet, sen det där lugnet. Sedan: krasch. Det var det sista hon såg av hans lockiga hår som täckte ögonen, hans fräknar över hela hans ansikte, paniken i hans ansiktsuttryck. Det var sista gången hon riktigt fick se honom gråta och gå sönder. Det var sista gången hon fick se hur paniken spred sig i varenda ven i hans kropp. Hur saltvattnet lämnade ränder på hans kinder. Nu var det bara tusen glasbitar och lukten av bränt gummi mot asfalt kvar. Alice kröp på alla fyra ut från bilvraket. Hela hennes kropp var täckt av blod och från ett suddigt perspektiv såg hon hur glaset täckte marken och hur hans livlösa kropp låg på asfalten. Hon lutade sig mot ett vägräcke, så som han en gång brukade luta sig mot stolsryggen. Sedan tände hon sin sista cigarett i paketet och skrattade för sig själv och sa: ’’Vi ska alla en gång dö så småningom.’’ Hennes tysta röst dränktes i ljudet och i ljuset av blåljus. Sedan slöt hon ögonen, lät cigaretten och askan falla till marken, lämna bilvraket i lågor, och lät hjärtat tömma hela hennes kropp på blod. Cigarettröken lämnade hennes lungor för en sista gång. (Än så länge är det här bara en novell, uppenbarligen. Funderar på att utveckla det här och ändra lite grejer och sedan skriva någonting längre.)

gör ett avtryck
har skrivit något: w

det här är fantastiskt

2012-07-20 @ 02:47:09
URL: http://kristalller.blogg.se
har skrivit något: w

det här är fantastiskt

2012-07-20 @ 02:47:11
URL: http://kristalller.blogg.se
har skrivit något: Jasmin

duktiga amanda! puss

2012-07-22 @ 09:22:34
URL: http://childhoodlight.blogspot.com

gör ett avtryck som sitter längre än de du redan gjort:

namn:
glöm inte bort mig.

@

blogg/url:

Kommentar:

Trackback