- -

Hör du ljudet av juli (juni) där utanför? Sist vi sågs var det vinter och en meter snö.

När dina bara fötter springer över gräset och över grusgången ser du samtidigt hur ljuset samlas i trädkronorna som sträcker sig mot himlen och tankarna är samlade på ungefär samma ställe, där under molnen. Dina högtflygande tankar tänker på saltvattnets vågor, där du där ute brukade trassla in dig i sjögräs, se solljuset som inte hade någon skärpa sprida sig för att sedan dö desto djupare ner du kom. Sandbotten mellan tårna och när du trycker ut luften från dina lungor lyfts du upp igen ifrån det som finns under ytan. Lämnar allting, men smaken av saltvatten dröjer sig kvar på dina läppar. Det var juni tvåtusennio senast du sprang längs med grusgången förbi hallonbuskarna. Nu var du där igen, två år senare, men den här gången var sikten klarare än någonsin. Ljudet av din ständigt pulserande muskel hörs starkare där bland vågorna, under ytan. Ingenting gör dig rädd då längre. Istället drar du ett streck över det som en gång var. Drar linjen: svart, vit, suddig. Aldrig mer ska linjerna och kontrasterna av solljuset kladdas ut som akvarellfärg på ett tunt pappersark. Aldrig mer ska vi låta vågorna ta över oss igen.