Korallreven och vintergatan./Mänslig värme, snälla kom närmre.
I: Det är storm i Sverige, orkaner i Skåne, det har stormat i mig det senaste året. Den invändigt stormen håller mig sömnlös om nätterna och drömmande om dagarna. Jag drömmer om den oändliga vintergatan som jag aldrig kommer få se med mina egna pupiller och känna med mina egna fingertoppar. Jag drömmer nog alltid om sånt jag aldrig når.
(De här bilderna är lite av de dagarna som gått sedan jag sist skrev. Jag har hunnit varit i stockholm, träffat Markus krunegård, väntat på sms som aldrig kommer, druckit för många tekoppar, läst ''Ett ufo gör entré'' och hon har spenderat alldeles för mycket tid i mitt huvud. Hur har era dagar varit?)
Som vanligt är jag den som älskar mest och jag önskar att känslostormarna inte längre bestämde riktning. Du ska veta att mina tankar fortfarande är om dig, och du ska veta hur tom sängen är utan dig och din hud. Jag behöver dig här, invirad i samma lakan som jag och med samma delade tankar som hela tiden studsar mellan mina väggar. Jag vill ligga så pass nära dig, så att jag inte längre vet var jag börjar och du slutar. Jag vill smälta samman med dig och bli ett med årstidsförändringarna. Kanske, om vi ligger tillräckligt nära tillräckligt länge på mina utslitna lakan, kanske våra kroppar tillslut blir en enda. Utan millimeteravstånd i en nittiocentimerssäng.
II: Hela tiden var hon tre meter framför mig och hon skrek ord om sommarnätter och jag memorerade varenda ord hennes läppar formade. Jag minns än idag hur bokstäverna och hur hennes formuleringar flöt över hela min kropp och jag minns bilden av hur hon försvann skrattandes bakom björkarna precis när solen hade börjat lägga sig över staden. Solen som strömmade genom björkarnas trädstammar och genom våra ömtåliga kroppar fick hennes ögon och hår att skifta färg. Björkens trädkronor lämnade svarta skuggor över hennes fräkniga kinder och hennes ben klädda i för tunna strumpbyxor fick också skuggor som souvenirer lämnade på dem. I alla fall så som jag minns det, så var hon aprilhimlen för mig. Jag minns din för långa lugg fortfarande, nästan så den skymde ögonen, jag minns fortfarande dina fräkniga kinder och dina smala ben med skuggor från björkarna.
(De här bilderna är lite av de dagarna som gått sedan jag sist skrev. Jag har hunnit varit i stockholm, träffat Markus krunegård, väntat på sms som aldrig kommer, druckit för många tekoppar, läst ''Ett ufo gör entré'' och hon har spenderat alldeles för mycket tid i mitt huvud. Hur har era dagar varit?)
gör ett avtryck
har skrivit något: julia
blö vad fint du skriver. och fina bilder!
har skrivit något: Rebecka
vad fint!
Trackback
